Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En stad av grus

Håller framgångssagan om det nya Malmö för närmare granskning? Per Svensson gräver i byggnadshistorien och finner en allians mellan (S)taden och cementkapitalet där effektivitet gått före allt. Och historien upprepar sig.

Kalkbrottet, 1,6 kilometer långt och 800 meter brett, är det moderna Malmös livmoder. Turning Torso är det postmoderna Malmös ... ja, ni vet vad.
Man skulle också kunna sammanfatta stadens historia så här: Från botten av ett 60 meter djupt hål har Malmö klättrat upp på taket till ett 190 meter högt torn. Där står hon nu och är bäst.
Trots tecken på motsatsen är Malmö ännu inte Sveriges största stad. Malmö har bara Sveriges största självförtroende, landets mest välfriterade ego. Framtiden är Malmös falafel. Ingen annanstans är kikärtsbullarna lika stora.
Så har det inte alltid varit.
Början av 1800-talet, till exempel, var den lilla ärtans tid. Malmö var inte ens Sveriges tredje stad, bara den sjätte. Stockholm, Göteborg, Gävle, Norrköping och Karlskrona var större. Men Malmö kalkade nävarna och gjorde lyftet. Malmö blev först den expansiva industristaden och därefter den imagedrivna upplevelsestaden. Kalkbrottet i Limhamn är sinnebilden för den malmö­itiska evolutionen; från storskalig industrialism till Victoria Park.
Skånska Cement AB grundades 1871. Bolaget bröt kalk i det stora dagbrottet och förädlade kalken till cement vid fabrikerna i Lomma och Limhamn. Ur verksamheten utvecklades ett gigantiskt byggindustriellt komplex: Cementa/Euroc respektive Skånska Cementgjuteriet/Skanska.
Dess betydelse för Malmö kan inte överskattas. Hårdraget kan man hävda att det moderna Malmö skapades i och av samförståndet mellan Skånska Cement och socialdemokratin, industrin som producerade betong och bostadsområden och välfärdssamhället som såg till att det fanns en till synes omättlig efterfrågan på betong och nya bostadsområden. Staden och kapitalet i samma båt.
Skånska Cements förste verkställande direktör, ”Limhamnskungen” R F Berg, var inte bara affärsman utan också samhällsintresserad filantrop. Han gjorde en fattig arbetarpojke från Möllevången till sin skyddsling och sekreterare. Gustav Möller blev sedan socialdemokratisk socialminister.
Det är inte det enda exemplet på hur historien om samförståndet i Malmö personifieras. Ett annat är ordförandeskiftet i Malmö FF 1973. ”Hövdingen”, den inbitne socialdemokraten Eric Persson, lämnade över arbetarklubben MFF till Hans Cavalli-Björkman, direktör i SE-banken.
Persson hade valts till ordförande 1937. Hans tid som ordförande var en guldålder inte bara för klubben utan också för Malmö. Redan under decennierna efter andra världskriget var Malmö framtidsstaden. Män i vita nylonskjortor och grå kostymer pekade med passare och pipskaft ut riktningen framåt. Politikerna, byggmästarna och arkitekterna var folkhemmets oövervinnerliga karoliner. Undan slum-malmöiter, känn hur den svenska grävskopan biter!
Den som vill få en aning om hur framtiden tedde sig då, i det nära förflutna, rekommenderas att bläddra i det stora bildverket ”Malmö i skimmer och skugga. Stadsbyggnad & arkitektur 1945–2005”, som kom förra hösten. Boken, som är skriven och redigerad av arkitekturhistorikerna Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf, bör intressera också andra än Malmöentusiaster.
Ingenstans var Sverige modernare än i Malmö. Tykessons och Magnusson Staafs bok blir därmed något mer än ett stycke ambitiös lokalhi­storia, den blir en svensk modernitetshistoria i bild.
Schablonföreställningar om moderna bostadsområden och miljonprogramsområden nyanseras. Allt var inte brutalt. Allt var inte ens trist. Mycket var fint tänkt och fint byggt. Men ovedersägligt är att det svenska stadsbyggandet under 60- och 70-talet blev allt mer standardiserat och industrialiserat.
Vilka delar av centrala Malmö framstår i dag som mest daterade, livlösa och blodfattiga? Själv skulle jag svara: Lugnet och de östra delarna av Gamla staden, från Caroli City upp mot Södra promenaden och kanalen. För inte så länge sedan var detta framtidens kvarter. Den gamla slummiga staden hade schaktats bort. Nu skulle ett nytt och attraktivt Malmö växa fram.
Det skedde också. Men inte på öster utan i de delar av Malmö dit framtiden aldrig hann fram; i slitna och loppbitna stadsdelar där bara väns­terlodisar ville bo, som Gamla väster och Möllevången.
Hur kunde efterkrigstidens stadsbyggare vara så säkra på att ha rätt, men i själva verket ha så fel? Hur kunde modernismen, som bygger på kulten av det unika uttrycket, landa i ett stadsbyggande som utgick från att människors behov av variation inte är större än att man i det ena bostadsområdet bör klä de låga längorna i rött tegel och de höga skivhusen i gult tegel medan man i det andra området gör tvärtom?
Ett svar är samförståndet. Att få saker gjorda, snabbt och effektivt, är en berusande och beroendeframkallande upplevelse.
Malmö har alltid styrts av män som fått saker gjorda tillsammans. Snabbt och utan för mycket tjafs. Caroli City-komplexet var storbyggmästaren Hugo Åbergs sista stora projekt. Tidigare hade han byggt Kronprinsen och Almgården. Han hade också varit HSB-direktör. Det var HSB och MKB som kom att bli Lugnets byggherrar. Öster var Skånska Cementgjuteriets territorium.
”Bostadsbyggandet dominerades under 1960-talet nästan helt av ett fåtal aktörer, som i det närmaste hade monopol på mark, krediter, byggmaterial och byggproduktion”, skriver Tykesson och Magnusson Staaf. Det var, påpekar de, inte ovanligt med ”dubbla lojaliteter”. Maktens män kunde flytta från den ena stolen till den andra och sedan säga ja till sina egna projekt. Socialdemokraten Oscar Stenberg var inte bara ordförande i kommunstyrelsen, senare i fullmäktige. Han var också HSB-chef. Ernst Wehtje var inte bara chef för Skånska Cementgjuteriet utan också ordförande i Skandinaviska banken och riksdagsman för högerpartiet.
Sociologerna Peter Billing och Mikael Stigendahl har i sin doktorsavhandling ”Hegemonins decennier” från 1994 i detalj beskrivit hur det malmöitiska samförståndet var organiserat. Analysen kan summeras i två meningar. Det var ”kvadraten” som bestämde. Kvadraten var ”Hugo, Oscar, Wehtje och banken”. Hugo Åberg, Oscar Stenberg, Ernst Wehtje och genom honom Skånska Cementgjuteriet och Skandinaviska banken
Och alla hus ritades av två arkitektbyråer: Antingen Sten Samuels­on/ Fritz Jaenecke eller också Thorsten Roos/ Bror Thornberg. Roos var Hugo Åbergs husarkitekt och låg bakom runt 500 byggnader i Malmö.
Just nu befinner sig Malmö i en utvecklingsfas som av allt att döma är minst lika dramatisk och omvälvande som sextiotalets välfärdsboom. Allt och alla pekar framåt och uppåt. Det är på nytt som det en gång var: ingenstans moderniseras Sverige så snabbt och kraftfullt som i Malmö. Hoppsan, ett nytt köpcentrum gör entré. Var kom det ifrån? Hoppsan igen, här har vi en ny fotbollsarena. Är det regnet som fått den att växa så fort?
Bakom Malmös makalösa make­over finns ett antal drivande aktörer. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu och förre stadsbyggnadsdirektören Mats Olsson är två av dem. Där finns också, och framför­allt, en serie strategiska beslut och projekt: Öresundsbron, högskolan, Bo01/Västra hamnen, Citytunneln.
Sammantagna formar dessa beslut och projekt sig till en ny berättelse: Malmö är inte längre en industristad. Den rollen överlåter vi på Lund. Malmö är något helt annat. Därför skålar vi när Mässhallarna alias Saabfabriken alias Kockums monteringshall rivs.
Jag känner mig barnsligt attraherad av den storyn, men i alla berättelser finns ett element av fiktion. Är det verkligen i Västra hamnen det nya Malmö byggs? Kommer fantasierna om Norra Sorgenfri som ett malmöitiskt Brooklyn verkligen att förverkligas?
Hälften av alla bostäder i Malmö byggs i stadsdelen Bunkeflo-Limhamn där en arkipelag av byar nu förvandlas till ett tätt deltalandskap av villor och vägar. Är inte detta i själva verket ett nytt miljonprogram, om än i marknadsanpassad vit nyfunkis? Och vad är Svågertorp, om inte ett nytt Mobilia, om än uppblåst till amerikanskt Big Box-format. Och Hyllie? Där visioneras det nu vilt kring citytunneln och Arenan som byggts av Percy Nilsson, den nye Hugo Åberg. Men är inte Hyllie i grund och botten ännu ett Jägersro?
Är den strålande framtiden en reprisföreställning?
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen
Ett miljonprogram i marknadsanpassad vit nyfunkis i Annestad.
Gå till toppen