Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sahlineffekten

”Om det inte blir en rödgrön regering så beror det på Mona Sahlin.”

Valrörelser i Sverige handlar om konkreta sakfrågor, inte om personer. Det är en etablerad sanning, grundligt förankrad i statsvetenskaplig forskning. Men är det den enda sanningen?
I valet 2006 märktes en liten men tydlig effekt som var direkt kopplad till den dåvarande statsministerns person: bland de tidigare socialdemokratiska väljare som röstade borgerligt uppgav 15 procent att en orsak var Göran Persson (S).
Personfrågan kommer sannolikt att spela en ännu större roll i valet den 19 september i år. Med två formaliserade allianser, en borgerlig och en rödgrön, rör sig Sverige mot något som liknar ett presidentiellt tvåpartisystem med ett par tydliga rivaler som suger åt sig uppmärksamhet: statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S).
Socialdemokraterna har parkerat under sitt usla valresultat 2006, 35,0 procent. I Synovates marsmätning för DN och Sydsvenskan var S-siffran 33,7 procent. MP nådde däremot sin högsta nivå på fjorton år: 10,2 procent.
Samma månad genomförde Synovate dessutom en mätning av förtroendet för partiledarna. Fredrik Reinfeldt hamnade, som vanligt, i topp med 50 procent. Bara Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand var i närheten av honom med sina 45 procent.
För Mona Sahlin måste resultatet ha varit en smärre chock: sedan november har förtroendet för henne sjunkit från 31 till 26 procent och hon tappar kraftigt bland socialdemokratiska väljare. Sahlin är den partiledare som har lägst förtroende bland de egna. Hennes förtroendebalans, andelen med stort förtroende minus andelen med lågt förtroende, är 11 procent. Motsvarande tal för Fredrik Reinfeldt är 85 procent och för Maria Wetterstrand 81 procent.
Lite tillspetsat:
Om det inte blir en rödgrön regering så beror det på Mona Sahlin.
Om det blir en rödgrön regering så beror det på Maria Wetterstrand.
Hur kan det komma sig att en av Sveriges mest talangfulla och erfarna politiker – Sahlin hade en rad olika statsrådsposter 1990-1991, 1994-1995 och 1998-2006 – har så förtvivlat svårt att vinna respekt även bland socialdemokratiska sympatisörer?
Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski förklarar det (28/3) med den privatekonomiska skandal som 1995 tvingade Sahlin till ”time out” från politiken. Hennes auktoritet har aldrig återställts och affärens nyckelbegrepp, Toblerone, har enligt Wolodarski blivit ”en metafor för Sahlins oförmåga att åstadkomma verkliga politiska resultat”.
Det ligger en hel del i det: trots långvarig ministererfarenhet förknippas hon inte med några större reformer.
Men det finns ytterligare en förklaring, mer historiskt betingad, till varför Sahlin väcker misstro i de egna leden. Den framskymtar i statsvetaren Jenny Madestams tänkvärda doktorsavhandling från förra året: En kompispappa och en ytlig djuping.
Madestam har undersökt och jämfört de socialdemokratiska och folkpartistiska eliternas partiledarideal. De liknar varandra i ett avseende: idealen är ambivalenta och präglade av så kallade dikotomier, det vill säga tudelningar. Partiledarna förväntas besitta olika och ibland motsägelsefulla egenskaper.
Mona Sahlins förtroendeproblem gör Madestams granskning av det socialdemokratiska ledaridealet högintressant. Det rör sig, väl att märka, om elitens bedömningar, men med tanke på partiets historiska dominans är det rimligt att anta att partitoppens bild av det optimala ledarskapet stämmer ganska väl överens med de socialdemokratiska väljarnas.
Två dikotomier kännetecknar det socialdemokratiska ledaridealet, menar Madestam: dels partiet kontra regeringen, dels lagspelaren kontra den starka ledaren.
Efter Per Albin Hansson, som avled 1946, har partiet bara haft fem partiledare: Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och nu Mona Sahlin. Fyra av dem blev statsminister samtidigt som de utsågs till partiordförande.
Denna symbios mellan partiledarskapet och statsministerämbetet har definierat partiets ledarideal.
”Att vara socialdemokrat innebär att inneha regeringspositionen och att vara socialdemokratisk partiledare innebär att vara statsminister”, konstaterar Jenny Madestam.
De flesta socialdemokratiska partiledare har redan från början kunnat använda regeringsansvaret och den politiska prestige som följer med uppdraget som statsminister för att mejsla ut en egen profil och ange riktningen för partiet lika väl som för landet. Men Mona Sahlin valdes till partiledare 2007 efter Socialdemokraternas förlust av regeringsmakten. Hon blir därmed undantaget från en historisk regel.
Lika viktigt är emellertid hur Sahlin förhåller sig till dikotomin lag och ledare.
Socialdemokraterna föredrar en partiordförande som kan både lyssna på omgivningen och peka med hela handen. Den före detta partisekreteraren Lars Stjernkvist, som intervjuades av Madestam när Göran Persson fortfarande var partiordförande, uttrycker det i termer som satt spår i avhandlingens titel:
”Det tar ett tag att se att det faktiskt går ihop och att båda rollerna finns där, att man kan vara både pappan och polaren. Men som ledare måste man visa att man behärskar båda rollerna.”
Tidigare socialdemokratiska partiledare har varit skickliga på att balansera dessa två egenskaper, även om de fördelat tyngdpunkten olika. Ingvar Carlsson fungerade mestadels som en lyssnande lagkapten, men han kunde också, som när det gällde EU-medlemskapet, driva partiet framför sig. Göran Perssons partiledarskap hade klart egocentriska drag, men han valde sina strider noga och drog sig, efter en skakig start i relationen till LO, för att utmana de fackliga intressena i partiet.
Vid sitt tillträde valde Mona Sahlin att uteslutande betona laget. I sitt linjetal inför kongressen poängterade hon att ”laget alltid är större än jaget”.
Mot bakgrund av att Sahlin efterträdde den dominante och med tiden tämligen impopuläre Göran Persson var det inte konstigt att hon lyfte fram laget på bekostnad av jaget. Men det har blivit för mycket lag och för lite ledarskap. Eller för mycket polare och – i Sahlins fall – för lite mamma.
Jenny Madestam beskriver det så här i Riksdag & Departement:
”Sahlin lever väl upp till den ena sidan av det socialdemokratiska ledaridealet, den ledarlösa och lagbetonade – hon är en ’kompis’. Men idealets motsatta sida har hon hittills inte tillfredsställt.”
Alla som följde de rödgröna koalitionsturerna för ett och ett halvt år sedan kunde se och höra att Mona Sahlin var övertygad om det riktiga i att hålla det ekonomiskt oansvariga Vänsterpartiet utanför en ny regering.
Ändå vek hon sig för en intern opinion utan att göra vad en partiledare ibland måste vara beredd att göra: ställa saken på sin spets.
Därtill var tidpunkten för hennes reträtt sällsynt illa vald. I samma stund som finanskrisen slog till med brutal kraft och satte ekonomiskt ansvarstagande i centrum upphöjde Sahlin Lars Ohly till ministerkandidat. Då, hösten 2008, började också Socialdemokraternas ras i opinionsmätningarna.
Tack vare Miljöpartiet har de rödgröna fortfarande ett försprång framför regeringssidan, men mindre än ett halvår före valet indikerar opinionsundersökningarna att Socialdemokraterna är på väg mot ännu ett dåligt resultat. En anledning, kanske den viktigaste, är alltså att Sahlin, genom att kapitulera i koalitionsfrågan och prioritera ned sin utlovade förnyelse av det egna partiet, har upphävt den ömtåliga balans mellan att lyssna och leda som gjorde hennes företrädare så framgångsrika. Det skapar en osäkerhet bland socialdemokratiska väljare som smittar av sig på förtroendet för henne. Och förtroende är, som statsvetarprofessorn Tommy Möller påpekar i sin bok Politiskt ledarskap, ”politikens hårdvaluta”.
Att Mona Sahlin inte har kunnat hantera dikotomin parti och regering rår hon inte för: Socialdemokraterna var i opposition när hon tog över. Desto viktigare borde det då vara för henne att agera i enlighet med den andra dikotomin, den som gäller laget och ledaren. Men denna möjlighet spelade hon bort hösten 2008.
Istället kan den mindre erfarne Fredrik Reinfeldt målmedvetet exploatera respekten för statsministerämbetet för att markera kontrasten mot en konkurrent som inte ens respekteras av sina egna väljare.
Det är sant att personfrågor har ganska marginell betydelse i svensk politik. Men svenska val avgörs ofta på just marginalen.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se

MER ATT LÄSA: En kompispappa och en ytlig djuping. Partieliters ambivalenta partiledarideal (Stockholm Studies in Politics 132) av Jenny Madestam. Politiskt ledarskap (Liber) av Tommy Möller. I väntan på Mona Sahlin (Prisma) av Christer Isaksson. Riksdag & Departement (9/2010). www.synovate.se.

Gå till toppen