Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Hon kan inte vara tyst längre

Rapparen Ghogha ville aldrig vara politisk. Den iranska regimen drev henne till att ändra sig. Efter att ha uppträtt i Malmö i februari sökte hon asyl i Sverige.

I flera år hade Ghogha, 20, skrivit, rappat och gjort studioinspelningar i Teheran. Aldrig under sitt riktiga namn och aldrig inför publik.
I mörkret bakom scenen på Kägelbanan i Stockholm den 4 februari hade hon en tjock klump i halsen. Där ute hördes sorlet från flera hundra åskådare. Hon hade alltid velat det här. Nu var hon bara livrädd.
Turnéledaren för den iranska hiphopfestivalen Safoura Safavi kramade hennes hand och sa:
– Kom ihåg varför du gör det och tänk på alla du älskar. Fokusera på det du har att säga. Och säg det.
Ghogha tänkte på de andra i bandet som blivit kvar i Teheran. På allt våld, alla som dödats på gatorna.
När hon gick upp var jublet öronbedövande. När hon började tala blev det knäpptyst. Hon hörde sig själv säga:
”Jag kommer från ett land där du blir avrättad för dina tankar. Där kvinnors existens är förbjuden.”
– Jag kände mig lycklig och lugn. Jag gjorde det, ha! Jag var rädd men jag sa allt jag ville. Jag fick så mycket energi från publiken, jag hade tårar i ögonen hela tiden. Jag var mig själv, säger Ghogha, när vi träffas på en hamburgerrestaurang i en stad som Sydsvenskan inte nämner av hänsyn till hennes säkerhet.
För snart ett år sedan skulle jag till Iran på reportageresa inför presidentvalet. Jag ville intervjua en ung musiker och kontaktade Ghogha. Hon ställde gärna upp. ”Men jag är inte intresserad av politik”, sa hon.
När jag påminner henne om det svarar hon hetsigt:
– Om jag går är det politik. Om jag pratar är det politik. Jag kan inte hålla tyst längre.
Efter valet i juni i fjol tilltog regimens förtryck – och hennes egen frustration.
– Det blev tyst. Folk talade med ögonen. Det var så många uniformer överallt.
Hon och hennes vänner blev försiktigare med vad de skrev i mejl och sa i telefon. Men de kunde inte låta bli att delta i demonstrationerna.
– Varje gång jag gick ut var jag rädd att bli igenkänd och arresterad. Allt omkring mig var helt sjukt. Polisen slog barn och gamla, de betedde sig som djur. Jag grät hela tiden och blev deprimerad, alla blev deprimerade.
– Det som gav oss hopp var stödet från människor utanför Iran. Därför var det viktigt för mig att resa till festivalen i Sverige.
Under en demonstration i Teheran på sensommaren såg hon flera civilklädda polismän misshandla en ung kille. En kvinna gick emellan – Ghogha visar hur kvinnan höll ut armarna för att skydda honom, med sin chador fladdrande som ett svart segel.
– De slog henne många gånger i huvudet och på överkroppen, men hon stod kvar. Då drog en av dem fram en pistol. Alla skrek.
Ghogha skakar på huvudet.
– Jag hade aldrig tidigare sett något skjutvapen. Jag blev chockad över att regeringen kan göra vad som helst och att polisen inte lyder under några lagar.
Också moralpolisen blev mer nitisk. Ghogha och en manlig studiekamrat blev förhörda om varför de pratade med varandra på universitetet. Var de kanske släkt?
Att de ingick i samma grupp för ett projektarbete var ingen förmildrande omständighet. Deras id-kort togs i beslag.
– Varje steg vi tar är fel. Småsaker är brott. Den religiösa polisen tar oss för våra kläder, för vad vi gör, för att vi andas. De vill ta oss till himlen med våld.
Ghogha fick allt svårare att kontrollera sin ilska. Hon hoppade av ingenjörsstudierna för att hon var rädd att råka säga något som skulle ge henne problem.
– Mamma och pappa höll med om att det var bäst att jag slutade.
Hon beskriver dem som fritänkare, men inte politiskt engagerade. De stödde hennes planer på att resa till hiphopfestivalen i Sverige.
Ett par veckor innan resan dök civilklädda agenter upp i studion där hon och hennes band arbetade. De beslagtog hårddiskar, brottsmisstanken löd ”inspelning av kvinnlig rappare”.
Det dröjde innan hon fick veta. Ingen vågade ringa henne från sina mobiler, ifall de var avlyssnade.
Ägaren till studion lyckades muta sig ur en rättegång men de andra i bandet blev skrämda. De ställde in sina Sverigeplaner. Två dagar innan avresan blev körsångerskans far arresterad för något som inte hade med dotterns musik att göra – men hon blev rädd och hoppade också av.
Så Ghogha var ensam när hon tog farväl av sin familj på Imam Khomeini-flygplatsen. Hon föreställde sig att hon skulle uppträda på en liten festival i ett avlägset land där ingen brydde sig om hiphop på persiska.
Så fort hon kom fram möttes hon av intervjuförfrågningar från alla stora svenska nyhetsmedier, BBC och Voice of America. Suget var enormt efter en röst inifrån Iran.
– Jag insåg att det var min chans att uppmärksamma folk på det som händer med mitt land.
Men hon hade inga andra planer än att återvända hem efter turnén.
”Jag vill bara ha ett fritt Iran”, sa hon när hon klev in på Babels scen i Malmö den 6 februari, turnéns sista konsert.
Ghogha talade lågt och såg trött ut, tittade ner i golvet eller någonstans ovanför oss som kommit för att lyssna. Efteråt frågade jag henne om hon verkligen tänkte åka tillbaka.
Hon svarade att hon inte visste, och det var sant, säger hon nu. Hon hade inte bestämt sig.
– Många rådde mig att söka asyl. Folk säger att regimen dödar för mindre än det jag gjort och råder mig att gömma mig även här.
Hon lämnade in sin asylansökan i februari. Nu väntar hon. Sover, ser på tv, umgås med nya vänner.
– Just nu är jag förvirrad, jag vet inte vad som ska hända med mig i Sverige. Jag saknar min familj, mina gator, solen. Känslomässigt är det fel att stanna, men logiskt sett är det rätt.
Ghogha är inbjuden att uppträda i flera europeiska länder, men så länge hon är asylsökande kan hon inte resa. Hon är otålig, säger hon, det kryper i kroppen.
– Jag vill ge hopp åt människor i Iran. Jag är här för att tala, inte för att vara tyst.
Det är förbjudet för kvinnor att uppträda som sångsolister i Iran.
Hiphop är i praktiken illegal efter att ha fördömts som dekadent och främmande för islamisk kultur av ledande politiker.
Hiphopfestivalen ”Voices of Change” är en del av svenska Riksteaterns satsning på kultur om och från Iran. Läs mer om turnén och artisterna: http://bit.ly/bFeAi3
För att se konserterna, sök ”Ghogha” på Youtube.com.
Artistnamnet Ghogha betyder kaos. Sydsvenskan publicerar inte Ghoghas riktiga namn av hänsyn till hennes och hennes familjs säkerhet.
Gå till toppen