Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Republikanen som blev kung

I exakt 200 år har Bernadotterna suttit på den svenska tronen. Per Svensson berättar om hur Jean Baptiste Bernadotte landade det sista jobb en antirojalist borde ha.

Det var ett riktigt fylleslag. Och fullast var prästerna, sägs det.
”De vördiga fäderna raglade flocktals på gatorna i fullt dagsljus”, rapporterade politikern och publicisten Hans Järta i ett brev hem.
Var det sorger som skulle dränkas? Tvärtom. Det var glädjen över den nye frälsaren, uttrycket var ärkebiskopens, som skulle manifesteras.
I dag för exakt 200 år sedan, den 21 augusti 1810, valde den i Örebro samlade svenska riksdagen den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare.
Glädjen över valet hade många orsaker, inte bara alkoholhaltiga. Representanterna för de fyra stånden trodde sig ha fått en rejäl aktiepost i det napoleonska världsväldet. Som ett slags vice vd i Bonaparte & Co skulle marskalken se till att få Sverige på fötter efter den förödmjukande förlusten av Finland.
Den nye tronföljaren hade nu att hantera den för monarkier typiska konflikten mellan börd och förmåga. Varför ska den förstfödde i en viss familj styra landet, varför inte istället den dugligaste av medborgarna? Det vanliga sättet att lösa konflikten brukar vara att förutsätta ett mystiskt kausalsamband. Unik börd ger unika förmågor; genom att vara född i en särskild familj blir man också bäst i landet på att garantera goda skördar, besegra fiender, sälja Volvobilar och gifta sig.
Denna monarkiska ur-mytologi var inte tillämpbar på Jean Baptiste, son till en simpel sakförare i den franska småstaden Pau och själv en av den europeiska historiens bättre exempel på en self made man.
Som tonåring lät han värva sig som menig soldat i franske kungens armé och tjänade sig upp till underofficer. Revolutionen blev sedan hans lycka. Det gamla bördssamhället lades på schavotten. Den duglige knekten Bernadotte steg snabbt i graderna, satsade på rätt hästar och blev en av Napoleons främsta härförare.
”Genom hela sitt vuxna liv och i alla sina roller, utövade i flera länder, hävdade och förkroppsligade Karl Johan meritokratins försteg framför den gamla ordningens privilegier. Hans trovärdighet i Sverige var beroende av att detta bevisades och om igen”, påpekar konsthistorikern Solfrid Söderlind i sitt bidrag till den nyutkomna antologin ”En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte”.
Det började redan under den svenska valkampanjen. Att Sverige tvingades bedriva headhunting efter en tronarvinge berodde på en märklig serie händelser och tillfälligheter. Gusta v IV Adolf hade avsatts. Hans farbror, upphöjd till kung under namnet Karl XIII, hade inga söner inom äktenskapet. Karl August, den danske prins som utsetts till tronföljare , dog i en hjärtattack på Kvidinge hed. Hans bror, hertigen av Augustenborg, var huvudkandidat och favorit inför valriksdagen i Örebro, men när en fransk köpman dök upp med ett tandpetarfodral som bevis för att han reprensenterade marskalk Bernadotte och meddelade att denne var beredd att investera ett stor t antal miljoner franc i Sverige , insåg också tidigare skeptiska riksdagsledamöterna att här måste förmåga gå före börd.
”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister ...”, hade Bernadotte en gång skrivit i ett argt brev till en kungatrogen tidning.
Nu skulle han själv bli kung. Hur gick det ihop? Han vände på det monarkiska kausalsambandet. Förmåga skapar börd, blev formeln. Hans egen bevisade dådkraft gjorde honom kunglig. När detta väl var fastställt kunde man i nästa led och generation återgå till den gamla vanliga myten, den som vi fortfarande lever med: det kungliga garanterar dådkraft.
Vår nuvarande monark behöver därför bara vinka för att legitimera sin ställning. Hans anfader däremot var en ideologisk usurpator och tvingades därför både till handfasta bevis på sin duglighet (Norge) och till avancerad triangulering. Långt före Fredrik Reinfeldt lade Karl XIV Johan beslag på sina fienders och föregångares historia. Han var Den Nye Hjältekungen: ”... genom att programmatiskt placera sig själv i de gamla hjältekungarnas efterföljd markerade Karl Johan att det var han och hans ättlingar som förde arvet vidare från Gustav Vasa och Gustav II Adolf, inte den avsatte Gustav IV Adolf och dennes son Gustav”, sammanfattar retorikforskaren Nils Ekedahl i ”En dynasti blir till”.
Så elegant lät sig republikansk meritokrati giftas ihop med rojalistisk mytokrati.
Och Jean Baptistes ättlingar är fortfarande duktiga på att både äta krokanen och ha den kvar. När de håller bröllop är det en offentlig angelägenhet och vi ska alla vara med och betala. När de reser på bröllopsresa är det en privat angelägenhet och ingen har med att göra vem som betalar.
Elegant det också.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen
Nils Ekedahl (red): En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte. Norstedts.
Herman Lindqvist: Jean Bernadotte. Mannen vi valde. Albert Bonniers förlag.
Lars O Lagerqvist: Karl XIV Johan. En fransman i Norden. Prisma.
Gå till toppen