Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kristian Lundberg berättar om bokskandalen

Skildringen från arbetet i Malmö hamn, "Yarden", blev ett slutligt steg in i det litterära finrummet för Kristian Lundberg. Lita på att han kommer att försöka ta sig därifrån.

Man ser ofta Kristian Lundberg i Västra Hamnen. Han dyker där ibland, tittar på kundvagnar och välväxta ålar som lever mellan stenarna. Och så bor han där, vilket fortsätter att förvåna folk. Kristian Lundberg själv inget undantag.
Men det fanns en tid för ett par år sedan då man nästan inte såg Kristian Lundberg alls. Han blev paria.
I en artikel i Helsingborgs Dagblad om årets utgivning av kriminallitteratur skrev han ett par korta satser som avfärdade en bok av journalisten Britt-Marie Mattsson.
Det var bara det att boken inte fanns.
Den fanns i idéstadiet. Den fanns i katalogerna, förteckningarna över årets utgivning – men den var inte utgiven.
Detta såg förstås ut som om Kristian Lundberg hade varit lat. Lat och ondskefull. Sågat en bok som inte ens fanns. Ett grundskott mot kritikermoralen.
Hur blev det så? Och vad var det egentligen som hände?
Kristian Lundberg är 43 år gammal. Hans liv präglas av rörelse. Bort från Malmö, men tillbaka. Bort från lyriken, men tillbaka. Bort från gamla vänner, men tillbaka. Bort från kulturjournalistik och kulturliv, men tillbaka.
Nu i juni utkommer nyskrivna dikter av Kristian Lundberg, kanske mer åt det prosalyriska hållet. Boken heter "Mörkret skulle vara som ljuset" och Kristian Lundberg beskriver den som något som har legat och väntat. Ett slags bakhåll mot sin författare, som tydligt visar sina avsikter, en vilja att skriva ett minne över människor som inte finns längre. Men vid en rak fråga – "vad handlar den om?" – blir den mer otillgänglig:
– Kära du, om jag berättar det måste jag döda dig. För då har du knäckt hela den lundbergska koden.
Kristian Lundberg skrattar lite. Det kan vara för att han tyckte att det han sa var roligt, eller för att han bara förstod att det blev ett elegant citat till den här artikeln. Han har en tatuerad ros på sin högra biceps. Rosen har haft ett namn skrivet undertill med sirliga bokstäver. Namnet är överstruket nu, med ett svart band.
– Det finns nog ingen människa som blir så trött på mig som jag blir. Men man kan väl säga att jag försöker att leva i mina misslyckanden så att jag kan vara en barmhärtig människa. Kan man säga så?
Ja, men det finns en följdfråga: Varför måste du leva kvar i det misslyckade och aldrig i det som är bra? Jag har hört att du inte ens äger ett exemplar av alla dina böcker.
– Det stämmer. Jag vet inte ens exakt hur många böcker jag har gjort. Jag måste radera för varje gång jag skapar någonting nytt. Jag är rädd för att jag ska bli högmodig. Glömma bort var jag kommer ifrån. Och eftersom jag är den jag är: min klass. Det tycker jag är viktigt.
Och det gamla dåliga?
– Jag återskapar det gamla dåliga, jag försöker förstå det. Återlever mina misslyckade somrar. Men jag är en helt annan människa nu. På den tiden hade jag inga alternativ, inte kunskapen att välja. Jag var bland de ungarna som finns nu också: inget seglarläger, inget scoutläger. De vänder på dygnet, kör runt på moppar, ingen ser efter dem.
Du växte upp med kompisar som missbrukade sig till döds. Känner du skam eller skuld för att du överlevde?
– Man måste skilja mellan skam och skuld. Skam kan man inte reglera. Skuld, däremot, kan man komma åt. Jag har gjort något som jag ska försöka reparera. Jag slår ner dig, sedan försöker vi försonas. Skammen har jag kvar. Är jag en sån människa? Är jag den typen av människa som kan slå ner dig?
Berätta om din pappa.
– Nejdu. Det tänker jag inte göra. Jag har inte träffat honom på 25 år.
Lever han?
– Jag har inte hört motsatsen i alla fall. Jag träffade honom för sista gången när jag var 18, och hade jag kunnat välja att sluta träffa honom tidigare så hade jag gjort det. Hade min son valt att säga "nej du, gubbe, nu får det vara med oss två" så hade det varit ett slag utan dess like. Jag hade nog försökt mig på lite självrannsakan, och försökt läka det som var trasigt. Min pappa har inte gjort några sådana försök.
Hur präglar det här relationen till din egen sextonåring?
– En del. Är det rätt att köra honom till skolan eller ska han härdas och ta bussen? Tänk om han blir en avskyvärd bankdirektör som driver folk från hus och hem för att han inte vet hur vinden biter i kinderna? Jag ser bilder ibland på pappa, det är ju horribelt, i min ålder såg han ut exakt som jag. Att jag inte kan bli fri från den genetiska koden. Att jag ändå är min fars son. Jag vet inte. Det finns ju inget facit i livet.
Nej, det är ett problem.
– Det är det ja!
Det händer att jag
drömmer att dikten är en stad
med gränder, öppna torg och kulvertar
Det där är de första raderna i "Mörkret skulle vara som ljuset". Kristian Lundberg har haft dem på vänt i tjugo års tid.
– Jag och min hustru var i Kairo i sex månaders tid. Vi gifte oss där. Det är en fasansfull stad, men samtidigt en underbar stad. Gränslös och helt fast i sina positioner. Folk bor på taken. Skillnaden mellan bostad och uppehållsplats har långsamt suddats ut. Bor ni här eller bara sitter ni här? Vi gick vilse varenda dag. Vi skulle hämta våra vigselringar, vi hade bokat en koptisk kyrka, vart vi än gick så kom vi ut i fel gränd. En verklig mardröm. Vi frågade en man – vet du var guldsmeden är? Han vandrade med oss i en halvtimme, och vi kom av någon outgrundlig anledning till rätt affär. De hade skrivit in fel datum i ringarna. Då kom de där raderna till mig. Glädjen över myllret, som en cell i en stor organism, att vara helt avskild men ändå nära. Mänsklighetens storhet och låghet. Och titta där, mitt i alltihopa sitter Naguib Mahfouz och dricker kaffe, han fick Nobelpriset i den vevan. Då tänkte jag: nu går jag hem. Nu har jag fått min ring och sett Mahfouz dricka kaffe, nu behöver jag inte mer.
Ur detta: tre fantastiska rader prosalyrik. Så länge överlever sällan text i Kristian Lundbergs liv.
– Om jag är på en uppläsning klarar jag inte av att läsa det som står, det som jag själv har skrivit. Jag måste redigera det i direktsändning, lägga till så det blir bra. Jag ser bara det som jag inte skrev. Så oerhört pinsamt dåligt, tänker jag. Min son har rätt.
Tycker han att du är pinsam?
– Han sa det när han såg recensionen av min bok i Sydsvenskan nu senast, "fy fan vad du är pinsam". Men han sa det med lite kärlek, det tror jag. Jag har uppfostrat honom att alltid börja med kulturdelen, så det gör han, även om han fortfarande är komplett ointresserad av litteratur.
Är det jobbigt för dig att bli recenserad?
– Nej. Jag tänker på det jag vill göra, inte det jag har gjort. Det är däremot fruktansvärt jobbigt att skriva böcker. Men precis som en gammal fyllehund glömmer man det till nästa gång. Med den här boken föresatte mig att göra något jag aldrig har gjort förut, som ska bli helt nytt, som ska revolutionera hela vårt skrivande. Här ska något träda fram.
Blev det så?
– Det tror jag inte. Jag är tillbaka på samma geografiska platser i texterna och skriver om ett par infantila premiärupplevelser runt St Knuts torg och Lundavägen i min ungdom som har påverkat hela mitt liv.
Så då har vi pratat lite om skam och skuld och om att bli recenserad. Uppvärmda och klara för de stora frågorna, frågorna om Britt-Marie Mattssons oskrivna bok.
Det är som vanligt när Kristian Lundberg ska berätta någonting. Han börjar med att säga "det där vill jag inte berätta om". Sedan detta:
– Jag skrev det där korta omdömet om boken som inte fanns. Okej. Om man i efterhand skulle tolka det som ett experiment så var det alldeles för lyckat. Drevet som släpptes loss mot mig. Människor som jag upplevde som mina närmsta vänner som fullständigt vände mig ryggen. Mitt liv var koncentrerat runt en enda mening, det kan jag varken förstå eller acceptera. Möjligen kan jag förlåta det. Sedan var det gemene man, som inte visste vem jag var, men som ändå kände sig manad att mejla hem till mig och säga mig ett sanningens ord. Jag själv spädde ju på det. Jag skämtade om det. Jag sa till exempel "om boken verkligen hade kommit ut skulle jag ändå inte läsa den och ändå ha samma uppfattning". Folk retade sig på att jag var så arrogant.
Var du inte det då?
– Det är ju inte min sak att svara på. De tyckte ju uppenbarligen det. Men jag svarade på 642 mejl. Jag fick väldigt sällan svar tillbaka, och när jag fick det var de mer eller mindre chockade att jag ändå hade tagit mig tid att göra det. Då kunde jag gå från att vara en föreställning om en människa till att bli en människa.
Hur tänker du om det här nu?
– Om man isolerar händelsen så är det väl ingen människa som njuter av att vänner tar avstånd eller att det går drev runt ens person. Men samtidigt fanns det en nyttig läxa för mig att lära där. Den världen, litteraturkritiken, ägde inte längre något värde i mitt liv. Så då gick jag till yarden och började jobba.
Och skrev ditt livs bok, som gör att du nu kan se på detta från en säkrare position?
– Kanske det. Det är så mycket som är förljuget i den här lilla branschen. Samma år recenserade jag min egen diktsamling i Expressen och sågade den. Då var det ingen som tyckte det var märkligt. "Höhöhö, Lundberg är rolig han" liksom. Det spelade ingen roll vad jag sa eller skrev. Alla hade redan bestämt sig för hur det skulle uppfattas. Att de hade en så klar uppfattning om vem jag var som människa. En del psykiskt sjuka människor som hängde på där, folk skickade bilder på min ytterdörr. Det tyckte jag var obehagligt. Jag har en känsla av att om jag hade rånat en bank så hade det varit mer okej.
Men då är det bara en fråga kvar: hur gick det faktiskt till? Var det så att du bara sket i uppdraget och skrev det du visste att du tyckte?
– Jag vill inte berätta riktigt allt. Jag har ju tänkt att jag ska skriva om det. Jag tänkte jag ska skriva en saklig utredande artikel om det. Effekten hade jag aldrig föreställt mig, att det skulle bli en händelse av sådan dignitet som det blev. Men vid den här tiden var jag väldigt fascinerad av Anthony Burgess. Han försörjde sig i perioder på att recensera böcker han inte hade läst. Han läste baksidesflikar.
Det finns något självdestruktivt i det här eller? Du bryter, du lämnar, du går vidare.
– Jag ville inte formulera det själv. Men så är det. Jag är en trög och rörlig människa på samma gång
Och ensam?
– Ensam och förtvivlad! Då blir det så. Jag har inga vänner.
Är det så?
– Nej.
Vilka är dina vänner då?
– Jag har en uppsjö av vänner.
Säg en som är viktig.
– Då blir de andra sura. Men jag kan väl säga Mattias Nordgren, som är min dykkamrat. Säger jag inte honom så kanske han stänger av gasen nästa gång.
Kristian Lundberg har en tatuering på vänster arm också, underarmen. Den föreställer en liten dansande djävul.
Gå till toppen