Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Musik

Roskildefestivalen 3–4.7.

ROBYN, VAN DYKE PARKS, BASSEKOU KOUYATE. I publikhavet strax efter midnatt sträcker någon upp en handskriven pappskylt med texten ”Do You Really Want Me”, titeln på Robyns första hitlåt.
På scen i Roskilde gör hon mogen och djärv dansmusik som matchar den lika erfarna som kaxiga artist hon är idag – dubbelt så gammal som när hon gjorde den där lite lillgamla pophiten – men hon har aldrig föraktat en gyllene pophook eller tappat förmågan att vaska fram den.
Så den där speldoselika självklarheten finns kvar, tydligast i ”Dancehall Queen”. Men bäst i den genomarbetade scenshowen var den lätt teatrala tagningen av svartsjukedramat ”Dancing On My Own” där hon sänkte tempot efter den dansintensiva inledningen och med full inlevelse tog sig an låtens hjärtsmärta – liksom den orubbliga poprefrängen. Så svaret på poppublikens fråga ”do you really want us?” är ett rungande ja.
En helt annan typ av populärmusik tog vid på söndagen i samma Arenatält när legendaren Van Dyke Parks tillsammans med Danska radions ungdomsorkester – harpa, timpani, hela baletten – slog ett slag för ”panamericanism”, i en repertoar som sträckte sig från bolero och calypso till låtar han skrivit åt sig själv eller Brian Wilson.
Sångerskan Gaby Moreno från Guatemala gästade, vilket stärkte det immigrant-tema som genomsyrade konserten – allra starkast, kanske, i tagningen av Ry Cooders ”Across the Borderline”.
I en annan del av världen kliver Malimusikern Bassekou Kouyate över andra gränser. Han är en virtuos utövare och modern ambassadör för ngoni, ett sorts luta som i det minsta utförandet ser ut som en knäckt kanotpaddel med fiskelina.
I hans band finns ngoni i fyra storlekar; den största, Banzumana, har rollen som elbas och ger den böljande groove som Kouyate glider på och solar över. I två låtar kopplar han på wah wah-pedalen, vilket ger en bisarr men aldrig billig effekt – allt han tar sig för är grymt sofistikerat. Och på så vis matchar han också sångerskan Amy Sacko som kan låta stram och cool, men hela tiden med ett kärnfullt intensivt uttryck.
Gå till toppen