Oljekatastrofen i Mexikanska golfen tränger in i konstvärlden. På Galleri Rostrum flyter den svarta plasten i tjocka vågor över golvet. Längre in, i labyrintens mörker, glimmar positionsangivelser över historiska oljeutsläpp. Doften, eller snarare stanken, av plast sticker i näsborrarna.

”Fruits of the Sea” kallar amerikanskan Jenny Yurshansky sin utställning, men det är ingen frestande skaldjursrätt hon bjuder på. Havets frukter betyder i detta sammanhang oljeindustrins raffinerade produkter, och då framför allt plasten – detta älskade, hatade material så intimt förbundet med konsumtionssamhällets framväxt. Billigt, praktiskt och numera oundgängligt, en förutsättning för vår moderna livsstil. Men också symbolen för dess baksida: kortsiktigheten, resursslöseriet, miljöförstöringen.

Fast det stannar inte där, vid växande soptippar och oljeskadade sjöfåglar på bästa sändningstid. Ett av mina starkaste utställningsminnen från 2007 års Documenta i Kassel är den afrikanske konstnären George Osodis fotografier av oljeföretagens exploatering i Nigeria. Barn som plaskar upp till knäna i oljesörja. Domedagslandskap dränkta i bolmande, giftig rök. Yurshanskys utställning är måhända mer salongs­fähigt subtil, men inbjuder också den till civilisationskritik.

Allt är inte nattsvart. I det inre rummet väver Yurshansky samman nutiden med det förflutna i en intrikat installation med spår av hennes mormor. Den gamla kvinna vars språk hon aldrig förstod, men vars flinka handarbete hon nu för vidare när hon förvandlar simpelt förbrukningsmaterial till skir konst. Trots den kväljande plastlukten dröjer jag mig kvar. I sin begränsade omfattning är det en utställning med angeläget bett.

Carolina Söderholm
författare och konstkritiker