Vissa val är mer spännande än andra. Årets val den 19 september tillhör den kategorin. Det beror inte minst på ett antal premisser som är nya för svensk politik:

För första gången ställs två partiallianser mot varandra. Å ena sidan den borgerliga regeringen med Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna, å andra sidan den rödgröna oppositionen med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

För första gången kan Sverige få en kvinnlig statsminister – Mona Sahlin.

Och för första gången kan ett högerextremistiskt parti ta sig in i riksdagen; i flera opinionsmätningar har Sverigedemokraterna parkerat kring fyraprocentsnivån. Jämförelser med Ny demokrati 1991 är missvisande. Ny demokrati var ett obehagligt och fördomsfullt populistparti, men Sverigedemokraterna, med rötterna i den nazianstuckna rörelsen Bevara Sverige Svenskt, har främlingsfientlighet som sin enda och bärande idé.

Ett annat nytt fenomen är opinionsrörelser som bryter etablerade mönster.

I ekonomiskt besvärliga tider brukar sittande regeringar straffas av väljarna. Så tycks det inte vara den här gången. Den bråddjupa konjunkturnedgången har gynnat alliansregeringen, som började knappa in på de rödgröna hösten 2008, då finanskrisen blev akut. Regeringen har fått mycket beröm för sin krishantering och Sverige går nu in i återhämtningsfasen med EU:s starkaste statsfinanser. Det kan rent av vara så att ett ekonomiskt bakslag före valet, till exempel som en följd av eländet i Grekland, stärker regeringens ställning ytterligare.

Trots att de rödgröna har haft en klar ledning sedan maktskiftet hösten 2006 framstår opinionsläget som svårbedömt. Enligt Synovates aprilmätning för Sydsvenskan och DN har gapet mellan opposition och regering vuxit till 8,1 procentenheter, men i torsdags publicerade Expressen en undersökning från Demoskop som ger regeringssidan ett knappt övertag.

Kommer årets valrörelse också att skilja sig från andra genom att bli osedvanligt smutsig?

En del bedömare varnar för det. De hänvisar bland annat till ett nytt medielandskap med en exploderande ”bloggosfär” och snabba, ofiltrerade kanaler som Facebook och Youtube:

”Jag tror att vi i år kommer att se en kakofoni av budskap i de sociala medierna. Där kan det då bli ganska lätt att bedriva en genomtänkt negativ kampanj”, säger Torbjörn Nilsson, politikredaktör på Fokus och författare till en uppmärksammad bok om det politiska spelet (SvD 7/3).

Inför valet 2006 förekom åtskilliga övertramp. En opinionsanalytiker på Socialdemokraternas kansli ertappades med att skicka falska mejl till nyhetsredaktionerna med uppgifter om att moderatledaren Fredrik Reinfeldt hade betalat för svarta tjänster. SSU spred bilder på Reinfeldt som varulv. En bloggare med koppling till Liberala ungdomsförbundet påstod att Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson hade en älskarinna på arbetet. Och ett par veckor före valet briserade dataintrångsskandalen: folkpartister hade skaffat sig tillgång till Sapnet, Socialdemokraternas interna datanätverk.

Smutskastningen inför årets val har redan börjat.

Kommunminister Mats Odell (KD) och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) orsakade feta rubriker i förra veckan när de introducerade begreppet ”Tobleronepolitik”.

Först ut var Odell, som retat sig på att de rödgröna bjudit över regeringen när det gäller stöd till den kommunala sektorn. Till TT sade Odell den 27 april:

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”

Några timmar senare använde Littorin samma uttryck i en riksdagsdebatt.

Genom att damma av en femton år gammal skandal ville Odell och Littorin ifrågasätta trovärdigheten i den rödgröna politiken och formuleringen har liksom satt sig, inte minst på nätet. En Googlesökning på ”Tobleronepolitik” gav häromdagen cirka 160 000 träffar.

Odell och Littorin är naturligtvis fullt införstådda med att Sahlin brottas med betydande förtroendeproblem, som åtminstone delvis hänger samman med kvardröjande effekter från den så kallade Tobleroneaffären 1995: statsrådet Mona Sahlin hade vid upprepade tillfällen använt sitt tjänstekort för privata inköp. Sahlin, allmänt betraktad som den avgående statsministern Ingvar Carlssons troliga efterträdare, tvingades ta ”time out” från politiken och återkom inte i regeringen förrän 1998.

”Alliansen vill skjuta in sig på att Mona Sahlin är en impopulär kandidat och aktivera gamla tankar om henne”, menar statsvetarprofessorn Peter Esaiasson (AB 29/4).

Tilltaget var grovt och osnyggt. Att anspela på en för länge sedan utagerad affär framstår dessutom som en aning desperat.

Men även de socialdemokratiska reaktionerna tyder på desperation.

Eftersom Sveriges politiska kultur anses vara mer försonlig och ”renare” än till exempel USA:s tar partierna och deras företrädare varje chans att framställa motståndarna som illasinnade och destruktiva. Och mycket riktigt: dagarna efter Odells och Littorins Tobleroneutspel stod ledade socialdemokrater i kö för att fördöma de bägge ministrarna.

Längst gick, som så ofta, partiets ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros, självskriven finansminister i en eventuell rödgrön regering. Man får hoppas att han i den rollen demonstrerar bättre känsla för proportioner än i Aftonbladet den 28 april:

”Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan Kosackvalet.”

Östros syftar på andrakammarvalet 1928, då Sveriges nationella ungdomsförbund, formellt partipolitiskt fristående men i praktiken en högerorganisation, spred affischer som kopplade samman Socialdemokraterna med det ryska bolsjevikväldet:

”En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för Moskva.”

”Du som röstar på ’arbetarepartiet’, röstar på beslagtagande av enskild egendom. DU blir av med dina sparade slantar!”

”Sveriges kvinnor! En var som röstar på ’arbetarepartiet’, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning, och sedernas förfall.”

Lite värre än ”Tobleronepolitik”, om man säger så.

Faktum är att smutskastning i större eller mindre omfattning har förekommit i alla svenska valrörelser. Det kan vara värt att hålla i minnet när politiker idag rasar mot det andra lägrets ”dyngspridare”, för att låna ett uttryck från Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas partisekreterare.

Några exempel, utöver det ofta åberopade Kosackvalet:

I mars 1914, när Karl Staaff avgått som statsminister efter borggårdskrisen, genomfördes ett extraval som i smutsighet överträffar det mesta. Försvaret var den stora valfrågan och Staaff anklagades för att sälja ut Sverige till Ryssland. Han bespottades på gatan och hotades till livet. Hatkampanjen, underblåst av högern, knäckte den sjuklige Staaff, som avled året därpå.

Det första andrakammarvalet efter andra världskriget, 1948, präglades av en stenhård borgerlig kampanj mot Socialdemokraterna med överdrifter och personangrepp. Socialdemokraterna slog tillbaka genom att peka på kopplingar mellan storfinansen och Folkpartiet. Det ledde i sin tur till Molanderaffären. Morgon-Tidningen hävdade, med S-riksdagsmannen Seth Molander som källa, att Folkpartiets Stockholmsavdelning fått flera miljoner kronor från det privata näringslivet. En utredning kom dagarna före valet fram till att Molander ljugit om beloppet. Han ströks från riksdagslistan.

Under valspurten 1968, när Warszawapakten invaderat Tjeckoslovakien, utmålades folkpartiledaren Sven Wedén som säkerhetsrisk av de regerande Socialdemokraterna.

Ett par veckor före valet 1988 fick utrikesminister Sten Andersson (S) hård kritik för ett uttalande om folkpartiledaren Bengt Westerberg: ”Hur välmodulerad en hjärna än är, så hjälper det inte om den är felprogrammerad.”

Politik handlar om ”att vilja något”, sade Olof Palme, själv föremål för illasinnad ryktesspridning. Men politik handlar också om känslor, särskilt under valår, då det allra heligaste står på spel: makten. Provocerande formuleringar och förflugna ord är därför ofrånkomliga inslag i en valrörelse. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

Problemen uppstår när heta känslor slår över i planerade och systematiska kampanjer för att svärta ned motståndarna. Det har hänt förut – och det kan hända igen. Den plumpa Tobleroneattacken och den lätt hysteriska motreaktionen borde föranleda ett djupt och eftertänksamt andetag. På båda sidor.

Spännande valrörelser måste inte vara smutsiga.

per.t.ohlsson@sydsvenskan.se