Kultur & Nöjen

Hög tid för nästa scenbyte

Händelserna kring Lars Noréns ”7:3” förändrade synen på interner i Sverige. Fredrik Pålsson tycker att det är dags att tänka ett steg längre.

”Lars Norén har inget ansvar för polismorden i Malexander.” Det konstaterade Expressens Nils Schwartz i sin recension av Elisabeth Åsbrinks bok ”Smärtpunkten” – om Lars Noréns fängelseuppsättning ”7:3”. Man anar en lättnad i Schwartz recension och det säger en del om hur hätsk debatten kring Noréns uppsättning blev. Från att ha handlat om huruvida det var rätt av Norén att låta två nazister tala om sin ideologi från scenen, när pjäsen spelades, kom det att handla om ifall det var hans fel att Tony Olsson efter sista föreställningen gav sig ut på en rånrunda som slutade med mord.
Elisabeth Åsbrinks bok har nyligen kommit i pocket, och det finns all anledning att läsa detta gedigna reportage om en teateruppsättning som satte stora avtryck i kulturdebatten. Så här tio år efteråt framstår ”7:3”-projektet som den punkt där en tidsanda övergick i en annan. Det finns ett före och ett efter, både i synen på teaterns roll i samhället, och i synen på brott och straff.
Före fanns Jan Jönson och hans uppsättning av ”I väntan på Godot”, på Kumla. Även om Elisabeth Åsbrink bara nämner Jönson i förbifarten så var det han som lade grunden till de förväntningar som fanns på Norén. Det kan verka konstigt med tanke på att fyra av de fem skådespelarna i Kumlagruppen rymde under sin andra turné. Ändå har rymningen främst stannat kvar i folkminnet som en rolig historia som bland annat inspirerade paret Daniel och Malin Lind Lagerlöf att göra långfilmskomedin ”Vägen ut”.
Att Jönson ändå framstod som en förebild beror till stor del på de legendariska föreläsningsturnéer han gjorde på nittiotalet, där han i sex sju timmar berättade om sina uppsättningar på Kumla och San Quentin. I Jönsons berättelse förtär fängelset de goda sidor som ligger dolda i fångarna och liksom bara väntar på att få blomma ut. Jönsons syn på fångarna går hand i hand med det som Elisabeth Åsbrink beskriver som en parentes i svensk kriminalvård mellan 1965 och 1980 – synen på brottslingen som ett offer för omständigheterna. Bäst uttrycks det i en radiodokumentär om Kumlauppsättningen, av Björn Carlgren från 1988. Där beskriver en av fångarna rymningen som något han och hans medfångar var tvungna att göra eftersom de provocerats av kriminalvården. Provokationen bestod i att fångarna inte fick permissioner trots att de redan genomfört en turné utan att rymma. Om kriminalvården bara hade litat på dem hade rymningen aldrig behövt ske.
Hos Jönson finns idén om teatern som en läkande kärlekshandling, och den synen på teatern fördes också fram av dem som försvarade Noréns uppsättning under våren 1999. Efter morden framstod det som naivt. Men efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks bok frågar jag mig om inte någonting saknades i kritiken mot Norén: hans okänslighet inför processen. Norén var på jakt efter ”sanningen” och i pjäsen lät han sitt alter ego uttrycka en frustration över att fångarna inte gick tillräckligt djupt i sina samtal med honom. Han hade en ambition att berätta allt, vilket fick honom att skriva in den så kallade nazistscenen – trots att de båda nazisterna åtminstone inledningsvis var emot det. När han sedan baserade pjäsen på de samtal han haft med fångarna så lade han nya repliker i sitt alter egos mun för att balansera upp den tröstlöshet och passivitet han upplevde i verkligheten. I Michal Leszczylowskis och Gunnar Källströms film ”Repetitioner” ser vi till exempel en scen när Tony Olsson får ett vredesutbrott för att Lars Norén skrivit till en replik som antyder att Olsson och hans medfånge förnekar nazisternas utrotningsläger, vilket de i verkligheten inte gjorde.
Bland dem som försvarade och fortfarande försvarar Norén finns ständiga referenser till hans geni. Men är det något ”7:3”-projektet visar så är det att resultatet av hans ensamma genialitet blir ett polariserat teaterrum där avgrunderna är djupare när publiken lämnar salongen än när de gick in. Historien om ”7:3” blir till en räcka händelser där olika män utnyttjar varandra. På ena sidan fångarna – militärligans ledare Carl Thunberg ville göra revolt mot kriminalvården och lockade till sig Norén med ett snillrikt formulerat brev där han hälsar dramatikern välkommen till ”lagens och moralens smala skärningspunkt”. På andra sidan alla dessa konstnärer, kulturjournalister och producenter som säger sig tala i sanningens och demokratins sak. Sista striden stod om dokumentationsfilmen ”Repetitioner” som de båda fångar som då frigivits ville stoppa eftersom de förstod att den för alltid skulle förknippa dem med ett polismord som de inte varit delaktiga i. Ändå gick filmen upp på bio eftersom ”vi, som säger oss tro på demokrati, måste handla och ibland stiga ner i mörkret, visa oss och stå emot”, för att citera den dåvarande filmkonsulenten.
Så ledde Noréns uppsättning till ett skifte i synen på fångarna, från offer för omständigheterna till varnande exempel. Sista ordet är inte sagt – under året som gått har Lo Kauppi till exempel attackerat det hårdnade klimatet på landets fängelser i sin pjäs ”Bergsprängardöttrar” – men det förefaller avlägset med ett nytt projekt där fångar tilldelas plats på scen, för att dela med sig av sina erfarenheter.
Samtidigt är det kanske just det som krävs, om teatern ska gestalta demokrati och inte bara prata om den. Idag finns det flera intressanta inspirationskällor. I Tyskland har Rimini Protokoll satt upp pjäs efter pjäs i tätt samarbete med människor med specialkunskaper, om allt från städning till internationell diplomati. I Sverige har Backa Teater utvecklat en mycket hög kompetens kring hur man tillvaratar erfarenheter både hos de boende i Göteborg och publiken på teatern. Som när man i ”4012 dagar” låter publik och skådespelare mötas kring erfarenheten av hur det är (eller var) att vara elva.
I Elisabeth Åsbrinks bok om ”7:3” kommer den mest nyanserade personen inte från kulturvärlden, utan från kriminalvården. På premiären upptäckte kriminalvårdsdirektören Birgitta Göransson att hon var omskriven i programbladet, som en representant för den onda sidan. Hon skrev ett långt brev till Norén, där hon talade om vikten av att slå en bro mellan samhället och fångarna, att integrera både det onda och det goda i dem. Birgitta Göransson tror också att fångar kan förändras, men skriver att det förutsätter att den som arbetar med brottslingar förstår att sätta gränser och att inte skydda dem från det onda de gjort. Det var ett brev som Lars Norén aldrig svarade på.
Fredrik Pålsson
frilansjournalist

Bakgrund ”7:3”

Lars Norens och Riksteaterns ”7:3” hade premiär i Umeå i februari 1999. Reine Brynolfsson stod på scenen tillsammans med Tony Olsson och två andra långtidsfångar från Tidaholmsanstalten.
Dagen efter den sista föreställningen (28 maj) rånade Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöf en bank i Kisa. I den efterföljande jakten mördades två poliser. Alla tre rånarna avtjänar idag livstidsstraff. Jackie Arklöf har i efterhand erkänt att han avlossade de dödande skotten
Gå till toppen