Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Farväl till ironin

Visst, begravningen är över – men hur djup är graven, undrar Ingrid Stigsdotter.

Religiösa sånger kan vara en njutning, inte bara genom musikalisk skönhet utan också som ett avbrott från en predikan man inte vill höra. Just därför har jag alltid sjungit med extra mycket känsla och inlevelse när jag hamnat i en kyrka, fullt medveten om det absurda och falska i mitt uppträdande. Vilken fröjd då, som ateist, att i stället få sjunga med i Gorgeous Taps sekulära psalmer!
Jag befinner mig i en industrilokal mellan Bragegatan och Ystadsvägen i Malmö där Liliths Performance Studio har byggt upp en kopia av konstnären Genevieve Belleveaus New York-lägenhet, en pastellfärgad, lite kitschig miljö. Fram till söndag anordnar Belleveaus alter ego, predikanten Gorgeous Taps, en Malmövariant på den reality show som hon tidigare iscensatt i sitt hem i Greenpoint.
Mässorna i The Church of Gorgeous Taps äger rum på bakgården som har rekonstruerats inomhus. Trots att kulisserna inte strävar efter naturalism skapas illusionen av en lite skräpig, hemtrevlig innergård en ljummen höstsöndag. Jag sitter bakom en orgel med två rader plaststolar framför mig och det dröjer en liten stund innan jag upptäcker den svartklädda kvinnan som ligger på marken framför ett rosamålat skjul. Det är Ironin, nittiotalets gudinna, som ska begravas ikväll, så att vi kan hänföras av den kreativa processen uppriktigt, utan förbehållningar. We must believe our eyes are wide, sjunger Gorgeous Taps.
Två gästpredikanter framträder. Jimmy får oss att rabbla en ramsa om ironins död som när troende talar i tungor. Samuel uppmanar publiken att gapa stort och härma hans oemotståndliga ansiktsuttryck av förvånad entusiasm, samtidigt som han visar oss naivistiska konstverk. Jag får associationer till Lars von Triers kontroversiella film ”Idioterna” med dess frågeställningar kring performativitet och uppriktighet. Men det speciella med The Church of Gorgeous Taps är förstås att jag själv är delaktig.
När Jimmy säger till oss att röra vid en annan person på ett sätt som vi aldrig gjort förut flimrar tanken förbi: tänk om något riktigt obehagligt händer! Jag drar i håret på en man med Jesusfrisyr; mer dramatiskt än så blir det inte. Fast till skillnad från tv-formatets reality shows erbjuder performancekonsten aldrig möjligheten att bli en osynlig voyeur: jag måste förhålla mig till allt som händer i rummet. Mässan avslutas med en dämpad psalmversion av Alanis Morisettes sång ”Ironic”, framförd av ännu en gäst, Angelica. Oförutsägbarheten, inte ens Gorgeous Taps vet exakt hur gästerna som anmält sig kommer att använda sina programpunkter, gör mig förväntansfull inför söndagens grande finale på temat uppenbarelse. Om vi är redo att låta ironin vila i frid, det är jag mer osäker på. Men det kanske bara är en nostalgisk impuls, utlöst av den där hitlåten från min tonårstid.
Ingrid Stigsdotter konst- och filmkritiker
Gå till toppen