Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Sköna kickar av svartklädda stjärnor

Tjejerna i fotbollslaget BK Kick är grymma, kaxiga och stöttande.

Lördag eftermiddag i april
- Har du snott mitt underställ?
- Kolla man ser mina håriga ben!
- Ge hit min sko!
Tjejerna i BK Kick låter. Högt. I omklädningsrummet i Trelleborg är det fullt kaos. Kläderna far, ropen blandas med gapflabb samtidigt som några tjejer försöker fixa till frisyren framför spegeln. Spetsunderkläder byts mot sport-bh:ar och matchställ, medan fördelen med stora och små bröst avhandlas.
- Aj som fan. Jag gjorde en brasiliansk vaxning i förmiddags och nu gör det så jävla ont att ta på sig, klagar Alia Jassim högljutt.
Celia Ahlqvist Boltes skrattar:
- Kolla på mig då. Jag får ha olika skor, en svart och en vit, för jag har tappat bort den ena nya. Men mitt utseende väger upp för mina skor, säger hon och kråmar sig.
- Celia är grymt konstig. Det går inte att förklara, säger Elena Dzufoska.
Matchstrumporna som åker på är håliga. Klubben saknar pengar att köpa nya. Alia Jassim visar sin stortå, utan nagel.
- Det händer hela tiden. De senaste åren har jag fått måla naglarna rakt på huden. Annars ser det ju helt knäppt ut.
Det blåser isvindar från ett obarmhärtigt hav som inte vill värmas upp denna vår. Planen är lerig och hålig. Laget som är känt för sin gemenskap, för att vara som en enda familj, är redo att möta Trelleborg IF på bortaplan i årets seriestart. På kort tid har de seglat upp till division tre. Nästa år ska det bli tvåan. Hoppas man.
- Vi är bäst!, skriker tjejerna unisont.
Matchen är igång. I båset trängs frusna avbytare och en arg Alia Jassim som har för ont i vaden för att spela.
- Så fattigt, så bull att inte få vara med. Fotboll är som ett begär, jag bara måste få spela.
Tränaren Ahmed Chahrour svär och skriker åt tjejerna på planen att ta kontroll över spelet och höja tempot. Han är missnöjd och det är spelarna med. Segern sitter långt inne, men kommer: 2–3. Kick har vunnit ligapremiären.
Tisdag kväll i april
Himlen vräker ur sig regn. På Kroksbäcks IP hörs uppspelta röster inifrån omklädningsrummet. Ikväll ska laget möta Höllviken i svenska cupen och kompisar har kommenterat mötet som en match mellan blattelaget och bratsen.
- På fester får jag jämnt höra att vi har så många blattar. Jag måste alltid försvara oss och tala om att vi faktiskt har många svenskar också. Det är som om svenskarna inte märks, säger Alia Jassim.
- Jag är svenne men är mer blatte än många av er. Jag har bott i gettot hela mitt liv, säger Emma Palm.
- Jag är bara blatte när jag söker jobb, säger Alia Jassim, som är färdigutbildad civilekonom, har sökt hundratals jobb, men inte kommit på en enda intervju.
- I mig finns det ingenting som är svenskt alls. I synnerhet inte min humor, säger Amalia Mahdi.
Emma Palm skrattar lurigt och överröstar alla:
- Ska jag dra ett svenneskämt? Det var en gång en gris som var så trött. Så flyttade han till England och blev pig.
- Ska vi dra en din-mamma också? säger Alia Jassim.
- Din mamma är så tjock att när hon simmar bland valarna så sjunger de ”We Are Family", säger Emma Palm.
Flera av tjejerna stämmer upp i Tomas Ledin-refränger. Någon vrålar att de ska hålla käften. Emma Palm sparkar på bollnätet och Amalia Mahdi vrålar att vädret är skit.
- Vi har en egen jargong. Utanför laget pratar vi inte likadant. Som om vi var ett eget litet land, säger Alia Jassim.
Regnet har övergått till vita hagelprickar över Kroksbäck. Här tränar kicktjejerna tre kvällar i veckan och spelar matcher på kvällar och helger. Några går fortfarande i gymnasiet, någon enstaka läser på högskolan, flera har ströjobb, några är arbetslösa. Laget är fritiden, intresset, umgänget och den andra familjen.
Ahmed Chahrour tränar laget som han drog igång för några år sedan. Han frågade BK Kick om föreningen var beredd att satsa på damfotbollen. Och det var de. Sedan dess har Kick dragit till sig spelare från Malmölag med omnejd. Oftast lockade av gemenskapen, öppenheten och den roliga tekniska fotbollen.
Det blir en lerig prestigematch: 7–0 till Kick. Domaren blåser av samtidigt som solen spricker upp över Kroksbäck.
Söndag eftermiddag i maj
Med nylagda ögonskuggor och klapprande klackar sveper fem kickare in på ett fik i stan. Pratar om kvällen innan, vem som gjort vad och om det deprimerande faktum att tjejfotboll aldrig kan bli lika snabb och hård som killarnas.
- Jag är kille när jag spelar. Så är det, säger Therese Frostander. Som barn spelade jag med killarna på gatan och då var det dem jag kollade in. Jag ville bli som Zlatan, helt enkelt. Men i stället kommer vi väl alla att sluta som fotbollsfruar.
Hon säger det bittert, men också med en självsäker ironi.
- I så fall tar jag Messi, skit samma med längden, säger Amanda Jassim.
- Nej Zlatan. Han är en dröm med sin komochhjälpmigkropp, säger Annelie Lindborg, innan hon hinner hejda sig och hålla för munnen.
- Kick är det grabbigaste laget jag stött på, fortsätter hon. Andra tjejlag är mer puttinuttiga. Det här är en annan värld. Många har svårt att fatta att jag valt Kick som de tycker har attitydproblem.
Annelie är 29, de flesta i laget är 19-20. Hon jobbar som brottsutredare på polisen och säger att det är som att ta sig från a till ö när hon kör från jobbet till träningen om kvällarna.
- Ibland känner jag mig lite mammig och orolig över vissa i laget. Men i jobbet ser jag också hur viktig gängets sammanhållning är. Därför är fotboll så bra. Och det var fotbollen som räddade mig när jag var ung. Vissa av mina gamla kompisar lever inte i dag.
- Jag är uppvuxen i lägenhet i Kroksbäck, säger Alia. Vissa därifrån blev knarkare och till och med mördare, jag skojar inte. Nu har min familj det mycket bättre, men jag vet att det är många i laget som har det tufft.
Tjejerna ses ofta i olika konstellationer, även utanför omklädningsrummet. Shoppar, fikar och går ut tillsammans. De konstaterar att de nästan uteslutande umgås med de andra i laget, eller med någon enstaka vän som de spelat med i tidigare lag.
- Min pojkvän kan inte riktigt förstå det. Visserligen älskar han fotboll, men när jag säger att de är som min familj blir han typ sur, säger Alia.
- Vi har så sjukt kul. Man kan snacka om allt och avreagera sig när det är något. Till Alia är det skönt att gå när man har kärleksproblem, till exempel. Hon ger alltid rätt råd, är typ been there, done that, säger Therese.
- Jag tror att vi har 16 nationaliteter i laget. Vi lär oss så sjukt mycket av varandra, säger Celia.
- Vi är ett gäng som tar mycket plats, vi är grymma, säger Therese.
Annelie ser ut att ta sats.
- Men det finns också några som är tystare och håller sig mer i utkanten av laget.
Det blir tyst. De andra tänker efter.
- Ja du har rätt. Det finns vissa uppdelningar. Några är som piff och puff och det är vissa som hörs klart mer än andra, säger Alia.
Onsdag kväll i juni
Iförd sidenklänning och nätt pälsklädd väska stapplar Alia Jassim upp och ned för trappan. Pappans hus på Almhögsplan glänser rent, buffén står färdig, partytältet är uppe och i trädgården flyter öl i en tunna med is. Allt ska vara perfekt innan lastbilsflaket med lillasyster Amanda i studentmössa anländer. Alia har hållit i förberedelserna, linkandes med ett knä så svullet att det egentligen borde ha legat högt i sängen.
- Det var på matchen i fredags. Vi mötte Sjöbo, såklart. Jag vred knäet, det lät krrr, det gjorde så fruktansvärt ont och jag kände att nu är nog min fotbollskarriär över. Det blev ambulans till Ystad, säger hon medan hon drar av plasten från uppläggningsfaten.
- Läkarna vet inte riktigt hur allvarligt det är och det är lång kö till magnetröntgen. Jag har inte hunnit förstå hur ledsen jag är, har varit så sjukt stressad inför Amandas student och kämpat mig upp ur sängen om morgnarna. Fotbollen, laget, är så viktigt för mig. Jag är rädd att jag ska bli deprimerad, på riktigt.
Hon samlar ihop sina ansiktsdrag.
- Jag kan inte visa hur ledsen jag är. Inte nu.
Släktingar från Rumänien, vänner till familjen och kickare strömmar in. En lycklig Amanda, med glansig frånvarande blick och ett stort leende, släpps av och kramarna vill inte ta slut. Michael Jacksons ”Black or White” fyller trädgården. Lax, piroger och ostar går åt. Liksom den kalla ölen.
Fyraårige Colin Lindborg Kartrud, Annelies son, jagar ballonger. Han är enda barnet, på festen men också på träningar och matcher. Annelie är ensamstående och kan inte alltid ordna barnvakt.
Med en blick som visar vilket tungt beslut det är, säger hon att det snart är dags att lägga fotbollsdojorna på hyllan.
- Det är Colins tur nu. Jag ska sätta honom i fotbollsskola till hösten. Jag har haft min tid, jag måste inse det. Nu får jag bli fotbollsmorsa i stället. Allt det som fotbollen gett mig vill jag ge min son.
På andra sidan bordet vill alla höra hur det är med Alias knä. Hon döljer klumpen i halsen och berättar om morgonen efter skadan.
- Jag fick morfin för att kunna sova. Men morgonen efter hade jag tid för att fixa naglarna och tänkte att jag bara måste upp. Det gjorde så ont och jag tog mer smärtstillande, utan att äta. När jag satt där och fick naglarna byggda fick jag klökningar och innan de han hämta en påse drog min kompis fram papperskorgen, som tur var. Sedan, när jag ätit brunch i stan, för jag insåg ju att jag var tvungen att få i mig något, spydde jag hela vägen hem i bilen, med huvudet hängande utanför rutan.
- Öh, stackare! hörs unisont.
För varje ny kickare som kommer, och för varje klunk öl som rinner ner, höjs volymen i partytälten. Högst hörs Amalia. Hon har just fått sin nya tatuering fixad. Stort över skulderbladen skulle tatueraren ha skrivit ”Without laugh it's no life”, men stavade fel på två ställen. Hon tar ett bloss på sin cigarett och säger sylvasst:
- Jag märkte det inte. Och inte min mamma heller. Vi blattar tyckte att det var fint, vi kan ju inte stava. Celia, där är du ju, du var helt väck på matchen i fredags!
- Det var jag inte alls! säger Celia. Men jag åkte direkt från Siesta och hann bara tvätta mig under armarna, annars hade jag inte stått ut med min egen lukt.
Med en filt runt benen hoppar Alia runt med en soppåse och samlar skräp. Hon stannar till framför sin syster som kastat sig i pojkvännens knä, och blåser ut guldiga serpentiner över hela henne.
Lördag förmiddag senare i juni
Direkt från en fest natten innan kommer Alia till Kroksbäcks IP. Hon är bättre i knäet, men kan inte spela på ett bra tag. I stället har hon ägnat ett par träningar på en motionscykel som hon dragit ut på planen, för att ändå vara med. I dag är hon här för att heja på. Det är retur mot Trelleborg, sista matchen före sommaruppehållet. Vinner Kick kan de fira semester som serieledare.
- Snygga brallor, hojtar Therese från bänken.
- Jag vet! HM för 49 kronor. Jag borde dra igång en modeblogg på vår hemsida, säger Alia.
- Så fett det hade varit, säger Therese innan hon vänder sig till Denise som sitter bredvid för att ge henne en komplimang för hennes långa ben.
Tina Weiffert gör mål, 1–0. Båset skriker nöjt.
- Det känns så fel att möta sådana här svenska lag. Det känns som om de kom från en annan planet. De fattar inte stan, typ, säger Therese.
Denise nickar.
- Vi är mer så, har olika nationaliteter. Många som sticker ut. Vi är direkta och säger vad vi tycker, säger hon.
- De andra är mer som gammelsvenskar. Du vet, tillbakadragna och pratar inte med alla, säger Therese innan hon byter ämne för att i stället diskutera huruvida Daniel Westling ser brattig ut eller inte.
På planen är det gruffigt. Flera kickare faller. Amanda trillar över sin fot, gråter och vrider sig av smärta. Med maskara i hela ansiktet får hon ligga på gräset med den inlindade fotleden på en bänk. Hon är förtvivlad.
- Jag kände hur det krasade. Jag kommer inte att kunna spela.
Storasyster Alia lägger jackor över henne, räcker över en värktablett från handväskan.
- Det är uppehåll nu ändå, Amanda. Vi får ta det lugnt tillsammans.
Då nickar Tina ihop med en tjej i försvaret. Alia hojtar att det är rena massakern. En kort stund därefter kräks Tina i buskarna bakom staketet.
Det blir 3–0, matchen blåses av och Kick är i serieledning.
I omklädningsrummet är Amalia irriterad efter att ha varit punktmarkerad matchen igenom.
- Det är tufft att vara bra, säger hon med en blinkning. Men jag har också spelat sedan jag var fem. Min pappa hade ett lag och jag brukade hänga runt på träningarna. Då tyckte han att jag också skulle spela, så det var nästan ett tvång.
- Men sedan, när jag blev äldre, blev det tvärt om. Sluta, sa han, det är för manligt. Jag spelade ofta med killarna på gården, och när han såg mig med 15 killar öppnade han fönstret och skrek ut att det var haram. Det var hårda tider. Min pappa är från Irak och hade inte kommit in i det svenska samhället och trodde väl att killarna skulle utnyttja mig, att det var något annat än bara fotboll. Nuförtiden har han inget att sätta emot.
Matchställen åker av, rosa och svarta spets-bh:ar på medan snacket ökar till kickvolym. Tjejerna, som är varandras bollplank, kuratorer, konkurrenter och supportrar, varandras vardag och fest, lervälling och sol, kramas och skickar vassa kommentarer kors och tvärs i omklädningsrummet.
Amanda stapplar ut med ena foten i en omlindad fotbollssko, den andra i en sandal prydd med glasdiamanter, stödd av sin syster.
- Vi är snart tillbaka på plan båda två, säger Alia med eftertryck. Fotbollen och laget betyder allt för mig. Jag ska tillbaka.
Gå till toppen