Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Nätets marodörer

”Likt alla tekniker och kanaler för kommunikation kan nätet exploateras för odemokratiska och kunskapsfientliga syften.”

Nationalencyklopedin säger följande om ett nutida och mycket omsusat fenomen:
”Sociala medier har prisats för att demokratisera tillgången till kommunikationsteknik och skapa ett jämlikt samtal.”
Det är alldeles sant att webbaserade tjänster som möjliggör direkt kommunikation mellan användarna – Facebook, Twitter, Youtube med mera – leder oss in i ett interaktivt informationssamhälle som i många avseenden blir mer demokratiskt och jämlikt. Men det är dags att också börja diskutera nätets baksidor.
Två förfärande episoder i Sverige har de senaste veckorna satt det så kallade näthatet i blixtbelysning:
Den 24 mars sändes ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning om en 14-årig flicka i det norrländska samhället Bjästa som hade våldtagits av en lokalt populär 15-årig pojke. Skolkamrater och vuxna invånare i Bjästa var övertygade om att pojken var oskyldig och vände sig mot flickan, som utsattes för trakasserande kampanjer via bland annat Facebook. Hon måste flytta till en annan ort och en annan skola.
Men efter TV-reportaget vände det digitala dyngflödet. Nu blev istället pojken måltavla. Hoten haglade.
Det flockbeteende som flickan drabbades av är totalt oacceptabelt. Nästan alla svek, även skolan och prästen, när hon behövde stöd och pojken har dessutom dömts för det skändliga övergreppet. Men även om hans skuld står bortom allt rimligt tvivel har inte omgivningen rätt att kränka och hota honom.
Den 29 mars råkade ett äldre par i bråk med en ung man på en parkeringsplats i Landskorna. Situationen urartade och slutade med att han misshandlade den 71-årige mannen och dennes 78-åriga hustru. Kvinnan föll så hårt mot asfalten att hon senare avled.
I tisdags häktades en 23-åring som på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Men vid det laget var han redan dömd på nätet, där det under flera dagar hade cirkulerat detaljerade personuppgifter om honom. Vissa kommentarer har varit grovt rasistiska, en lek med eld i Landskrona, där Sverigedemokraterna samlade 22 procent av rösterna i valet 2006.
Att med våld ge sig på en 78-åring är så hänsynslöst att man måste hoppas att den skyldige blir inlåst under lång tid. Men 23-åringen är misstänkt, inte dömd. Och det är domstolarna – inte lynchmobbar på nätet – som skall döma människor. Att alla betraktas som oskyldiga så länge deras skuld inte har blivit juridiskt bevisad är en för rättssamhället fundamental princip, som tenderar att upplösas på nätet.
Det är naturligtvis en ren tillfällighet, men temat för nya numret av Arena kunde knappast vara mer angeläget just nu:
”Nätets baksida. Hur internet blev en plats fylld av hat, diktatorer, mobbare och klickjournalistik.”
Frilansjournalisten Lisa Bjurwald skriver engagerat och vasst om det växande näthatet; enbart under 2009 ökade antalet anmälda fall av nätförtal med 45 procent.
Bjurwald konstaterar att det bästa med internet – friheten att uttrycka sig snabbt och direkt – samtidigt är det värsta med internet. Eller som Ann Frisén, professor i psykologi och expert på cybermobbning, har formulerat det (SvD 26/3):
”Det har blivit en uppluckring av gränser som man annars har i samhället. Det man gör på nätet är impulsivt, snabbt och kortsiktigt medan effekterna kan bli väldigt långsiktiga.”
Förvisso är det en liten minoritet förbittrade vettvillingar som på detta vis missbrukar nätet, men de tar allt större plats och driver på ett moraliskt, språkligt och intellektuellt förfall som i förlängningen hotar kvalitetsmediernas integritet och det rationella och konstruktiva meningsutbyte som är demokratins livsluft.
Att stoppa nätmobben är omöjligt, men det finns metoder som åtminstone skulle kunna dämpa en del excesser, till exempel att seriösa hemsidor och bloggar kraftigt begränsar sina kommentarfunktioner. De har blivit tummelplatser för hatiska och anonyma tyckare som skriver och tänker så illa att ingen ansvarskännande publicist ens hade övervägt att sätta deras svammel på pränt.
Men hatet är inte det enda demokratiproblemet med webben. I Arena skriver vitryssen Evgeny Morozow, som arbetat med västfinansierade nätprojekt i forna Sovjetrepubliker, om övertron på att fria informationsflöden skall underminera totalitära och auktoritära regimer.
Nätet har en enorm potential att mobilisera motstånd mot – och kunskap om – förtryckarregimer. Men Morozow framhåller att effekten också kan bli den motsatta, eftersom det har blivit lättare att ”infiltrera och neutralisera diskussioner som förs på nätet innan de övergår i off-line-aktiviteter”.
I Vitryssland, ”Europas sista diktatur”, har myndigheterna använt sig av regimkritiska forum på nätet för att identifiera oppositionella. I Iran agerade Revolutionsgardet på liknande sätt i samband med protesterna mot resultatet i förra årets presidentval. Och i fallet Kina, med sin jättemarknad, har västliga internetföretag visat censuren alldeles för stort tillmötesgående, en bild som knappast förändras av Googles ganska senkomna beslut att dirigera om sin kinesiska trafik till Hongkong.
Dessutom, menar Morozow, är regimer av detta slag fullt medvetna om att nätet kan fungera som ”ett opium för folket”: pornografi och skvaller stjäl uppmärksamhet från samhällskritiska budskap.
Sydsvenskankollegan Andreas Ekström är aktuell med en reportagebok om den Kalifornienbaserade nätjätten Google, ett av världshistoriens snabbast växande företag; enbart i Sverige svarar Google för cirka 90 procent av nätsökningarna.
I Google-koden skildrar Ekström, elegant och initierat, företagets expansion och de problem som är förknippade med Googles dominans. Och i sin introduktion snuddar han vid en av nätets allra farligaste baksidor:
”För trots att vi förmodligen lever i den mest informationstäta tid man kan tänka sig, där det är lättare än någonsin tidigare att söka och kritiskt värdera information direkt från källorna, så lever uppfattningen om den dolda agendan starkare än någonsin.”
Den dolda agendan.
Det vill säga konspirationsteorier.
I höstas lät TV4:s Kalla Fakta genomföra en opinionsundersökning som visade att nästan var femte svensk under 30 år tror att USA:s egen regering låg bakom terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001. I samband med undersökningen granskades Sanningsrörelsen, Truthers, som har sina rötter i USA. Den hävdar att den amerikanska regeringen iscensatte attackerna för att kunna starta ”kriget mot terrorismen”.
Denna föreställning om en hemlig komplott sprids framför allt på nätet, där första versionen av den konspiratoriska filmen Loose Change nådde masspublik 2005-2006. Med tanke på att ungdomar är flitiga användare av internet är det inte så underligt att många av dem, även i Sverige, tror på fantasierna.
Den ”bevisning” som bär upp Sanningsrörelsen, till exempel att telefonsamtalen från de kapade flygplanen är förfalskningar, har malts sönder och samman, senast av den prisbelönade journalisten David Aaronovitch i Voodoo Histories. Likafullt fortsätter galenskapen att frodas på nätet tillsammans med andra konspirationsteorier – om allt från Förintelsen till månlandningen.
Professor Erik Åsard, som skrivit en bok om konspirationsteorier, har vittnat om de förödande konsekvenserna (DN 29/11 09):
”Mina studenter har allt svårare att värdera källors kvalitet. Vad händer med kunskapssamhället om ett snabbt blogginlägg får lika stor tyngd som ett femårigt forskningsarbete?”
Fortfarande överväger de demokratiska fördelarna med nätet: det ökar öppenheten och låter oss veta sådant som vi annars inte hade fått veta. Så sent som i veckan lade den ideella sajten Wikileaks ut en chockerande militärvideo från 2007 som visar hur en amerikansk attackhelikopter mejar ned civila i Bagdad.
Men likt alla tekniker och kanaler för kommunikation kan nätet exploateras för odemokratiska och kunskapsfientliga syften. Ty det är människor som skapar och använder dessa tekniker och kanaler – och alla människor vill inte väl.
De digitala marodörerna kan inte regleras bort; nätet är och skall vara en form av anarki. Så när allt kommer omkring finns bara ett recept:
Vanlig vaksamhet som bygger på sunt och reflekterande förnuft.
Där brast det i både Bjästa och Landskrona när de sociala medierna visade sig från sin mest antisociala sida.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se

MER ATT LÄSA: Arena (2/2010). Google-koden (Weyler) av Andreas Ekström. Voodoo Histories. The Role of the Conspiracy Theory in Shaping Modern History (Riverhead Books) av David Aaronovitch.Det dunkelt tänkta (Ordfront) av Erik Åsard.

Gå till toppen