Kultur & Nöjen

Spår med snår

Julia Svensson försöker integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn. I seriens andra artikel har hon köpt en dyr biljett, fryser, och väntar på ett tåg som aldrig kommer.

Bild: Arkiv: Thomas Löfqvist 2001
– Vi lukker nu!
Mc Donalds på Köpenhamns Hovedbanegård. Den unge svensk som nyss serverat mig Earl Grey i pappmugg på låter oss inte sitta kvar särskilt länge. Han ryter. Klockan är tjugo över tolv, torsdag natt, och det är dags att sopa golvet rent och fösa ut de sista gästerna.
För vilka inget annat återstår än att gå ned och ställa sig i vinddraget på perrong fem.
Så har jag stått många vinternätter sedan dess, med danssvett som kyler längs ryggraden. DSB First ställer notoriskt in midnattståget till Malmö, hänvisar till det som går en timme senare som sedan kommer en halvtimme försent.
Fram tills på femtiotalet fanns det väntsalar för första respektive andra och tredjeklassresenärer. Idag är Hovedbanegården ett köpcenter, där de flesta värmande butiker stänger klockan 20. Nåd finns ingenstans att köpa. Men det finns en vänthall för kungligheter vid spår 1.
Tröstförsök 1. Jag försöker romantisera kring den internationella atmosfären. Men på nätterna har det flöde av människor, som Tom Sebastian gestaltar i diktsamlingen Anteckningar från en målare, försvunnit. Stämningen och äventyrskänslan Jolo skrev om i sina reseberättelser har ersatts, om de någonsin existerat, av tomma golv, nattlig dekadens, spyor i hörnen och de väntande svenskarna.
Tröstförsök 2. Järnvägsstationen i litteraturen. Men mina tankar handlar snarare om hur Patricia Highsmith utnyttjade den Sartredoftande samlingen resenärer i "Strangers on a train" (1950) och gjorde tåget till den perfekta spelplatsen för ett brott. Och om Tolstoj vore Öresundspendlare hade han utan tvekan slängt Anna Karenina framför tåget långt tidigare.
Vad händer då med perrong fem och det hopkok av Sverigependlare som tvingas evighetsvänta där dag ut och dag in? Utlämnade till varandra och till skyltarna som berättar att tåget är avlåst – en slags välvillig hittepåkorsning av danska avlyst och svenska avblåst.
Perrong fem, där de inställda tågen inte, som alla andra tåg, utannonseras i stationens högtalarsystem.
Perrong fem, vars tåg ingen anställd på Hovedbanegården verkar veta något om. Likadant är det med de utlovade ersättningsbussarna som aldrig dyker upp.
Perrong fem, där jag faktiskt hittade den svenska pendlerska som blev min första riktiga Köpenhamnsväninna. Vi fann varandra i gemensam frusenhet och utfrusenhet. Vi hade blivit utslängda från Mc Donalds. Vi hade tröttnat på titta på det elektriska leksakståg som kör runt runt på Jernbanecaféen på Reventlowsgade. Vi hade tröttnat på att vår tid ingenting var värd för den de Danske Statsbaner. För de flesta dagar vill man faktiskt inte möta nya vänner, de flesta dagar vill man bara hem.
Sista tröstförsöket: Järnvägsstationen i musiken. Hendrix, Dylan och Doris, väntar alla på tåg som ska ta dem från en eller annan gudsförgäten plats där de, liksom jag, dricker te och förnedras medan klockan sniglar sig fram.
Tåget är här symbol för livet och kärleken. Skillnaden mellan Hendrix och Öresundspendlarens blues är emellertid att väntan på stationen inte är engångsföreteelser. Vanhedern har blivit rutin – en rutin vi betalar dyrt för, 84 kronor enkel resa med mitt nya Jojo-kort eller tvåtusen spänn per månad. Jag anar att många pendlares förhållande med Köpenhamn skulle ha spruckit för länge sen om det inte, likt äktenskapen innan kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden, varit en hushållsekonomisk nödvändighet.
Precis som fungerande kärleksrelation grundar en lyckad Öresundsrelation sig på ömsesidig respekt. Signalfel, kommunikationsfel, elfel, spårarbete eller konduktörer som inte dyker upp. Pendling mellan Malmö och Köpenhamn är pendling mellan hopp och förtvivlan. På grund av menlösa ursäkter och ständigt brutna löften står jag inte längre nykär och förväntansfull på perrongen. Ännu mindre en lördagskväll för nöjes skull. Priset är för högt.
Det allra största hindret för både kärlek och integration är ett hjärta som börjar ge upp. Och inuti mitt huvud är bilden av Hovedbanegården alltid mörk, kall och blåsig.
Julia Svensson
journalist
Gå till toppen