Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

För tänkt

Ulf Eriksson sträcker det vardagliga alldeles för långt, tycker Cristine Sarrimo.

Överrocken

Author: Ulf Eriksson. PublishYear: 2010.
När Ulf Erikssons förra bok, novellsamlingen ”Det försvunna rummet” (2008) kom ut, skrev Therese Bohman i Aftonbladet att personerna i Erikssons noveller ibland ger uttryck för ”intellektuell tourettes”. Jag förmodar att hon avsåg Tourettes syndrom, att personerna tycktes tala okontrollerat och avancerat på ett sätt som inte uppfattas som normalt.
Helt uppenbart är att Eriksson gestaltar ett gränsland mellan det vi av ren vana och slentrian uppfattar som normalt respektive avvikande. I den nu utkomna ”Överrocken” – en betraktelse späckad med litterära, estetiska och filosofiska referenser och funderingar över vårt livsrums utbredning och karaktär – skapas detta oidentifierbara gränsland med hjälp av figurer som ges uppenbara främmandegörande namn som Prospekt, Ram, Vy och Topos. Med viss ironi menar berättaren, som då och då träder fram med förnumstiga eller klargörande kommentarer, att dessa figurer förmodligen är ihopsatta och namngivna som vilka Ikeamöbler som helst.
Det rum som försvann i den förra bokens titel återskapas här med hjälp av bland annat geometriska diskussioner och diverse utläggningar om ljusets brytningar och det kusliga som vi erfar när vi lämnar det normala och träder in i detta andra. Alla figurer betraktar sig själva och sin omvärld med ett skevt öga som fastnar i detaljer som sedan relateras till allmänmänskliga eller universella ting som kärleksrelationen, en moders död, barndomens fantasier och erfarenheter.
Problemet är att utvikningarna och redogörelserna tar överhanden. Vissa passager framstår som alltför tillkämpade. Ulf Eriksson slumrar aldrig utan varje rad tycks genomtänkt så till den grad att jag ibland inte förstår om han är ironisk eller allvarlig. Smaka på detta exempel som handlar om tre fastighetsmäklare: ”Om nu originalet till denna på en gång hysteriska och kontrollerade leda för längesedan hade sjunkit bort mellan handlingar och akter, så gällde detta inte den längtan som de tre kompanjonerna kände efter ett livligare samröre med övriga varelser i sin vardags töjbara labyrint.”
Vardagens töjbara labyrint. Ja, så skulle man kunna karaktärisera det Eriksson gör. Han tar tag i det till synes vardagliga och tänjer ut det till något som förmodligen ska uppfattas som oroande, ironiskt, intellektuellt stimulerande, men hans hand syns alltför mycket för att det ska engagera. Jag förblir likgiltig och ställer frågan: Varför skapades denna labyrint?
Cristine Sarrimo
lärare och forskare på K3, Malmö högskola

Gå till toppen