Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
MFF

Det finns bara en Bosse Larsson

Det har funnits massor av duktiga spelare i Malmö FF. Men bara en ikon. Tidigare publicerad i bilagan MFF 100 år.

Större än Torson.Bild: Foto: Peter Frennesson
I Sydsvenskans omröstning om "Alla tiders MFF-lag", så fanns han med i 93,5 procent av lagen: Bosse Larsson.
– Underbart, är hans reaktion. Det är härligt att de kommer ihåg en, trots att det är så länge sedan.
Men det var som någon med klassisk, sarkastisk, malmöitisk humor genast kommenterade: "Hur tänkte egentligen de 6,5 procent som inte hade honom med?".
Jodå, några röstade på en laguppställning med tio Bosse i laget. Det var också helt väntat.
Nästintill alla gjorde plats för Bosse Larsson.
Mannen, myten, MFF-aren.
Som själv, trots sin lågmälda profil, skrockar till när han får höra hela laget och konstaterar.
– Det är ju faktiskt ett kanonlag. Tänk om vi hade varit 25 år allihop och fått spela tillsammans.
– Janne Möller i mål känns helrätt. Han hade sådan pondus, dominerade inlägg och hörnor. Backlinjen är heller inte helt fel. Även om Patrik Andersson aldrig var högerback, så förstår jag att folk röstat efter de fyra de tyckt vara bäst bland alla försvarare.
Mittfältet då, vad säger du om din omgivning: Thern, Schwarz och Prytz?
– Det är nog inte helt enkelt att ta sig förbi det mittfältet. Det hade nog fungerat i verkligheten också. Thern och Schwarz lite defensiva, jag och Prytz mer offensiva.
Det var också helt väntat att en del läsare i sina lag bröt mot reglerna och satte Bosse Larsson som anfallare. Han var för övrigt den ende spelaren som själv fick välja sin position i vår omröstning.
– Jag tror jag var bäst på mittfältet. Jag kunde slita en hel del och tycker nog att jag var en ganska bra passningsspelare. Kunde få fram bollar till de andra, men gjorde också mål. Trivdes med att komma i fart, rättvänd, bakifrån, säger Bosse Larsson.
Många av spelarna som kom med i alla tiders lag, spelade han själv med under sin långa karriär. Men inte helt oväntat nämner han ett annat namn först, när vi pratar om vem som egentligen är den bäste han spelat med.
– Det är dösvårt. Men jag och Lasse Granström i kedjan var något speciellt. Han var duktig på att läsa och hitta mig och det fanns en viss gemenskap mellan oss. Han var väldigt teknisk. Men sen finns det ju spelare som Krister Kristensson och Ingvar Svahn, ja, egentligen hur många som helst.
Zlatan Ibrahimovic finns ju också med i alla tiders lag - hur ser du på det, med tanke på den korta tid han trots allt spelade i MFF:s A-lag?
– Visst kan det vara en känslig fråga om han ska vara med i laget eftersom det inte blev så många år. Men det är klart att han ska vara med. Han är en djävla duktig spelare, visst platsar han. Men det har funnits många duktiga spelare som man skulle vilja ha med.
Och Martin Dahlin vid hans sida i anfallet?
– Helt okej. Han var en duktig spelare som gjorde mycket mål.
Du fick uppleva två av de stora tränarna själv: Antonio Duran och Bob Houghton. Hur slutar en jämförelse mellan dem?
– Det går inte att jämföra rakt upp och ner. Duran var konditionstränaren, Bob hade sina idéer och det var kanske mer fotboll och taktik. Men jag reflekterade aldrig så mycket, jag har aldrig ifrågasatt en tränare.
Resan till att bli MFF-ikon har berättats många gånger. Allt började här på Limhamnsfältet 1958, där vi nu träffas, med Zlatan Ibrahimovics hus framför våra blickar.
Drömde du om MFF redan som barn?
– Nej, inte i början. Jag visste nog inte något, jag spelade lite i Kirseberg och i skolans lag. Georg Österlin lockade över mig när han sett mig i skolfotbollen på Limhamnsfältet.
Vad var det viktigaste: att vinna eller att vinna med MFF? Hur blå var du?
– I början var det inte direkt viktigt. Men sen gick jag ju igenom pojklagen och då växte väl kammen. Jag blev blåare och blåare.
Fanns det en speciell MFF-anda?
– Absolut. Hela tiden från junior- och upp till A-lag. Nästan alla var från Malmö, bara någon enstaka utifrån. Det var inte alls som i dag. Eric Persson stod mycket för MFF-andan. Och han var riktigt blå...
Kommer du ihåg känslan när du drog på dig A-lagströjan för första gången? Vilket nummer fick du?
– Det var Kajan Sandell som tog upp mig och jag fick spela anfallare. Kommer faktiskt inte ihåg numret, men troligen var det åtta eller tio.
– Klart att man var stolt, men jag var ju inte så gammal och i den åldern - jag var 18 - tänkte man nog inte så mycket på sådant. Man gick bara ut och lirade.
I dag är spelarna i Malmö FF proffs. På din tid jobbade ni hela dagarna. Hur var det egentligen att hasta iväg till träning efter jobbet och långa resor efter matcher?
– Det slet rätt hårt. Men samma sak - man var i den åldern att man kanske inte tänkte så mycket på det. Men många gånger gick man direkt från nattåget till jobbet och då hade man inte sovit mycket. För vi hade spelat kort på tåget. Allihop. Vi hade alltid väldigt kul tillsammans på resorna.
Hur var kontakten med supportrarna?
– Det var väl inte så mycket, inte alls som i dag. Fast på krogen kunde vi inte vara ostörda och visst kände de igen en på stan. Det gör de faktiskt i dag också och många vill komma fram och snacka. Men det tycker jag är ganska kul.
Säger den - får vi väl säga - ganska skygge Bosse Larsson, som följer sitt Malmö FF än i dag, men som de flesta vet, så gör han det sedan många år helst hemma från soffan, med hjälp av tv och tidningar.
Hur är det med MFF-hjärtat i dag? Lider du med laget när det blir förlust?
– Jag följer ju MFF varje vecka och det retar mig allt lite när de förlorar. Jag saknar kontinuiteten från vår tid. De förlorar för ofta helt enkelt.
Bosse Larsson gjorde en, om än kort, så väldigt älskad come back då Swedbank stadion invigdes i april 2009 och han gjorde den första symboliska avsparken till dagens lagkapten Daniel Andersson.
– Det är klart att det var stort och jag är glad och stolt att jag var med den dagen.
Vilka är annars dina stoltaste ögonblick i MFF?
– Det är ju så otroligt mycket, men det första guldet förstås. Och så hela resan till Europacupfinalen.
Du var MFF trogen i hela din karriär, bortsett från proffsåren i Stuttgart och ett avslutningsår i Trelleborgs FF. För att komma tillbaka till det här med det blå hjärtat: hade du kunnat spela med ett annat lag i Sverige när du stod på topp?
– Jag fick aldrig frågan. Men jag hade inte spelat någon annanstans. Det hade varit helt självklart att säga nej.
Gå till toppen