Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Polen tystnade för de omkomna

Polen stannade när de döda hedrades med två tysta minuter klockan tolv. På eftermiddagen fördes presidentens döda kropp i kortege genom staden. I lekparken fortsatte livet.

Bild: Foto: Karl Melander
Från tidiga morgonen i går var det svårt att ta sig fram genom den tysta trängseln och den växande mattan av ljus och blommor vid presidentpalatset. Varje kyrka var full, i Warszawa och i hela landet. Men i en av stans populäraste lekparker var det nästan tomt.
– Var är barnen? frågar treåriga Antoine sin mamma när de kommer till Park Ujazdowski strax före tolv.
Några klättrar på jättespindelnätet. Ett par gräver i sandlådan. Antoine börjar köra med en gul plastgrävskopa.
Klockan tolv börjar sirenen ljuda, först svagt och sedan starkare.
– Vad är det för oljud?
Han ställer sig käpprak upp och ser sig surt om medan de andra fortsätter gräva. Hans mamma Barbara Boineau kommer fram och viskar:
– Det är för att många har dött i en hemsk olycka. Var tyst.
Sirenen fortsätter. De vuxna sneglar på varandra. En man faller på knä. En kvinna står med händerna knäppta och ser mot parlamentet ett kvarter bort.
Barbara Boineau bara står. Hon deltar inte i sorgemanifestationerna.
– Hur kan premiärministern säga att det är den största tragedin sen kriget? Haiti då? Visst, det är sorgligt och en politisk katastrof, men tragedin är inte större för att de döda var politiker.
För många är den det. De trängdes i tiotusental längsmed kortegevägen när stoftet av president Lech Kaczynski fördes från flygplatsen till presidentpalatset under eftermiddagen.
Mittemot St:a Annas kyrka stod de i tiodubbla led och väntade ett par timmar innan utsatt tid. Ett par meter från dem, mellan plastpalmerna i baren Skafander, intresserade sig de unga gästerna som vanligt mest för varandra.
Längst in i hörnet sitter Katarzyna och Aleksandra, båda 33 år, med varsin öl.
– Den som först lyckas kapa åt sig den här tragedin vinner valet. Det var pinsamt att ingen kunde tala till folket direkt efter kraschen. Folk känner sig övergivna och behöver enas, säger Katarzyna, som jobbar med marknadsföring.
Hon och Aleksandra återkommer hela tiden till oenigheten, allt bråk och käbbel mellan president och premiärminister som ett hinder för landets utveckling.
– Jag tror katastrofen leder till ökad enighet ett tag, sen blir det som vanligt igen. Man brukar säga att Polen är som en stor grop, och när någon försöker klättra upp drar de andra ner den i benen, säger Aleksandra, som är sjukgymnast.
Katarzyna röstade på Kaczynski i presidentvalet och beundrade honom för hans fasta principer och han kamp mot korruptionen under sin tid som Warszawas borgmästare.
– Det är orättvist att han framställts som en makthungrig uppkomling. Han var hatad av alla utom mohairbaskrarna, de kyrkliga tanterna. Men kolla, jag är välutbildad, jag har ingen basker, och jag stödde honom, säger hon.
Många som hon har avskräckts av Kaczynskis extremt konservativa politik, med abortförbud och hets mot homosexuella.
– Jag är exempelvis lesbisk, men att han var homofob är hans problem, inte mitt. Mitt problem är samhället. Lyssna själv, hur tyst det blev nu, säger Katarzyna.
Hela lokalen har verkligen tystnat. Alla blickar riktas mot henne.
Då hörs ett sus utifrån. Katarzyna dricker ett par snabba klunkar och springer ut. Folk börjar applådera osäkert när de första polisbilarna dyker upp.
Så plötsligt är det över. Massan försvinner som om den aldrig varit där. Katarzyna återvänder till hörnbordet. Hon visar gåshuden på armarna och tänder en cigarett.
– Jag får gå till kyrkan och be för de döda, säger hon.
– Gråt inte, säger Aleksandra, och lyfter handen för att smeka hennes hand men låter den falla.
De andra gästerna stirrar fortfarande.
– Hör du tystnaden? Såhär är det i Polen: det viktigaste är inte ditt eget liv utan grannens. Jag har lesbiska vänner som gift sig med män för att få ingå i samhället, säger Katarzyna.
Aleksandra berättar att hon blivit vräkt fyra gånger därför att hon levt med kvinnor. Båda är rädda att förlora sina arbeten om någon får veta. Därför publicerar vi inte deras efternamn.
– Så ser Kaczynskis land ut. Och visst spelar det roll vad presidenten säger. Han kunde ha sagt åt folk att låta andra välja själva hur de ska leva, säger Katarzyna.
De väntar på att folkmassan ska glesna innan de går till presidentpalatset och ställer sin stora, röda gravlykta bland de andra.
Gå till toppen