Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Utopins rand

Jens Liljestrand läser om en ungdomshjälte och konstaterar att det starkaste argumentet mot Ayn Rands rationalitetsteorier är de paradoxer som präglade hennes liv.

Bild: Illustration: Olof Åkerlund
Hon är någonstans mellan Jack Kerouac och Leonard Cohen. Ungdomsförälskelserna man aldrig glömmer men heller aldrig som vuxen riktigt kan försvara. I raden av manliga ikoner som fyllde mina tonårs bok- och skivhyllor, var hon den enda kvinnan. Även här var hon otypisk, i ett 1900-tal där det annars var männen som mest självsäkert formulerade visioner om uppror och äventyr. Flera av hennes läsare skickade naturligt nog sina beundrarbrev till en ”Mr Ayn Rand”.
Författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982) och hennes verk är idag för nyliberaler vad Valerie Solanas och SCUM-manifestet är för feminister: för några få fundamentalister ett rättesnöre som ska läsas bokstavligt, för långt fler en förgrundsgestalt, någon som man i tv-soffan tycker ”ska tas med en nypa salt” men hemma med lådvinet erkänner att man ”håller ju med, egentligen”.
Inga jämförelser i övrigt, ska jag snabbt tillägga, innan Randianerna i Sverige kastar sig över tangentborden och lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana (jag skojar inte). Misstänksamheten mot ”medievänstern” är djupt ingrodd hos hennes anhängare, delvis begriplig i ljuset av att hon, till skillnad från Chomsky, Klein eller för den delen Solanas, faktiskt ytterst sällan behandlas seriöst eller ens omnämns på kultursidorna.
Hennes idéer är dock, tjugofem år efter hennes död, mer aktuella än någonsin; inte minst som ett svar på kritiken mot de fria marknadskrafterna som följde i finanskrisens spår. Det nyväckta intresset för kapitalismens galjonsfigur kan också avläsas i att det nyligen har getts ut två biografier över henne, Anne Hellers utförliga ”Ayn Rand and the world she made” (Nan A Talese) och Jennifer Burns mer summariska ”Goddess of the market” (Oxford University Press).
De två böckerna är de första heltäckande biografier som skrivits om Rand, ett intressant faktum i sig. En förklaring till dröjsmålet är att hon konsekvent var förtegen om sin bakgrund, utifrån principen att de omständigheter till vilka vi föds till inte spelar någon roll, eftersom vi inte kan välja dem.
Som biografierna visar var uppväxten i en rysk-judisk familj i St. Petersburg tvärtom avgörande för Alisa Rosenbaums utveckling. St. Petersburg, en stad som grundades av Peter den store som ett fönster mot västerländska idéer, stod under hennes barndomsår i skarp kontrast mot det slaviska Ryssland, liksom judar i allmänhet diskriminerades och förföljdes. Främlingskapet i masskulturen blev tidigt en del av hennes identitet. När hennes burgna familj plundrades av bolsjevikerna, grundlades av naturliga skäl också en glödande antikommunism. Inspirerad av heroiska 1800-talsromaner och brittiska ungdomsböcker med briljanta, arrogant leende hjältar i huvudrollen, utvecklade hon en romantisk föreställningsvärld som skydd mot den deprimerande pöbelmentaliteten omkring henne.
Med sin familjs hjälp lyckades Alisa emigrera till USA innan gränserna stängdes, bytte namn till Ayn Rand och tog sig till Hollywood, där hon relativt snabbt etablerade sig som manusförfattare. I takt med att vänstervindar blåste allt starkare i USA under depressionen och Roosevelts New Deal-politik, engagerade hon sig i politiken och började konkretisera det som tidigare mest var narcissism och kvasi-Nietzscheanska övermänniskoideal – med en särskilt pervers fäbless för grova förbrytare – till en egen filosofi med aristoteliska rötter.
Resten är litteraturhistoria. I ”"Urkällan" (1943), hennes litterärt sett främsta verk, skildras en egensinnig arkitekts kamp för estetisk integritet. Det populära genomslaget kom omedelbart och kraftfullt. Rand blev rik, berömd och fixpunkten i en subkultur som är vital än i dag. Hon ägnade sedan fjorton år åt uppföljaren, tegelstenen "Och världen skälvde" (1957), en framtidsdystopi där totalitära rörelser har uppslukat alla länder utom USA. I en mix av science fiction och satir skildras hur landets få kvarvarande produktiva individer, jagade av välfärdskramare som vill snylta på deras skaparkraft, gömmer sig undan i en avlägsen dal. Där låter de mänskligheten gå under i kaos och mörker, för att sedan återvända när ”vägarna är rensade”.
Ja, jag vet. Men läst i sin kontext är det faktiskt inte så trivialt som det låter. Jag vet ingen som har läst Ayn Rands romaner och inte berörts av hennes förmåga att förena populära berättargrepp med abstrakta filosofiska resonemang, av hennes budskap om kapitalismen som ideal, om själviskheten som dygd i en värld av slaveri och självuppoffring.
Biografierna tar Rand på allvar, utan att ta avstånd från det skruvade och märkliga i hennes liv, särskilt dess sista decennier. Kedjerökande och amfetaminmissbrukande satt hon i sin New York-lägenhet omgiven av en sektliknande beundrarskara som med tiden blev en ironisk variant på just den jagsvaga kollektivism hon ville bekämpa. Hennes filosofi, som gavs namnet objektivism, sågs som ett färdigt system, en matematisk formel där ett felaktigt kommatecken raserar hela bygget. Med tiden integrerades också psykologiska teorier i modellen, och den som utmanade Rands geni uteslöts obönhörligt efter en psykoterapisession/skådeprocess i författarens eget vardagsrum.
Kulten kring henne rämnade mot slutet av 60-talet när det avslöjades att hon under många år haft en sexuell relation med en tjugofem år yngre lärjunge, som hon under dramatiska former slängde ut ur gruppen efter att han dumpat henne. Eftersom det privata var politiskt var avfärdandet av hennes kropp synonymt med ett svek mot idealen.
Långt ifrån fiktionens prydlighet var hennes egen värld med andra ord bisarr och märklig. Särskilt Rands make, den stilige och godhjärtade men på något sätt ihålige Frank O’Connor, förblir en gåta. Därmed ger böckerna indirekt en förklaring till varför de flesta ändå mognar bort från Rand: det finns paradoxer i det mänskliga psyket som vår rationalitet aldrig helt kan besvärja. Hennes utopi om en värld rensad från tvivel och självmotsägelser, av ett heroiskt liv av lyckomaximering genom prestationer, motbevisas av det sätt på vilket hennes eget strandade i ynklighet och självbedrägeri. Liksom den bekräftas av sin egen förmåga att tända hopp hos miljoner läsare i varje ny generation.
Jens Liljestrand
författare och doktor i litteraturvetenskap

FAKTA/Ayn Rand

Hette egentligen Alissa Rosenbaum. Levde mellan 1905 och 1982. NE beskriver henne som" rysk-amerikansk författare" som filosofiskt bekände sig till objektivismen och politiskt till kapitalismen. Hennes tre stora idéromaner utkom mellan 1943 och 1957. Därefter ägnade hon sitt författarskap huvudsakligen åt essäistik.
Gå till toppen