Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Rapport om dem som inte räknas

Vilka sanningar gömmer sig i dokumenten som spreds via Wiki­leaks? Wilhelm Agrell finner en osminkad loggbok över krigets verkningar.

En av de mest kända massakrerna sedan andra världskriget betraktades inledningsvis som ett rutinärende. Task Force Baker anföll den 16 mars 1968 fienden i och kring några byar i dåvarande Sydvietnam. En av byarna, på de amerikanska fältkartorna markerad som My Lai 4, men mer känd under namnet Song My, anfölls av en pluton ur C-kompaniet under befäl av den ännu okände löjtnanten William Calley. Från sin stridsledningshelikopter ovanför slagfältet övervakade överstelöjtnant Baker dagens operationer och krävde gång på gång uppdatering av siffran på antalet dödade fiender. Allt var över på några timmar och i rapporten till divisionsstaben angavs dagens Bodycount till 128. Det enda som störde bilden en smula var att bara tre fiendevapen påträffats.
Efter Song My, där det verkliga dödstalet i blodbadet var långt större, kom begreppet bodycount att förknippas med Vietnamkrigets brutalitet och den amerikanska militära stupiditeten. En sak lärde man sig dock: att sluta tala om bodycount i presskonferenser och kommunikéer. Och så blev det i första Irakkriget (1991), andra Irakkriget (2003), tredje Irakkriget (2003– ) och i Afghanistan.
Men att sluta tala om bodycount var inte detsamma som att sluta räkna kroppar, ett av de få mätbara militära produktionsresultaten i ett krig utan fronter. I den loggbok med frontrapporter från Afghanistan som via Wikileaks hamnat i den offentliga domänen, för vilken den aldrig varit avsedd, redovisas krigets verksamhetsuppföljning och kvalitetssäkring i en omedelbar och osminkad form.
Dokumenten är rapporter om enskilda händelser, allt från trafikolyckor, eldöverfall och minsprängningar till mer omfattande ”rensningsoperationer”. Rapporterna är skrivna på en standardiserad blankett som inleds med händelsens art, platsen där den inträffat och tidpunkten. Så följer en tabell som redovisar döda respektive skadade fiender, egna trupper, civila och ”host nation”, det vill säga afghanska armé- och polisstyrkor. Siffrorna tas på stort allvar, och uppdateras när ny information tillkommit.
I en rapport från den 3 september 2009 redovisar det gemensamma kommandot i den norra regionen en ”Friendly Action” som resulterat i 56 dödade fiender och inga egna förluster. På korthugget rapportspråk beskrivs den händelse som så småningom tvingade chefen för tyska Bundeswehr att avgå. Talibanerna hade kapat två tankbilar avsedda för den tyska ISAF-styrkan, men i ett försök att korsa Kunduzfloden körde bilarna fast. Tyskarna kallade in flygunderstöd.
Målet kunde den här gången inte smita undan. Det avgörande var istället vad det var för människor som samlats på sandbanken i kvällsmörkret och om fordonen utgjorde ett påtagligt och omedelbart hot mot den internationella styrkan. I rapporten konstateras att det tyska högkvarteret i Kunduz upptäckt bilarna och ”upp till 70 insurgenter” och att bilarna satt fast. ”Efter att ha säkerställt att inga civila fanns i området godkände befälhavaren för PRT (Provincial Reconstruction Team) Kunduz ett flygangrepp”.
Två amerikanska plan, vars piloter länge var tveksamma och försökte förhala angreppet, släppte till sist på den tyske kontingentschefen överste Kleins order två bomber mot målet. En knapp halvtimme senare flög ett annat amerikanskt plan enligt rapporten över området för ”battle damage assessment” och räknade in ”56 x INS KIA” (56 insurgenter dödade i strid), den siffra som sedan fördes in i tabellen i rapportblanketten.
Nästa dag rapporterade internationella medier om ett stort antal dödade civila i en Nato-bombning. Den tyska styrkan sände nu ut en konvoj för att undersöka vraken, men i rapporten från detta uppdrag sägs inget om dödade civila. Istället refereras ett uttalande från den afghanske guvernören i Kunduz att de flesta av de dödade var talibaner. De gula plastdunkar som människor hade med sig för att tappa lite gratisbensin och som syns ligga kringströdda på mediebilder nämns ingenstans i rapporten, bara att den tyska styrka som anlänt till platsen utsattes för beskjutning och besvarade elden.
I Kabul försäkrade ISAF-kommandot att ”man alltid tar rapporter om civila offer allvarligt och fortsatt fäster stor vikt vid afghanernas välbefinnande”. Det inträffade utreddes också grundligt – och rapporten hemligstämplades. Der Spiegel lyckades dock i januari i år få tillgång till det fortfarande hemliga materialet där Klein och hans taktiske flygledare ”Röde baronen” hävdade att talibanerna som kapat tankbilarna förberedde en attack mot den tyska basen Camp Kunduz. Rapporten från den 3 september, som blivit tillgänglig i Wikileaksmaterialet, visar att detta är en efterhandskonstruktion: Tyskarna själva uppger här att talibanernas avsikt var att föra bränslet till en by belägen på andra sidan floden i förhållande till Camp Kunduz. Något hot mot den egna basen nämns överhuvudtaget inte.
Dödssiffran fastställdes efter omfattade efterforskningar till minst 142. Hur många som redovisats i fel tabell i Afghanistankrigets bodycount kommer aldrig att kunna klarläggas. Kvar på slagfältet blev bara de kringströdda plastdunkarna.
Wilhelm Agrell
professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet
Gå till toppen