Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När spåren förskräcker

”Oavsett vem som bildar regering stundar drakoniska nedskärningar i Storbritanniens offentliga finanser.”

På torsdag, den 6 maj, går britterna till parlamentsval.
Även om premiärminister Gordon Brown formellt inte utlyste valet förrän den 6 april har förberedelserna pågått i stort sett sedan Browns tillträde 2007 och fram till ganska nyligen såg valet ut att kunna bli lika transformerande som 1979, då Margaret Thatcher inledde ett artonårigt konservativt maktinnehav, eller 1997, då Tony Blairs New Labour tog över.
Vitaliserade under sin energiske partiledare David Cameron, ibland jämförd med Blair, åtnjöt de konservativa en överlägsen ledning medan Labours Gordon Brown var uträknad. Men sedan hände något: den 14 april, i den första TV-sända partiledardebatten någonsin i Storbritannien, gjorde Liberaldemokraternas Nick Clegg succé.
De konservativa, Tories, är fortfarande favoriter, men i flera undersökningar har Liberaldemokraterna, bildade 1988 genom en sammanslagning av liberalerna och socialdemokratiska SDP, legat tvåa med cirka 30 procent av väljarsympatierna. Ifall detta blir valresultat skulle det i och för sig innebära en förödmjukelse för Labour, men det betyder inte nödvändigtvis att Brown måste lämna Downing Street.
Det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar – där den som fått flest röster vinner allt – har sina fördelar: det underlättar ansvarsutkrävande och bidrar till nära kontakter mellan väljarna och deras ”MP ”.
Men den brittiska varianten av majoritetsval är så extrem att systemet under vissa betingelser kan leda till en demokratiskt sett fullkomligt bisarr mandatfördelning. Sådana betingelser tycks nu föreligga i vad som blir det första valet sedan mellankrigstiden där tre och inte två väljarmässigt någorlunda jämnstora partier ställs mot varandra.
Labour brukar vinna i större städer, fast med ganska små marginaler. De konservativa och Liberaldemokraterna är starkast på landsbygden och i mindre städer, särskilt i England, där de brukar vinna med stora majoriteter. Därmed blir konservativa och liberaldemokratiska röster mer ”bortkastade” än röster på Labour.
I förra valet, 2005, behövde en Labourkandidat i genomsnitt knappt 19 000 röster för att säkra en plats i underhuset medan en liberaldemokrat behövde 20 000 röster och en konservativ 21 000. Systemet gynnar alltså Labour.
Utifrån denna politiska geografi gjorde Financial Times häromdagen en mandatkalkyl byggd på valstatistik från BBC. Kalkylens grundläggande antagande är att de konservativa får flest röster, 33 procent, och att Liberaldemokraterna och Labour får 29 respektive 28 procent. De 650 mandaten i underhuset skulle då kunna fördela sig så här: 247 för de konservativa, 94 för Liberaldemokraterna, 280 för Labour och 29 för övriga partier. Det röstmässigt tredje största partiet skulle få flest platser, fast utan att nå den magiska gränsen 326, det vill säga egen majoritet.
En sådan valutgång är vad Storbritannien minst av allt behöver just nu: landet befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris.
Efter tretton års styre kan Labour stoltsera med en rad ekonomiskt betydelsefulla framgångar: bättre utbildning, kraftig ökning av småföretagandet, modernisering av näringslivet.
Men de resurser som genererades under de goda åren användes inte för att stärka den brittiska ekonomins motståndskraft. Storbritannien har haft underskott i budgeten sedan början av 2000-talet och huvudansvaret för det vilar på Gordon Brown, finansminister 1997–2007.
När finanskrisen blev akut 2008 och staten tvingades rycka ut och hålla banksektorn under armarna gröptes statsfinanserna ur i rasande fart. Det fanns inga marginaler.
Enligt EU:s statistikorgan Eurostat uppgick Storbritanniens budgetunderskott 2009 till 11,5 procent av BNP. Bland EU-länderna är det bara Irland och konkurshotade Grekland som ligger sämre till. Nästan 1,5 miljoner britter förlorade jobbet under recessionen, arbetslösheten är 8 procent och inflationen ligger på 3,4 procent, klart över Bank of Englands mål på 2,0 procent. Den tillväxt som noteras är anemisk: 0,2 procent första kvartalet i år.
Samtliga tre stora partier lovar krafttag mot krisen i allmänhet och mot det skenande underskottet i synnerhet. Ekonomin var också temat för den sista TV-debatten i torsdags. Men experter och fristående politiska bedömare är överens om att förslagen inte är tillräckliga. Oavsett vem som bildar regering stundar drakoniska nedskärningar i Storbritanniens offentliga finanser som partierna inte vill andas om före valet: frysta nivåer i de sociala ersättningssystemen, lönesänkningar inom offentlig sektor, stopp för investeringar i en nedgången infrastruktur.
Kan Storbritannien klara denna utmaning med ”a hung parliament”, ett parlament där inget parti har egen majoritet?
Spåren förskräcker.
Fenomenet ”hung parliament” är sällsynt i brittisk politik, men vid två tillfällen har det manifesterat sig vid sämsta tänkbara tidpunkt:
Första gången var parlamentsvalet i maj 1929. Labours Ramsay MacDonald bildade en minoritetsregering med stöd av Lloyd George och liberalerna. Men när depressionen svepte in över Storbritannien – arbetslösheten fördubblades under 1930 – var regeringen splittrad och handfallen. Det parlamentariska underlaget sviktade. I augusti 1931 lämnade MacDonald in sin avskedsansökan och bildade istället, på kungens uppmaning, en inom arbetarrörelsen avskydd samlingsregering, som han ledde till 1935.
Det är mycket möjligt att Storbritannien hade klarat depressionens påfrestningar bättre – och därmed förmått samla sig snabbare mot det växande hotet från Hitlers Tyskland – om det inte hade varit för ”a hung parliament” 1929.
Nästa gång olyckan var framme var i februari 1974. I ett prekärt läge med hög inflation och stigande arbetslöshet – problem som förvärrades av den första oljeprischocken och ihållande fackliga protester – utlyste den konservative premiärministern Edward Heath val för att försöka stärka sin position. Initiativet slog tillbaka.
De konservativa vann något fler röster än Labour, som dock fick flest platser i underhuset. Heath hoppades kunna sitta kvar i spetsen för en koalition med liberalerna, men när de krävde en reform av valsystemet i utbyte sade han nej. Labourledaren Harold Wilson bildade sin andra regering och utlyste ännu ett val senare samma år för att bryta dödläget. Heath ersattes av Margaret Thatcher som konservativ partiledare.
I oktobervalet 1974 lyckades Labour erövra en bräcklig majoritet på tre mandat, men partiets fraktioner bekämpade varandra med tilltagande intensitet och regeringen kunde bara se på medan ekonomin försämrades. Wilson tröttnade och lämnade 1976 över till James Callaghan.
Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978–1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker, ”The Winter of Discontent”, som röjde väg för Margaret Thatchers första valseger.
Det krävdes åtskilliga år – och åtskilliga reformer av tämligen brutal karaktär – innan landet kom på fötter.
Förhoppningsvis har dagens brittiska ledare lärt av erfarenheterna från 1929 och 1974. Om valet på torsdag resulterar i ”a hung parliament” talar det mesta i så fall för en uppgörelse, kanske en koalition, med Liberaldemokraterna i rollen som kungamakare. Därmed läggs ett tungt ansvar på Nick Cleggs axlar.
Blir de konservativa störst utan att fördenskull erövra egen majoritet i underhuset och om Labour samtidigt drabbas av massflykt talar principiellt demokratiska skäl för att Clegg släpper fram Cameron. Fast å andra sidan står Liberaldemokraterna närmare Labour än de konservativa. I en del frågor, till exempel försvars- och säkerhetspolitiken, utgör Liberaldemokraterna rent av ett vänsteralternativ. Dessutom är de EU-vänliga. Det ställer till vissa problem i relation till Labour – och enorma problem i relation till Tories.
Grundtipset är att Nick Clegg inte tar någon större hänsyn till röst- och mandatfördelningen eller till ideologiska överväganden. I händelse av ”a hung parliament” har Clegg redan låtit förstå att han då gör upp med det parti som tydligast öppnar för en reformering av ett valsystem som konsekvent missgynnat Liberaldemokraterna: i de senaste parlamentsvalen har de samlat omkring en femtedel av rösterna, men fått mindre än en tiondel av platserna i underhuset.
Gärna majoritetsval. Fast ett litet inslag av proportionell balans skadar nog inte.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se

MER ATT LÄSA: Choosing an Electoral System (British Academy/Policy Centre) av Simon Hix, Ron Johnston och Iain McLean. The British Prime Ministers of the 20th Century (Haus Publishing). http://news.bbc.co. uk.

Gå till toppen