Lars Embäck har målat av nyhetssidor. Tidningen Social-Demokraten förkunnar 1933: ”Sverges Hitler äntligen korad”. En spalt rapporterar om en bilolycka. På en trettiofem år yngre förstasida släpar polisen brutalt iväg en elvaårig flicka. Hon har fått en pendang i Rubens målning, där dioskurerna rövar bort Leukippos döttrar; ett barockt vittne om historiskt förankrat våld mot kvinnor.

Ofta tråkar engagerad konst ut mig, eftersom den är så angelägen att komma överens. Men Embäck komplicerar sammanhangen genom att ha personliga relationer till tidningsnotiserna. Flickan var en barndomskamrat, en släkting var inblandad i bilolyckan. Det petiga hantverket lockar in mig i bildernas textmassor.

På golvet står dessutom en grotesk skulptur med gloende ögon förvånat på skaft. Som om den undrade om jag lapar i mig andras olyckor för att bekräfta min egen förträfflighet. De enkla svaren flyger sin kos.

Våld och sexuellt förtryck återkommer hos Mari Kretz.

En pneumatisk piska delar ut 7 000 rapp, lika många som ett homosexuellt par straffades med i Saudiarabien. Kontrasten mellan råheten och räkneverket, som sakligt registrerar slagen, gör mig yr. Och jag söker mig till det ljusa lugnet i en vacker miljö med vita bord, alla täckta med vatten. Dova ljud pulserar och sjunker till ohörbara frekvenser, som skapar krusningar i vätskan (bilden). Det visar sig vara signaler från skadade kroppsdelar. Varje vibration är en bild av tortyr.

En av Kretz drömlika bilder försäkrar, att ”FRA is every­where”. Kafkas rättsordning känns aktuell och klaustrofobin oundviklig. Det är plågsamt.

Men i ljudinstallationen ”Debris” spränger Kretz rummet. Ur cirkeln av högtalare tränger omformade radiovågor från en döende stjärna i en rytmiskt smygande komposition.

Med en suveränt gestaltad utställning skapar Kretz spänning mellan närbild och oändlighet, olidlig smärta och dröm. Den fastnar djupt i mitt minne.

Thomas Millroth

författare och konstkritiker

Galleri Ping Pong, Malmö, tom 27.3.

Maria Kretz