Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Politiskt ödesdrama

”Sällan har det varit så motiverat att likna en svensk valrörelse vid ett grekiskt ödesdrama.”

Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och andra företrädare för den borgerliga alliansregeringen skulle naturligtvis aldrig erkänna det, men visst sänder de i dessa dagar tacksamma tankar till Grekland. Den finansiella oro som griper omkring sig till följd av den grekiska skuldkrisen tycks gynna regeringen inför valet den 19 september.
Just när en svag återhämtning hade inletts efter konjunkturraset 2008–2009 kom en ny påminnelse om ekonomins sårbarhet. Så sent som i april, när den ekonomiska vårpropositionen lades fram, gjorde regeringen den ganska optimistiska bedömningen att Sveriges ekonomi växer med 2,5 procent i år och 3,9 procent nästa år och att arbetslösheten – 9,1 procent i mars – börjar minska redan under innevarande år.
En dryg månad senare talar en hel del för att prognoserna kan behöva justeras i negativ riktning. Greklandskrisen har utvecklats till en kris för euron och därmed för det valutaområde som utgör Sveriges i särklass viktigaste exportmarknad. Och det är, hur underligt det än kan låta, goda nyheter för regeringen.
När det gäller att värna den omvärldsberoende svenska ekonomin i allmänhet och statsfinanserna i synnerhet åtnjuter alliansregeringen betydligt större förtroende än den rödgröna oppositionen.
I flera opinionsmätningar på senare tid har det rödgröna försprånget krympt – och i något fall rent av ersatts av en knapp ledning för regeringssidan. Men den kanske mest talande bland undersökningarna handlade inte om allmänna partisympatier, utan om viktiga sakfrågor, däribland skatter, företag och jobb. Den genomfördes 6–11 maj av opinionsinstitutet Novus på uppdrag av Dagens Industri och publicerades förra fredagen.
En av frågorna löd:
”Vilket regeringsalternativ tycker du har bäst politik för Sveriges ekonomi?”
Nästan hälften, 45 procent, föredrar regeringens politik medan en tredjedel, 34 procent, svarar att den rödgröna politiken är bäst.
På skatternas område leder regeringen med 46 procent mot 36 procent och i företagsfrågan är det borgerliga övertaget ännu större: 56 mot 22 procent.
De omdiskuterade avdrag för bostadsrenoveringar och hushållsnära tjänster som regeringen infört, ROT- och RUT-avdragen, verkar vara populära: 54 procent stöder regeringen medan endast 21 procent sluter upp bakom de rödgröna, som vill avskaffa RUT-avdraget 2011.
Men mest illavarslande för oppositionen – som fram till finanskrisens akuta fas hösten 2008 hade en till synes ointaglig ledning – är att regeringen också leder i den allra viktigaste frågan: jobben. Här har de rödgröna kunnat notera större förtroende i tidigare mätningar, men nu har alliansregeringen ett litet övertag med 41 procent mot 39.
Ju längre Greklands- och eurokrisen pågår, desto viktigare blir ekonomin som valfråga i Sverige. Det ökar regeringens möjligheter att säkra en andra mandatperiod. I ekonomiskt oroliga tider framstår det helt enkelt som ett högriskprojekt att låta Mona Sahlin och hennes allierade ta ansvaret för Sverige.
Finansminister Anders Borg (M) har dessutom brutit en förbannelse som vilat över borgerligheten i trettio år: att förknippas med dramatiskt växande underskott.
Återigen har en allvarlig kris slagit till under en borgerlig regering, men den här gången hålls statsfinanserna i schack. Sverige har i själva verket EU:s minsta budgetunderskott, mätt som andel av BNP.
Våren 2008 ledde de rödgröna med omkring 15 procentenheter, men på hösten, när Lehman Brothers kollapsade och världsekonomin drabbades av tvärstopp, började avståndet krympa. Särskilt Socialdemokraterna har tappat sympatisörer och i en rad mätningar har partiet legat under valresultatet 2006, 35 procent, partiets sämsta sedan införandet av allmän och lika rösträtt.
Denna ”kriseffekt” förstärks av de senaste veckornas fokus på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de två mindre partierna i den rödgröna alliansen. Båda har genomfört massmedialt hårdbevakade partikongresser, där det fattats beslut som strider mot det slags ansvarstagande som krävs i ekonomiskt besvärliga tider.
Vänsterpartiets valplattform innehåller bland annat sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och Miljöpartiet vill ha 35-timmarsvecka. I båda fallen rör det sig om politiska markeringar till förmån för mindre arbete, inte mer, i ett läge då en samstämmig ekonomkår menar att de ekonomiska och demografiska realiteterna kräver fler arbetade timmar, inte färre. Socialdemokraternas linje är mer ansvarsfull, men klarar Mona Sahlin att stå emot ledighetsoffensiven ifall en rödgrön valseger helt och hållet kan tillskrivas Miljöpartiets framgångar?
Det är inte bara den allmänna opinionen som ger regeringens krishantering gott betyg.
I måndags presenterades Finanspolitiska rådets tredje rapport. Rådet, skapat av alliansregeringen, är en myndighet som har till uppgift att ”utvärdera finanspolitiken och den övriga ekonomiska politiken”. Lars Calmfors, högt respekterad professor i nationalekonomi, fungerar som ordförande.
Rapportens formuleringar är garderade och det saknas inte kritik mot regeringen. Reformerna av sjukförsäkringen beskrivs, fullt befogat, som ”förhastat och slarvigt genomförda”. Rådet betonar också att den återhämtning som inletts är osäker och varnar både regering och opposition för ofinansierade reformer.
Men på det hela taget får regeringen godkänt.
Enligt prognoserna blir Sverige i år ett av endast tre EU-länder med ett budgetunderskott på mindre än 3 procent av BNP, den gräns som stipuleras av EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. En av anledningarna är att kostnaderna för sjukskrivningar har fallit.
Den relativa sysselsättningsutvecklingen för personer födda utanför Europa, en av arbetsmarknadens mest utsatta grupper, har varit betydligt bättre än under tidigare konjunkturnedgångar. Det ”minskar risken för bestående utanförskap”.
Sysselsättningen har minskat mindre i förhållande till produktionen än under tidigare nedgångar. Det beror bland annat på att stora neddragningar i den offentliga sektorn har kunnat undvikas tack vare ordning och reda i de offentliga finanserna och på att den omstridda a-kassereformen har förstärkt drivkrafterna till arbete.
Finanspolitiska rådet försvarar det jobbskatteavdrag som införts etappvis sedan 2007 och som oppositionen kallar ”orättvist”, eftersom det endast omfattar förvärvsarbetande och inte pensionärer. Rådet konstaterar att sådana avdrag är mycket vanliga – de finns i 17 av de 30 OECD-länderna – och att modellen har ”betydande positiva sysselsättningseffekter”. Om syftet är att hålla sysselsättningen uppe ”är det logiskt med lägre skatt på arbetsinkomster än på pensioner”.
Istället är det oppositionen som har anledning att vara bekymrad över Finanspolitiska rådets slutsatser. Mellan raderna ifrågasätts den rödgröna politiken på punkt efter punkt. Det gäller inte bara oppositionens kritik mot jobbskatteavdraget, a-kassereformen och sjukförsäkringen.
Enligt den gemensamma skuggbudget som S, V och MP lade fram den 3 maj skall jobbskatteavdraget trappas av på inkomster över 40 000 kronor i månaden. Det skulle, menar rådet, öka de redan höga marginalskatterna och ge starka incitament för berörda inkomsttagare att minska sin arbetstid
Rådet konstaterar också att skattereduktioner för tjänster som kan utföras av hushållen själva, eller som lätt kan flyttas till den svarta sektorn, ”leder till samhällsekonomiska vinster”. Man kan känna tvekan inför RUT-avdraget från olika utgångspunkter, men i strikt ekonomisk mening är det välgrundat.
Socialdemokraterna, den rödgröna alliansens dominerande parti, har sedan 1930-talet haft ett starkt och brett folkligt förtroende som rikshushållare. Det var en viktig förklaring till att S återerövrade regeringsmakten krisåren 1982 och 1994.
Om detta förtroende nu håller på att skingras och om de borgerliga framstår som mer trovärdiga försvarare av starka statsfinanser och hög sysselsättning, så går det utan vidare att tala om ett paradigmskifte i svensk politik.
Hur det blir står skrivet i stjärnorna i ännu några månader. Men ett är klart: texten är skriven på grekiska.
Sällan har det varit så motiverat att likna en svensk valrörelse vid ett grekiskt ödesdrama.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se

MER ATT LÄSA: Svensk finanspolitik. Finanspolitiska rådets rapport 2010 (www.finanspolitiskaradet.se). 2010 års ekonomiska vårproposition (Prop. 2009/10:100). Ny färdriktning. Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige (www.rodgron.se). www.scb.se.

Gå till toppen