Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Förbud mot DDT dödar miljoner"

Miljoner människor i fattiga länder dör varje år i onödan i malaria, på grund av att det billigaste och effektivaste verktyget för att bekämpa sjukdomen, DDT, av politiska skäl inte kan användas. Det skriver Henry I Miller, läkare och molekylärbiolog, verksam vid den konservativa tankesmedjan Hoover Institution vid Stanford University i USA. I avsaknad av effektiva vacciner eller läkemedel mot malaria innebär ett förbud mot DDT massmord, menar han.

Microsofts grundare Bill Gates är en fascinerande person. Fascinerande är också det nittonsidiga årsbrev som beskriver verksamheten vid Bill and Melinda Gates Foundation, världens största välgörenhetsorganisation. Men för en person som är så smart som Gates, och som har råd att anställa experter på vilket område som helst, är vissa av de strategier hans fond använder förbluffande.
Ta till exempel fondens sätt att angripa malaria, där man fokuserar på myggnät, en lågteknologisk metod med begränsad effekt, och på utveckling av vaccin, en högteknologisk metod som undgått genombrott trots intensiva ansträngningar i decennier. De bortser därmed från en gammal, billig och säker metod att bekämpa smittbäraren, Anopheles, malariamyggor: kemikalien DDT.
Malaria är ett plågoris särskilt för invånarna i fattiga, tropiska länder. 41 procent av världens befolkning lever i malariaområden, med 350 till 500 miljoner sjukdomsfall varje år.
Sjukdomen innebär stora kostnader för individer, familjer och regeringar. För individer och deras familjer handlar det om kostnader för mediciner, resor och behandlingar, förlorad arbets- och skoltid, och kostnader för förebyggande åtgärder.
För regeringar handlar kostnaderna bland annat om sjukvård, mediciner, besprutning med insektsmedel och förlorade skatteinkomster.
Dessa kostnader utgör en enorm ekonomisk börda för malariadrabbade länder och bromsar deras utveckling. Den ekonomiska tillväxten i länder med mycket malaria beräknas vara 1,3 procent lägre än i andra jämförbara länder.
Ämnet artemisinin är säkert och har visat sig ha snabb verkan mot malaria. I kombination med andra malarialäkemedel har det använts i flera år för att bekämpa multiresistent malaria. Men resistens har börjat uppträda även mot detta ämne. I avsaknad av vaccin är därför utrotning av myggorna som sprider sjukdomen nyckeln till att förebygga epidemier.
Olyckligtvis begränsas de tillgängliga alternativen av bristfällig politik.
På grund av nya rön om ämnets giftighet för fisk och flyttfåglar – men inte för människor – förbjöd USA:s
miljöskyddsmyndigheter 1972 i princip all användning av DDT, ett billigt och effektivt bekämpningsmedel som en gång använts på bred front för att ta död på sjukdomsbärande insekter. DDT blev sedermera, genom Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar 2001, förbjudet i jordbruket över hela världen.
En grundprincip inom toxikologi är att dosen gör giftet. Även om DDT är en – måttligt – giftig substans är det en enorm skillnad mellan att sprida stora mängder av det i miljön – vilket många bönder gjorde före förbudet – och att använda medlet sparsamt och varsamt för att bekämpa myggor och andra sjukdomsbärande insekter. När medlet används idag så sprejas det inomhus för att förhindra myggorna att föröka sig.
De som förbjöd DDT tog inte heller hänsyn till bristen på alternativ. Eftersom ämnet blir kvar efter besprutning fungerar DDT mycket bättre än de flesta andra bekämpningsmedel. När DDT inte finns att tillgå förbrukar många länder resurser på upprepade besprutningar med kortlivade bekämpningsmedel vars verkan är begränsad.
Även om myggor blir resistenta mot den dödande effekten av DDT så fungerar ämnet fortfarande genom att hålla myggen borta. Att då och då spreja fönster- och dörrkarmar är extremt effektivt.
Bill Gates experter tycks inte känna till detta. I fondens årsbrev nämns DDT en enda gång:
”Världen hoppades på 1950- och 1960-talen att [malaria] skulle kunna utrotas genom att döda myggorna med DDT, men den taktiken misslyckades när myggorna utvecklade resistens mot kemikalien.”
Sedan DDT förbjöds har insektsburna sjukdomar som malaria och denguefeber ökat. Faktum är att dödssiffrorna i sjukdomar som sprids av mygg har fått en del ledande hälsovårdsmyndigheter att tänka om när det gäller DDT. 2006, efter omkring 50 miljoner dödsfall som kunde ha undvikits, bytte Världshälsoorganisationen, WHO, kurs och började förespråka DDT-användning mot malariamyggor.
”Vi måste ta ställning utifrån vetenskapen och de fakta som finns. Ett av de bästa verktyg vi har mot malaria är besprutning inomhus. Av det dussin eller så insektsgifter som WHO har godkänt som säkra för att bespruta hus är DDT det effektivaste”, sade Arata Kochi, ansvarig för malariabekämpning inom WHO.
Men strategier som bygger på vetenskap och fakta står inte högt i kurs inom FN. I maj 2009 återgick WHO tillsammans med FN:s
miljöprogram till att förespråka mindre effektiva metoder för att förebygga malaria, och deklarerade att målet är att minska DDT-användningen i världen med 30 procent till 2014 och fasa ut det helt till början av 2020-talet eller tidigare.
Utan effektiva vacciner eller nya malariamediciner innebär detta beslut massmord. Det är den radikala miljöpolitikens triumf över hälsovården.
Hur kan vi torrlägga detta politiska träsk?
För det första måste världens regeringar omvärdera de omfattande fakta som samlats in om DDT sedan 1970-talet och omedelbart göra DDT tillgängligt för myggbekämpning inomhus.
För det andra måste världens regeringar motsätta sig internationella restriktioner mot DDT och stoppa utbetalningar av pengar till FN-organ som motverkar användning av bästa tillgängliga teknologi, inklusive DDT, för att bekämpa myggburna sjukdomar.
För det tredje bör hälsovårdsmyndigheter runt om i världen inleda en kampanj för att utbilda lokala myndigheter och medborgare om DDT. Idag hörs bara miljörörelsens reflexmässiga motstånd mot bekämpningsmedel, ett beklagligt arv från Rachel Carson – författaren till boken Tyst vår som 1962 slog larm om DDT-användningens effekter på fågellivet.
Och, just det, det skulle vara till stor hjälp om världens största filantrop lade sin tyngd bakom ansträngningarna att få bort stigmatiseringen av DDT.
HENRY I MILLER
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn
Gå till toppen