Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Svårläst läxa om jämställdhet

”Vems kompis vill du vara? Man kan ju inte vara allas kompis …”

OriginalTitle: Tusen gånger starkare. Genre: Drama. DirectedBy: Peter Schildt. Actors: Judit Weegar, Julia Sporre, Happy Jankell, Hjalmar Ekström, Katarina Cohen, Jacob Ericksson, Göran Ragnerstam.
"Tusen gånger starkare" spelas in. På bilden från vänster: Julia Sporre, Happy Jankell, Hjalmar Ekström och Judit Weegar.Bild: Foto: Jurek Holzer, Scanpix
”Tusen gånger starkare” bygger på Christina Herrströms bok som bland annat nominerades till Nordiska barnbokspriset 2007. För regin står Peter Schildt som också jobbade tillsammans med Herrström i de uppmärksammade tv-serierna ”Glappet” och ”Ebba och Didrik” och man känner igen energin, drivet i dialogen och en spelplan i de ungas värld som på många sätt speglar den spelplan vi alla rör oss på, barn som vuxna.
Just ”Tusen gånger starkare” utspelar sig på slagfältet skolan och filmen tar fart när Saga (Julia Sporre) börjar i klassen. Uppvuxen på resande fot tillsammans med sin pappa och bokstavligt talat två decimeter längre än alla andra är hon ointresserad av sociala koder och gängtillhörighet. Hon utmanar alla direkt och indirekt, såväl den tysta palestinaschalstjejen Signe (Judit Weegar) som klassens läppglansdrottning Mimi (Happy Jankell). Hon lyckas till och med få den självgode läraren Olle (Jacob Ericksson) ur balans enbart genom att vara honom till lags och på så vis sätta fingret på hans dubbla budskap.
De ungas skådespeleri imponerar. Både Happy Jankell och Hjalmar Ekström är som gjorda för sina roller och filmen är ett hedervärt projekt som vill sätta fokus på jämställdhet i skolan, men jag känner mig ändå väldigt kluven. Dels tycker jag att det är allmänt tråkigt att man – medvetet eller omedvetet – så tydligt valt att iscensätta berättelsen på en innerstadsskola i Stockholm, ja, en sådan skola där minst hälften av föräldrarna har en fil kand i genusvetenskap och i princip alla tillhör en vit medelklass. Dels tycker jag att det är synd att den där missriktade energin från flickornas håll aldrig, och märk väl, aldrig, får bli destruktiv och på så sätt problematisk och verkligt intressant att diskutera.
Flickorna i filmen är duktiga även i sina uppror och välter på sin höjd en tom papperskorg. Det känns mer 60-tal än 2010 och om inte ens jag – som är född på 70-talet – känner igen mig undrar jag i mitt stilla sinne vem filmen egentligen riktar sig till?
Gå till toppen