Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kall vind i Tyskland

Per Svensson går på teaterfestival i Berlin och känner historiens vingslag.

Per Svensson.Bild: Arkiv: Sydsvenskan
Piskande storm. Skoningslösa vågor. Ensam i bräcklig farkost ror en man för livet i ett upprört hav fullt av hajar och sedlar.
Förstasidesillustrationen i Frankfurter Allgeimene Sonntagszeitungs ekonomisektion säger något om stämningsläget i Tyskland.
Tyskarna är i och för sig inte ensamma om att oroa sig över konsekvenserna av den ekonomiska härdsmältan i EU-landet Grekland.
Coverstoryn i senaste numret av Newsweek har försetts med rubriken ”The End of the Euro”. Inne i tidningen kompletteras förstasidans dödsdom över det europeiska valutaprojektet med en inte mindre illavarslande fråga: ”Depression 2010?” och iakttagelsen att krisen i Grekland blåser liv i ”kusliga minnen från 30-talet”.
Sådana minnen får ändå en extra kuslig dimension just i Tyskland.
I juli 1929 fanns det drygt 30 000 arbetslösa i Berlin, våren 1932 hade antalet stigit till över 600 000. Vid valet i maj 1928 fick nazisterna 1,5 procent av rösterna i Berlin, 2,6 procent i riket. Fem år senare var Hitler rikskansler.
Man ska kanske inte dra ut parallellerna längre än till det enkla konstaterandet att när människor förlorar förtroendet för det ekonomiska systemet finns det en risk för att de också tappar förtroendet för det politiska systemet.
Det kan ibland vara av godo, som 1989, men det kan också få katastrofala konsekvenser, som på 30-talet.
Zeppelinaren svävar ovanför festplatsen. Karoline är hänförd. Men hennes pojkvän Kasimir, som just blivit arbetslös, är inte imponerad. Där uppe svävar tjugo direktörer, fräser han, och här nere hungrar miljoner människor. Han skiter i zeppelinare, han har genomskådat svindeln.
Den tysk-ungerske dramatikern Ödön von Horváths pjäs ”Kasimir und Karoline” uruppfördes i Leipzig i november 1932, bara ett par månader före det nazistiska maktövertagandet.
Inte bara demokratin utan också kärleken är väderkänslig. Det är styckets bittra läxa. Eller som en av rollfigurerna, Schürzinger, förklarar för Karoline: Anta att ni älskar en man. Anta att den mannen blir arbetslös. Då försvinner kärleken, automatiskt.
Luften pyser ur den färgglada ballongen. Zeppelinaren slukas av molnen.
Och Schürzinger visar sig redo att överlåta Karoline till sin chef, det kåta kommerserådet Rauch, i utbyte mot en liten befordran.
”Kasimir und Karoline” öppnade årets Theatertreffen i en kylig och svart iscensättning från Schauspiel Köln. Till denna årligen återkommande teaterfestival i Berlin väljer en jury ut de intressantaste uppsättningarna från det tyskspråkiga Europa. Som Margareta Flygt framhöll i sin rapport från festivalen här på sidan (20.5) har så gott som samtliga föreställningar i år en gemensam nämnare: Kapitalismens kris och girighetens grymma logik.
Merparterna av pjäserna är förhållandevis nyskrivna, men två av dem har hämtats från det 30-tal som utgör den mörka fonden för dagens dystra scenarier: ”Kasimir und Karoline” och ”Kleiner Mann – was nun?”, en känslomättad scentolkning av Hans Falladas roman från 1932, ”Hur skall det gå med Pinnebergs?”. För uppsättningen svarar Münchner Kammerspiele och regissören Luk Perceval.
Det är mycket Fassbinder och Berlin Alexanderplatz över båda dessa föreställningar. Mannen på gatan som bara vill leva ett anständigt liv dras obönhörligen mot botten. Men medan ”Kasimir und Karoline” renodlar resignationen och skoningslösheten i Fassbinders tv-klassiker är det snarast den mänskliga Franz Biberkopf man känner igen hos den kämpande Johannes Pinneberg.
I den ena föreställningen låter sig kärleken korrumperas av kapitalismen och krisen. I den andra är kärleken det enda som inte förflyktigas, det enda hoppet.
”Kasimir und Karoline” utspelar sig på ett nedgånget tivoli, framför en stålställning prydd med den glittrande ironiska uppmaningen ”Enjoy”. I ”Kleiner mann – was nun”, domineras scenen av en orchestrion, en väldig pianola. Bakom den projiceras sekvenser ur 20-talsfilmen ”Berlin, die Sinfonie der Grosstadt”.
Köpt glädje. Marknadsgyckel. Vulgär nöjesindustrialism. Den samtida antikapitalismen hittar spegelbilder inte bara i den djupa depression som följde på börskraschen hösten 1929 utan också i den febriga konsumtionskultur som föregick den; die Goldenen Zwanziger, det glada tjugotalet, med dess njutningslystnad, hämningslöshet, champagnegalopp, neonreklam, jippokultur, kokainrus, nakna hud, finansbubblor och egenartade mix av blottad oskuldsfullhet och sminkad cynism.
På en synnerligen sevärd utställning – ”Gefühl ist Privatsache”, känslan är en privatsaker – som just nu visas på Kupferstichkabinett i Berlin kan man via bilder av konstnärer som George Grosz, Otto Dix, Otto Griebel, Christian Schad, Jeanne Mammen, Oskar Nerlinger och många andra följa hela historien; från kallgrinen åren efter första världskriget till det tidiga trettiotalets hopplöshet via tjugotalets mångfacetterade illusionslöshet.
Samlingsetiketten är ”nysaklighet och verism”. Att döma av utställningen kunde dessa strömningar ta sig ganska olikartade uttryck.
Men man kan nog utgå från att ganska många konstnärskollegor nickade instämmande när George Grosz deklarerade att hans ambition var att övertyga världen om att den var ”frånstötande, sjuk och förljugen”.
Med stor iver tycks tysk teater just nu vilja göra detsamma. Det är svårt att inte uppfatta det som ett tecken i tiden, värt att ägna en och annan tanke – också i ett land där kronan tycks vila så trygg bakom de tjocka borgmurarna.
Gå till toppen