Kultur & Nöjen

Hon hämnas på sig själv

En gång gjorde hon en tre meter hög kanin av brons. Den rullades ner i en å i Borås.

Bild: Foto: Peter Frennesson
STOCKHOLM. Den som ännu inte har sett Marianne Lindberg De Geers stora utställning på Dunkers i Helsingborg har tur: En rätt säregen upplevelse väntar. Ett rätt säreget konstnärskap.
Till att börja med finns inga uppenbara begränsningar i format. Marianne Lindberg De Geer målar, skulpterar, skriver och gör installationer. När galleristen Bengt Adlers hade gjort ett första försök att sammanfatta hennes karriär, i Växjö just, föddes idén om att ta det större greppet. Flera hundra verk av vitt skilda slag, kan det funka? Kan det hålla ihop?
Många tycker det.
Marianne Lindberg De Geer själv är inte säker.
– Det har varit krävande att försöka samla ihop rätt saker. En del verk har sålts och sålts vidare privat. Jag vet helt enkelt inte var de finns. Och säljs de via vissa auktionshus får man inte veta vem som köper.
En immateriell sak, som den här texten, har ju upphovsmannen alltid kvar. Jag har alltid undrat hur det känns att skapa saker i enstaka exemp­lar och så skiljas från dem.
– Ja, det är fruktansvärt. Galleristen säger ”du har sålt”, vad jätteroligt säger man då. Men när man kommer för att plocka ner det som är kvar och inser att man inte får tillbaka verken ... Det kan göra lite ont. Museer har jag sålt till en del, och det är tur, för de är rädda om sina grejer i alla fall.
Till skillnad från konstpubliken i Borås då, som slängde din kanin i Viskan.
– Ja, haha.
Det är lite roligt ändå?
– Ja fan, det är ju det. Borås Tidning frågade mig om det där och sa inkännande ”det måste ju vara svårt för dig”. Nej vaddå? Jag har gjort den och haft roligt och fått betalt – nu gör Borås vad Borås vill med bronskaninen. Bronskaninen får en ny historia i Borås.
Vad hände sen?
– De hittade ju den. Jag fick se en videosnutt där min blöta kanin kom upp med lyftkran och sattes på lastbil med armarna rakt ner och stirrande ögon.
Personer som porträtteras i egenskap av sin yrkespersona ska inte kletas samman med sina respektive. Särskilt inte om personen i fråga är kvinna. Men i Marianne Lindberg De ­Geers fall är det oundvikligt, det säger hon i alla fall själv. Utan maken Carl Johan De Geer hade hon aldrig blivit konstnär.
– Att börja sent i livet och inte kunna något särskilt om konst och höra röster som säger ”hallå, har Lindberg De Geer inte sett Mike Kelly?” Nej, hon har inte det. I sådana situationer kunde Carl Johan vara ett stöd och en vägledning. Med hans hjälp har jag försökt hitta metoder att berätta det jag vill.
Och det är?
– Det tycker jag är intressant att få läsa om i konstkritiken. Ibland håller man med. Ibland visste man inte vad man ville säga.
Men konstnärskapet kommer ju trots allt ur dig. Vilken är dess bärande fråga?
– Jag undrar hur mycket av dig som finns i mig, och hur mycket av mig finns i dig. Hur mycket kan man förstå av en annan människa? Som har ett annat ursprung, andra erfarenheter?
Vad svarar du?
– Jag är ju rabiat emot religion. Men jag tror ändå att det är Svenska missionsförbundet som har grundat min livssyn. Jag gick i deras söndagsskola. Man kan se det i mina målningar, att det är därifrån jag kommer. Det jag kommer ihåg mest är en sång: ”Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord.” Det går ju rätt in i ett litet barn. Vi är lika. Så uppfattade jag det.
Så varför har du lämnat religionen?
– En variant på Marx: Den är ett opium mot folket. Den får oss att rikta blickarna mot ett speciellt håll, som går att hantera, eftersom vi litar på en överhet som tar hand om allt. Religionen i sig är begriplig, att man har ett slags andlighet. Fisken har liv. Man drar upp den och vrider nacken av den, och då är den död. Det är ju märkligt. Det är stort. Och vår mänskliga likhet, det är också en religiös tanke. Men religion i händerna på påven och det patriarkala blir farligt och dåligt. Att någon vill bli kvinnlig präst tycker jag är skrattretande. Varför det? Gör något nytt i stället!
Du var mentalskötare i många år, och så blev du konstnär. Vad har det skiftet gjort med dig?
– Jag jobbade på barnpsyk i fjorton år, med moderna läkare. Vi fick utbilda oss och verkligen forska i mänskliga relationer. Det var bra, men när jag slutade var jag 37 år och så ... hämndlysten. På mig själv, tror jag. För det var ju jag själv som inte hade kommit loss och gjort något. Det var ju mitt fel att inget hade hänt. Jag var en sån där person som gick omkring och sa ”ska det här vara måleri? Det var det SÄMSTA jag har sett”. Sådana personer är oftast frustrerade över att de själva inte gör någonting. Jag var själva inkarnationen av sådana personer.
I ett av rummen på Dunkers finns en labyrint. ”Mamma”, ropar en röst där inne. ”Pappa”, hör man sedan.
– Jag vill att man ska få vara ifred en liten stund med de begreppen. Jag har ett röstarkiv med flera hundra röster som ropar på mamma och pappa. En del rätt gamla personer. De började gråta ibland när vi spelade in.
Hur förhåller du dig till ditt eget föräldraskap?
– Jag minns ett tillfälle när jag hade blivit mamma till Anders, som nu är 37. Han satt vid mina fötter. Jag stod och diskade. Plötsligt när jag tittade ner på honom såg jag hur stor jag var i förhållande till honom. Hur mäktig jag måste ha tett mig. Jag höll på att svimma. Jag rasade ihop där vid diskbänken. Hjärtat rusade. Jag skulle ansvara för att han ska bli en lycklig medborgare. Då fick jag en sådan upplevelse av tvivel. Hur ska jag klara av detta?
Och då föddes det där verket?
– Antagligen gjorde det det. Jag hade det jobbigt med mina föräldrar. Jag tror att de gifte sig för att pappa tyckte att hon var snygg. Han var fjorton år äldre, han älskade klassisk musik och hade gått på Musikaliska akademien, men farfar övertalade honom att bli läkare. Vi ringmärkte fåglar tillsammans, jag lärde mig hela fågelboken, alla ägg. Jag var inte intresserad. Jag gjorde det för att få vara med pappa.
Vilken relation hade ni som vuxna?
– Pappa sköt sig när mamma hade varit otrogen. Jag var tretton. Det är ingen bra ålder för en sådan händelse. Då började min mamma dricka. Så vid tretton var jag på något sätt vuxen.
Alla barn överlever inte en sådan erfarenhet. Hur gjorde du?
– Jag är revanschist. Jag har läst att Klas Östergren har sagt det: konstnärer är i grunden revanschister. I will show the bastards. Men jag skapade mig nog en inre värld redan då, redan som liten.
Hur såg den ut?
– Jag har inte pratat med någon om det. Jag vet inte. Men om du frågar så ... måste det ha varit så. Att det fanns en bubbla. Man tänker inte så långt. Det går en dag. Sedan en ny dag.
Är du arg på din mamma?
– Jag har varit arg på henne. Som tur är levde hon så länge att jag hann vara arg färdigt och komma ut på andra sidan. Jag slutade gymnasiet i andra ring och åkte till London för att träffa Mick Jagger. Mamma släpade med mig till psyket för en veckas tester. ”Det är nog bättre att hon får träffa den där, vem han nu är”, sa doktorn. Mamma ordnade så jag fick bli au pair i London. Då kunde hon vara ifred och dricka samtidigt.
Och Mick Jagger?
– Och jag träffade Mick Jagger. Som var upptagen med en annan Marianne.
Namn: Marianne Lindberg De Geer.
Född: 1946 i Stockholm.
Yrke: Konstnär och dramatiker med mera. Ett av hennes mest kända projekt är ”Jag tänker på mig själv”, som på olika vis har bearbetat befintlig konst.
Familj: Make och barn, och nybliven mormor.
Bor: I Stockholm, alldeles vid Slussen.
Gör på fritiden: ”Kollar basket! Jag älskar det. Min svärson spelade fram till nyligen i Solna Vikings. Och jag tittar nästan på fotboll varje kväll. Jag har köpt ett Viasat-paket för 7 000 spänn. Jag ser mest på Premier League. Men i går sjönk jag så lågt att jag tittade på Superettan.”
Aktuell: Med stor utställning på Dunkers i Helsingborg. Utställningen varar till 29.8.
Gör just nu: Jag kan nästan inte säga det, men jag skriver en pjäs. Den heter ”Aldrig i livet” och handlar om döden.
Gå till toppen