Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jämlikhetens evangelium

”Resurser måste skapas innan de kan fördelas.”

Sällan har en bok väckt så intensiva och polariserade reaktioner. Från vänster har den hyllats för sina väldokumenterade slutsatser medan den från höger har dömts ut som ett statistiskt manipulerat hopkok. På Aftonbladets kultursida har den antagit nästan heliga dimensioner – ”Läs boken och sprid ordet!” – samtidigt som den har avfärdats som bluff i en rapport från Skattebetalarna. Författarna, de brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, är att gratulera: deras bok Jämlikhetsanden har blivit en sensation inte bara i Storbritannien, där den gavs ut förra året med titeln The Spirit Level. Det upphetsade meningsutbytet är på ett sätt ganska märkligt. Wilkinsons och Picketts bärande tes borde vara föga kontroversiell: människor mår bättre, lever längre och känner sig mer tillfreds i länder med höga ambitioner när det gäller jämlikhet i allmänhet och inkomstfördelning i synnerhet. Mönstret framträder i mängder av mätningar av livskvalitet och levnadsvillkor, inbegripet Human Development Index, som FN:s utvecklingsorgan UNDP använder sig av. Förtjänsten med Jämlikhetsanden är att Wilkinson och Pickett förtydligar detta empiriskt belagda förhållande genom omfattande jämförelser mellan ett tjugotal länder och mellan USA:s delstater. Det är spännande, tankeväckande och ibland nyttigt provocerande. Faktaunderlaget är massivt och boken har beskrivits som en storartad forskarprestation med omvälvande potential. Men trots sina vetenskapliga anspråk bör Jämlikhetsanden, precis som Henrik Berggren framhöll i en annars uppskattande kommentar (DN 12/2), läsas kritiskt. Boken är ett debattinlägg, där författarnas helt överordnade intention är att visa att brist på jämlikhet förklarar snart sagt alla sociala och hälsomässiga problem, det må röra sig om brottslighet eller tonårsgraviditeter. Denna övertygelse slår emellanåt över i ensidighet, eller rent av enögdhet. Berggren beskrev det träffande som ”en spegelvändning av nyliberalismen och ’den enda vägens politik’”. Wilkinsons och Picketts utgångspunkt – att djupa klyftor är destruktiva – går det inte att invända mot. Men de fokuserar på inkomstfördelningen med sådan frenesi att de tenderar att sortera bort, eller tona ned, andra tänkbara förklaringar, till exempel kulturella och institutionella. Är skillnader i graden av jämlikhet den enda förklaringen till att Sverige har högre medellivslängd och lägre andel av befolkningen i fängelse än USA? Över 30 procent av amerikanerna klassas som feta. Motsvarande siffra i Japan är 2,4 procent. Beror det i första hand på att USA är mindre jämlikt än Japan – eller på att traditionell japansk kosthållning är mer hälsosam än amerikansk? Det politiska syftet med Jämlikhetsanden är som allra tydligast när Wilkinson och Pickett lanserar sina lösningar på ojämlikhetens problem. De pekar på betydelsen av att hålla tillbaka ”den vinstorienterade sektorn”, de förordar ”demokratiskt arbetarägande” av företagen och ifrågasätter aktieägarnas ”arbetsfria inkomster”. De båda författarna, kritiska till konsumtions- och konkurrenssamhället, gör också ett lite besynnerligt försök att koppla samman jämlikhetsfrågan med den globala uppvärmningen. Fortsatt ekonomisk tillväxt kan inte förenas med ekologisk hållbarhet, menar de, och rekommenderar en övergång till en ”stationär ekonomi”, steady-state economy, en idé som förknippas med den amerikanske ekonomen Herman Daly. I detta sammanhang blir Kuba ett ideal. Kuba är, enligt Wilkinson och Pickett, det enda land som klarat att kombinera någorlunda hög livskvalitet med ”ett ekologiskt fotavtryck som är globalt hållbart”. Men man kan lika gärna vända på argumentationen och resonera som bland andra Nicholas Stern, en odiskutabel auktoritet på sambandet mellan klimat och ekonomi. Stern anser att den nödvändiga omställningen av världens energisystem skapar fantastiska förutsättningar för en ”ren” och dynamisk tillväxt när nya innovationer och metoder bryter fram. Och även om Wilkinson och Pickett urskiljer ett allt svagare samband mellan livskvalitet och ekonomisk tillväxt i världens rika länder är det, när allt kommer omkring, svårt att föreställa sig ökad jämlikhet utan tillväxt: Sveriges utveckling till en av världens mest avancerade – och jämlika – välfärdsstater hade inte varit möjlig inom ramen för en ”stationär ekonomi”. Kanske är det bokens socialistiska förtecken som har fått många till vänster att hälsa Jämlikhetsanden med så översvallande entusiasm. Man kan nästan ana en känsla av förlösning: efter de senaste decenniernas marknadsliberala trend har det äntligen presenterats en genomarbetad och grundlig argumentsamling för en ny vänsteroffensiv. Wilkinson och Pickett har, så framställs det, gjort något nytt och banbrytande. Vänstern ”kan nu räta på ryggen och göra politik av forskningsfynden”, skrev Petter Larsson i Helsingborgs Dagblad. Ett spår i Jämlikhetsanden som lyfts fram som särskilt intressant är att boken analyserar ojämlikhet i termer av stress. Ju större ojämlikhet, desto större skillnader i social rangordning. Människor som upplever sig ha låg status plågas av skamkänslor och svagt självförtroende och blir stressade när de ständigt konfronteras med ett för dem ouppnåeligt välstånd. Wilkinson och Pickett skriver: ”Ökad ojämlikhet tycks förstärka vår oro för social värdering genom att social status får större vikt. När statusskillnaderna vidgas blir det allt viktigare för oss att jämföra oss med andra, istället för att se varandra som likar utifrån vår gemensamma mänskliga natur, som vi skulle kunna göra i en mer jämlik miljö.” Det är klokt och sant. Men särskilt ny är inte iakttagelsen. På svenska formulerades den redan för över åttio år sedan: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd, och om den framstår såsom onödig, såsom ett tillfälligt resultat av sådana anordningar i samhällslivet, som kunna ändras.” Dessa pregnanta ord nedtecknades av socialdemokraten Ernst Wigforss i en då högst kontroversiell riksdagsmotion om arvsskatten som blev grovt exploaterad av högern inför det så kallade kosackvalet 1928. Wigforss skrev motionen i ett för Sverige formativt skede. Den allmänna och lika rösträtten hade förverkligats och Socialdemokraterna samlade sig för nästa stora projekt: folkhemmet. Välfärdsstaten började ta form. Denna historiska koppling till Sverige äger sitt speciella intresse i diskussionen om Jämlikhetsanden: Sverige är ett av de länder som Wilkinson och Pickett lyfter fram som föredömen. Folkhems- och välfärdsbygget leddes av ett socialistiskt parti och av politiker som bekände sig till socialistiska principer, men metoderna dikterades inte av ideologiska dogmer, utan av vad som faktiskt fungerade. Folkhemmets antikapitalistiska arkitekter, starkt påverkade av Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten, förstod det elementära: resurser måste skapas innan de kan fördelas. Det krävde samspel och samverkan med den kapitalistiska produktionsapparat som enligt Wilkinson och Pickett är oförenlig med ökad jämlikhet. I sitt principbetänkande från Socialiseringsnämnden 1936, ett idag bortglömt men likafullt centralt dokument för den som vill förstå Sveriges omvandling, ställde den fenomenalt begåvade Rickard Sandler upp ett antal normer, eller kriterier, för ”en bättre samhällsordning”. Bland dessa normer återfanns bland annat frihet, trygghet, framsteg och – naturligtvis – jämlikhet: ”ingen olikvärdighet godtages som naturlig eller given.” Sedan tillfogade han: ”Ingen djupare analys kräves för att visa, att de framställda normerna icke kunna passas ihop till ett logiskt oangripligt system. Normerna äro inbördes motstridiga. Välstånd och frihet, framsteg och trygghet kunna råka i konflikt. Än sen, skola de därför beskäras efter linjal? Den logiska ’bristen’ är ohjälplig. Normerna äro sådana de äro, emedan människan är sådan hon är.” Med hjälp av denna öppna, prövande och pragmatiska attityd, där det praktiskt möjliga överordnades det teoretiskt önskvärda, skapades ett av världens mest jämlika samhällen. Och attityden är, väl att märka, raka motsatsen till de föreställningar om definitiva samband och absoluta sanningar som nu, förklädda till vetenskap, suggereras fram av Jämlikhetsanden. per.t.ohlsson@sydsvenskan.

MER ATT LÄSA: Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (Karneval Förlag) av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Jämlikhetsbluffen (Skattebetalarna) av Nima Sanandaji, Arvid Malm och Tio Sanandaji. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter (SOU 1936:7).

Gå till toppen