Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Argsint upptäckare

Det är kanske inte säkert att du känner igen mannen på bilden ovan – men det är helt säkert att du har hört hans musik. Kjell Andersson är en del av den svenska musikhistorien. Frågan är om han hade varit det utan sin mytomspunna ilska.

Kjell Andersson.Bild: Foto: Hanna Teleman
Kjell Andersson upptäckte Gyllene Tider. Han har jobbat med Eldkvarn och Jakob Hellman och Roxette och Mauro Scocco och Wilmer X och Peter Lemarc och Ulf Lundell och så där kan man hålla på.
Kjell Andersson har inget yrke. Det är snarare han som är yrket, han jobbar med att vara Kjell Andersson. En skivbolagsproducent sätter samman rätt musiker med rätt projekt, lägger sig i detaljer under inspelningarna, ger feedback på nyskrivna låtar, ger råd om kläder, designar handgripligen ett omslag, scoutar bland demotejper och på Myspace efter ”the next big thing”.
Okej, sådana producenter finns det fler än Kjell Andersson. Men för att göra bilden komplett måste man få med själva gestalten också. Den stora, bastanta kroppen. Skägget. Det långa håret. Den surrande lågfrekventa rösten, den forskande blicken. Det sägs att folk kan bli rädda för Kjell Andersson.
– Jag har en ilska i mig, som jag med hjälp av mediciner har fått lite mer kontroll över. Det är väl någon form av depression som kommer ut på det viset.
Och då kan du bli vass mot folk?
– Ja. Men oftast när jag går igenom situationen efteråt kan jag tycka att jag har haft rätt i sak, men uttryckt mig fel. Det där är väl inte riktigt lika tydligt längre, men det var så förr.
Du stångades rätt mycket med Nisse Hellberg när du jobbade med Wilmer X har jag hört.
– Ja, på ett bra sätt. De var roliga att provocera också, alla de där Malmötyperna. De var så dogmatiska i vad som var rätt och fel, Lennart Persson och Musik & Konst-gänget. Men det var bra att kunna ha de samtalen.
Vem har du varit argast på genom alla år?
– Haahahaha ... Ojojoj. Jadu. Väldigt svårt att säga. Jag har nog varit väldigt arg och besviken på Ulf Lundell. Som jag ser det har han nästan saboterat ett läge som egentligen var bra för oss båda. Han har väl behov av det. Det var som en stor kärlek oss emellan, som han började ifrågasätta. Han började tycka att det blev en dominans från min sida. Det kanske det blev. Det är svårt för mig att bedöma. Det är ett spänt förhållande som aldrig kommer bli bra igen. Man tömmer ut varann till slut.
Är du säker på att det var det som hände?
– Ja. Nej. Jag vet inte. Det är synd att det behövde bli en konflikt. Man behöver inte såra människor. Man kan gå vidare ändå. Man behöver inte skapa de här stora dramerna. Han har ju en lite fånig tendens att identifiera sig med Strindberg, det ligger kanske där. När vi spelade in ”Omaha” för tre år sedan kunde han inte se mig i ögonen ens.
Sedan skrev han ett brev till dig?
– Ja, han skrev att det var den värsta skivinspelningen han varit med om och ”vi ses om sju år”. Varför sa han det? Vad betyder det?
Det betyder väl att ni gör en platta 2014 eller?
– 2014 hoppas jag att jag lever någon annanstans och kanske inte jobbar med skivor. Kanske någon enstaka produktion bara.
Sa ni någonsin ”nu är det sista plattan för oss tillsammans, nu ska sista spiken in i den här kistan”?
– Nej, jag tror inte att det sades så.
Då ska du se att det blir en till.
Kjell Andersson skrattar, och det glittrar lite i ögonen.
Många av de artister som Kjell Andersson har arbetat med har påfallande långa karriärer. Personer som pallar. Personer som fortsätter att vilja väldigt mycket.
– I många artisters fall spelar föräldrarna stor roll. Dålig uppmärksamhet från fadern. Starkt behov av bekräftelse. Det lämnar dem inte, hur stora de än blir. Plura Jonsson är ett undantag där, han verkar gilla sin farsa. Men han har inte heller haft samma drivkraft att ta sig fram förrän nu, med kokböcker och bloggar och så. Han vill tjäna pengar, han har inte gjort det så mycket. Det är stor skillnad på min och Pluras generation och Mauro Scoccos till exempel. Han hade väl också en jobbig fadersrelation, vill jag minnas.
Men detta är ändå undantag, just vad det gäller uthållighet?
– Ja. Man ska inte ta för givet att folk är kvar där de en gång var. Folk förändras. Det är kanske inte lika viktigt att vara popstjärna när man är 40 som när man var 20. Man är lite naiv där, när man letar upp folk som har gjort något bra och förväntar sig att de ska vara kvar där man lämnar dem.
Så ska man tåla offentligheten också. Eller bli Agnetha Fältskog, och välja bort den helt.
– Just den typen av berömmelse som hon har fått måste man vara väldigt stark för att klara. Men jag är intresserad av sådana mekanismer. Formel 1 bryr jag mig om, och jag undrar mycket över Michael Schumachers comeback. Han kör igen, men han vinner inte.
Han kunde väl inte hitta något bättre att göra.
– Och det är synd. Det är hälsosamt att glöd försvinner, menar jag. Att den blir till något annat och förflyttar sig. Det är inte riktigt sunt att ha samma glöd för precis samma sak i alla år.
Ändå har du jobbat med samma sak länge.
– Det är lite konstigt, onekligen. Men det är så kul fortfarande. Trots att skivbranschen är uppochnervänd. Jag har svårt att finna någon glädje i digital nedladdning, att vi ska tjäna pengar genom digitala sidan. Jag vill göra fysiska skivor, min stora kärlek handlar om albumet som fysisk enhet, albumets utveckling som konstnärlig helhet. Det är ett brinnande intresse hos mig.
Säg tre saker du söker hos en artist.
– Drivkraft är otroligt viktigt. Att man är sin egen entreprenör, sin egen pådrivare. Uttryck är otroligt viktigt också. Kvaliteten i hur man berättar. Hur du når en lyssnare. Hur du berättar en text. Hur angelägen du låter. Och så tänkte jag att jag skulle undvika ett så vitt begrepp som talang. Jag vet inte riktigt vad talang är för någonting. Det låter så predestinerat, som om man föds till det. Det är väl lite så ändå kanske. Jag känner mig inte riktigt hemma i det ordet bara.
Ville du bli artist själv?
– Jag gick igenom ett glasfönster med handen när jag var tonåring och kunde inte spela. Jag tror inte att världen har missat något. Jag har nog vunnit i min kapacitet att kunna lyssna. Musiker är ofta dåliga lyssnare. De lyssnar mest på sina egna instrument.
Hur definierar du kvalitet? Vad är bra, kan man säga det?
– Nej. Jo, om någon uttrycker något som är väsentligt och ligger nära. Men man kan inte allmänt säga ”det här är bra musik”. Den typen av elitism som finns hos till exempel musikjournalister tycker jag inte man kan rättfärdiga riktigt.
Jag har hört att du ville skriva kontrakt med Lars Winnerbäck?
– Ja, han ville komma till oss, vi hade de artisterna som han respekterade. Lundell och Plura. Men när hela Max Martin-vågen och det där bröt fram, då hade jag en ny chef som ville att EMI skulle vara något annat. Det var enda gången jag hade ett gräl med honom faktiskt. Och Winnerbäck hamnade hos Universal i stället. Det har ju fungerat väldigt bra för honom.
Känns det surt för er?
– Ja. De här åren hade faktiskt sett annorlunda ut för oss om vi hade jobbat med honom.
Hur ser du på musikbranschens framtid ekonomiskt?
– Jag tror ju att branschen kommer att fungera på en ny och lägre nivå. Det vore väldigt tråkigt om albumet försvann som konstform. Då skulle jag inte känna någon plats i detta för egen del.
Och konstnärligt?
– Jag tror att det görs väldigt bra musik i Sverige. Problemet är att nästan alla sjunger på engelska. Jag tycker det känns lite fattigt. Det är få svenska artister som har den där språkliga självklarheten, det är väl Christian Kjellvander och Rebecka Törnqvist som verkligen bemästrar engelskan. Att uttrycka sig på ett andraspråk blir lite svårare. Orden har inte samma valör, de får inte samma tyngd i berättandet. Det gör artister helt ointressanta för mig ibland.
Vad är det bästa med ditt jobb i dag?
– Att det trots allt är härliga tider i musikbranschen. Det är väldigt öppet. Inte som på sjuttiotalet eller åttiotalet, då bara ett givet trumljud ägde under en viss tid, och allt annat var fel. Nu tycker jag att allting kan fungera. Folk lyssnar mer på musik än de kanske någonsin har gjort.
Kjell Anderssons tio favoriter ur den egna produktionen:
Den flygande holländaren (hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk).
Toni Holgersson: Blå andetag.
Irma Schultz: Andas fritt.
Ulf Lundell: Den vassa eggen.
Kajsa Grytt & Malena Jönsson: Historier från en väg.
Eldkvarn: Himmelska dagar.
Wilmer X: Mambo Feber.
Magnus Lindberg & Basse Wickman: Vita lögner + svarta ballader, volym 1.
Ulf Lundell: Omaha.
Magnus Lindberg: Röda läppar.
”Och jag är även väldigt glad över den Evert Taube-box med elva cd-skivor vi gjorde för några år sedan: Dessa skivor har jag själv insjungit & godkänt”.
Född: I Södertälje 1952.
Jobb: Producent på EMI Music.
Antal skivor i den egna samlingen: Cirka 4 000.
Antal egenproducerade skivor: ”Säg att det har varit ett tiotal per år i 35 år.”
Ekonomi: ”Jag har en lägenhet och så, men jag är definitivt inte rik. Det är ett problem för mig, det är många som har tjänat pengar runt mig, men jag har väl varit dålig på att se mitt eget värde. Jag fick en liten promille på ett Roxette-album en gång, ”Tourism”, efter att jag hade vänt den från en liveskiva till att vara en blandning av nytt och gammalt material. Det tjänade jag fyra miljoner på. Jag fick 800 000 efter skatt, det är grunden till min lägenhet. Men rika människor blir rätt begränsade. Pengarna blir alltför viktiga hos rika människor, naturligtvis även hos fattiga ... Jag vill leva ett liv där pengarna inte har så stor betydelse.”
Nisse Hellberg i Wilmer X träffade Kjell Andersson 1987. Så här berättar Nisse Hellberg: ”Eldkvarn hade tagit det stora förbjudna steget från MNW och över till det mer kommersiella EMI. Vi kunde relatera till dem. Det var bland det största jag hade varit med om, det var som att sväva på moln. Jag hade aldrig träffat Kjell, han var bara ett namn. Jag minns en tågresa, från eller till Göteborg, och vi hade gjort upp avtalet. Kjell satt i restaurangvagnen. Vi hann bara säga hej innan han frågade vilken typ av skiva vi ville göra. Typiskt honom. Inget småsnack alls. Jag sa lite slarvigt att vi ville göra en Wilmer X-skiva. Han sågade den idén. Det duger inte alls, sa han. Och jag hajade till direkt. På den vägen var det. Varenda grej skulle granskas och ifrågasättas, in absurdum ibland, men för det mesta blev det ett bra resultat. Och vi krockade. Jag kom med Stones och Kjell kom med U2. Klackspark mot koncept. Ur det kom något väldigt bra. Hans omvittnade humör var en annan sak. Det gick alltid historier om hur han slet ut artister som inte orkade jobba med honom. Man fick aldrig fira. Han frågade alltid: Vad är nästa grej? Han kunde vara på fantastiskt humör också, men man visste aldrig det i förväg. Sammantaget är Kjell den person som kan ha lärt mig allra mest.”
Gå till toppen