I sjuttio år försökte de kommunistiska makthavarna i Mongoliet utplåna buddhismen i landet. Men så snart kommunismen fallit 1990 blomstrade den upp igen.

I Tibet har kineserna i femtio år använt samma metoder för att utplåna buddhismen – men utan framgång.

I båda fallen har brutaliteten motiverats med samma mål: att bryta ner feodalismen och befria folken.

Under hela 1900-talet har Bhutan däremot haft ett buddhistiskt styre, fram till 1921 respektive 1951 med täta kontakter till Tibet och Mongoliet.

Men i Bhutan har feodalismen och klosterväldet nu lugnt och stilla avvecklats utan att befolkningens tro verkar ha påverkats. Initiativet kom från kungen och Bhutans invånare kunde i mars 2008 för första gången rösta i ett allmänt val till parlamentet.

I alla de tre länderna är en stor del av befolkningen djupt religiös.

Under Mongoliets år av kommunistiskt styre dödades tiotusentals munkar. Kloster och tempel förstördes. Sedan 1990 är det åter tillåtet att tro och runt hälften av mongolerna är i dag troende buddhister.

I Tibet är Dalai lama förbjuden och bannlyst. Tibetanerna får inte äga ett foto av honom, inte uttala hans namn. Straffet kan bli fängelse.

Därför var det en speciell upplevelse att kort efter att jag besökt Tibet få vara med om Dalai lamas ankomst till Gadantegchilenklostret i Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Suset genom de församlade när han kom, leendena, vinkningarna.

Dalai lamas porträtt hänger i tempel och kloster, men också i många mongoliska hem. Ingen mongol tvingas ta avstånd eller dölja sin entusiasm. På samma sätt skulle det säkert vara i Tibet, om tibetanerna tilläts utnyttja sin författningsskyddade rätt att tro.

Tron är, som kineserna fått erfara, svår att utplåna. Men buddhismen som styrande maktfaktor har monterat ner sig själv i Bhutan och när det gäller exil-Tibet ersatts av ett demokratiskt valt parlament med regeringschef och ministrar och Dalai lama som religiöst överhuvud.