Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Hårda takter i tyska akter

Politik har en framträdande roll i tysk teater. På Theatertreffen är det tydligare är någonsin.Margareta Flygt ser gamla idéer presenteras i ny, fin form.

För några år sedan pratade jag filmer med en vän. Varje gång vi var oense, fortsatte hon till nästa titel. När vi enades om att Fellinis ”Amarcord” var bra, kunde samtalet börja. Jag hade då bott många år i München och var van att i diskussioner leta upp det man INTE var ense om, för att kunna stöta och blöta åsikterna mot varandra, vässa sina argument och träna sin tankeförmåga. Här hemma skulle vi vara ense. Denna skillnad i samtalskultur är kanske också svaret på varför tysk teater anses aktuellare, vassare, ja bättre.
Tysk teater är ofta politisk. Landet har en stark tradition att på scen kritisera makthavare och system, inom både ”finteater” och politisk kabaré. I Sverige har vi inte samma tradition, konsensuskul­turen har inte varit lika öppen för en konfliktfylld debatt som verkligt politisk teater kan skapa.
Sedan 1962 anordnas varje vår Theatertreffen i Berlin. Då spelas årets tio bästa uppsättningar från Österrike, Tyskland och Schweiz, ofta monstruösa uppsättningar av klassiker. Men i år är ingen pjäs äldre än åttio år. Pjäserna liknar varandra i sina budskap, det är teaterns svar på finanskrisen. Hans Falladas ”Kleiner Mann was nun” (Hur ska det gå med Pinnebergs?) från Münchner Kammerspiele handlar om den lilla människan under mellankrigstidens ekonomiska kris, om omöjligheten till ett bättre liv.
”Riesenbutzbach” av Christoph Marthaler och Roland Schimmelpfennigs ”Der goldene Drache” handlar om världsekonomins avigsidor. Det är skräckkabinett av den globaliserade vardagen. Verfremdungseffekten ger distans och möjlighet att se på välkända orättvisor med nya ögon. Båda pjäserna leker med formen, det blir komiskt mitt i allt elände. Teaterkvällarna underhåller trots sin tematik – det är kanske bara så vi orkar med eländet. Som i Ettore Scolas ”Fula, skitiga och elaka” från Schauspiel Köln i regi av Karin Beier. En glasvägg skiljer scen från publik, vi hör inget, vi ser bara hur de allra fattigaste bor, vi blir voyeurer till en white trash-dokusåpa. Dialogen är inte viktig, gesterna säger allt. Publiken påminns om att den ser eländet i verkligheten, utan att agera.
Och i Dea Lohers ”Diebe” i regi av Andreas Kriegenburg står inget stilla, inte ens scenen. Den har byggts om till en gigantisk roterande trumma. Och det tar inte lång tid förrän jag som åskådare känner mig åksjuk. Hjulet skyfflar människoöden framför sig och eländet tar aldrig slut. Det är som alltid existentiella frågor hos Dea Loher, ett sammelsurium av brustna drömmar. Varuhusanställda Monika som tror att hon ska göra karriär, men får sparken, Linda som dukar för en fiktiv familj, försäkringsmannen som kämpar för att inte behöva betala ut något till kunderna – alla historier förvrids till det groteska. Vi är alla fast i ekorrhjulet.
Tilltalet och skådespelarnas insatser berör, vrider det dåliga samvetets kniv ett varv till. Politisk teater kan också vara rolig, nu tar den i med humor. Den ständiga rörelsen, avsaknaden av fokus – och kanske rädslan för att tråka ut teaterbesökaren som är van vid snabba filmklipp och zappande återkommer i alla uppsättningar. Short cuts-dramaturgi och sångnummer är svåra att tänka bort ur dagens teater.
Den senaste trenden är att skådespelare talar om sig i tredje person och läser sina regianvisningar: ”han nickar, han rycker på axlarna”. Vi är inte oss själva längre, utan objektifierade, utbytbara, ensamma.
Det är formen som är ny, inte temat – årets pjäser är alla överens om att det är kapitalismen som är boven. Men slår alla på samma sak blir vi döva för vad som sägs – det är en hårfin balansgång. För vi vet vad som ­hände efter 1933, men vad denna kris leder till är ovisst. Konsensus i Tyskland? Kritiken har delvis varit hård mot det ensidiga urvalet, det skapar ingen polemik. Men i stället diskuterades pjäsernas utförande – och debatterna var livliga i foajén.
Men fortfarande är det så att de verkligt drabbade sällan besöker teatern. Så vem vänder sig pjäserna egentligen till? Efteråt får uteliggaren på trappan lika lite av teaterbesökarna som innan föreställningen. Men nu tittar de i alla fall på honom.
Margareta Flygt
frilansskribent
Gå till toppen