Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

En resa från spritromantik till islamofobi

Skånepartiet. Sjöbopartiet. Framstegspartiet.
Skånska småpartier har krattat vägen för SD.

Vid valet 2002 överlämnades stafettpinnen. Ärkeskånska invandringskritiker förvandlades till blågula nationalister.
Det skånska missnöjet packar sina väskor. Det är dags att göra entré i riksdagen.
71-årige Tony Wiklander går omkring bland prydnadsskeppen i sitt marint inredda radhus i Åstorp. Från stereon flödar operaklassiker medan Wiklander plockar fram slipsar.
Sist han var i Stockholm sov han i en åttabäddssal på ett vandrarhem vid Zinkensdamm. Nu får han ett av riksdagens övernattningsrum på Helgeandsholmen.
Wiklander har varit politiker för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet kommunisterna, Löntagarpartiet, Framstegspartiet samt Skånes Väl. Nu, som Sverigedemokrat, har han nått Sveriges högsta beslutande församling.
Tony Wiklander beskriver sig som "nationellt sinnad" och kallar svenskarna för "en folkspillra som riskerar att hamna på museum".
- Vi måste lite grand ha en homogen befolkning ändå. Många invandrare vill ju inte assimileras. Om ni vill slå era kärringar och hålla Allah högt så får ni hitta något annat land att flytta till, säger jag.
Assimilering, invandring, antimuslimskt snack. Så har vi vant oss vid att det låter när skånska missnöjespolitiker talar.
Men så har det inte alltid låtit.
Bland LP-skivbackarna i Skånepartiets radiostudio vid Rörsjöparken i Malmö ligger ett rockslagsmärke. "SLÄPP KRÖKEN FRI I SKÅNE" står det.
Det är en kärnfull sammanfattning av Skånepartiets politik från partiets första tid, när grundaren Carl P Herslow bjöd på sprit utanför Systembolaget.
- Jag sålde skånska flaggor, och bjöd samtidigt på en snaps eller en whisky. Jag blev ju anmäld, men det var inte förbjudet att bjuda folk på en hutt, säger Herslow.
När han bildade Skånepartiet 1979 hade partiet tre huvudkrav:
* Självstyre för Skåne
* Bort med radio- och tv-monopolet
* Fri alkoholförsäljning
Allra mest störde sig den borgerligt lagde civilekonomen Carl P Herslow på radio- och tv-monopolet. När han på sjuttiotalet flyttade hem från Holland upplevde han medieklimatet i Sverige som ensidigt, socialdemokratiskt och kvävande.
- Jag hade ju upplevt fri radio och tv på kontinenten. Betongsosseriet präglade svenska medier.
Fast det som gjorde att folk snackade om Skånepartiet var inte Herslows debattartiklar om kvaliteten på västtyska tv-program. Det var spriten. I Sydsvenskans tjocka arkivkuvert om Carl P Herslow syns han på massor av bilder med sina skånska flaggor och sin bjudflaska.
Spritupptågen gav Herslow rubriker, men lockade få väljare. Men 1984 hände något. Skånepartiet hade börjat sända närradio, och den skånska rockprofilen Kal P Dals program samlade stora lyssnarskaror. Carl P Herslow hade träffat Kal P Dal (som egentligen hette Karl Göran Ljunggren) utanför Systembolaget i Lund och bjudit in honom att äta mårtensgås med partiet.
Så här kunde det låta när Kal P Dal sände radio:
"Bara rocknroll, bara rocknroll... Rolling Stones... only rocknroll and I like it... Jag som sitter bakom rattarna här i studion heter Kalle Pedal och ni ska vara hjärtligt välkomna till Trafik och musik och här är en rockare till."
Kal P Dal - som avled i en hjärnblödning i januari 1985 - hjälpte till att skapa ett sug kring Skånepartiet. Han pratade sällan politik, men tyckte att Carl P Herslow var "rätt på det".
Mitt i den växande radiohajpen kring Skånepartiet lyfte Carl P Herslow in en ny huvudfråga i partiets politik.
- Någon hade kastat in en rökgranat i ett flyktingförläggning i Höllviken, och vi fick en väldig massa samtal om detta. Nästan alla sade samma sak: det kom för många till Sverige.
I Skånepartiets valprogram 1985 fanns kravet: "Reguljär invandring bör tillåtas och främjas endast om det gagnar Skåne".
Etablerade politiker och medier reagerade med avsky. Herslow kände att han hittat en vinnarfråga.
I kommunvalet i Malmö 1985 gick Skånepartiet från noll till fem mandat.
Vid ett fönsterbord på Röstånga gästgiveri försöker en vitskäggig man sälja en flaska rödvin till en matgäst som råkat gå förbi.
- Det här är grejer ser du, det här vinet ska du köpa. Jag signerar det åt dig, högt samlarvärde. Tvåhundra kronor.
"Frazzes vin 2009" står det på flaskan. Etiketten visar den vitskäggige - fd Icahandlaren Harry Franzen - och bakom honom en sträng poliskvinna med svartglänsande batong.
- Hon symboliserar myndigheterna som vill hindra mig från att sälja vin, säger Harry Franzén.
Matgästen som Franzén satt sina klor i - Benkt Eriksson heter han - är på utflykt med sin kyrkoförsamling från Knäred. Han har känt igen den gamle Icahandlaren och vill tacka "för att du alltid bar upp matvarorna till min mor". Han betraktar Frazze-flaskan.
- Jag har faktiskt en ölburk hemma med dig på...
- Då ska du väl ha det här också. Har du pengar med dig kan vi ta det direkt.
En minut senare stoppar Harry Franzén ner två av Benkt Erikssons hundringar i sin ficka. Eriksson återvänder till sina kyrkokompisar med en flaska vin från Montenegro.
Han fyller sjuttiofem i december, Harry Franzén. Senast stod han på Skånepartiets lista, men på kavajslaget bär han fortfarande sin partinål från Centrumdemokraterna.
Centrumdemokraterna bildades i Skåne 1974. Liksom Skånepartiet saknade partiet först åsikter om invandringen. Udden riktades mot byråkrati och pampvälde.
Harry Franzén ler när han berättar om sitt snapsande i direktsänd tv 1982. Det var ett annat Sverige, då alla tittade på samma tv-program och alkoholindränkta dokusåpor inte var påtänkta.
Röstånga-handlarens bild fyllde tidningarna dagen därpå. Expressen skrev:
"Den direktsända tv-debatten om småpartierna började bli malande och tråkig. Då gjorde Harry Franzén från Centrum-Demokraterna sin kupp. Plötsligt - inför miljoner tv-tittare - tog han upp en brännvinsflaska och ett glas ur fickan, fyllde glaset och drack. Sedan tittade han in i kameran och sa: - Det är hembränt!"
Snart ledde Harry Franzéns politiska näsa honom in på invandringskritik. Han propagerade för ett tak på tretusen flyktingar per år.
- Och dem skulle vi hämta själva.
Tillsammans med Skånepartiet hade Centrumdemokraterna skapat embryot till den konfliktlinje - mot invandring/för invandring - som tjugofem år senare skulle föra Sverigedemokraterna till riksdagen.
Snart skulle en lantbrukare i Sjöbo ytterligare stärka flyktingmotståndet som politiskt redskap i Skåne.
I slutet av maj 1987 lämnar kommunalrådet Sven-Olle Olsson (C) in motionen om en folkomröstning om flyktingmottagande i Sjöbo.
Sven-Olle Olsson och Sjöboledningen har redan sagt nej till Invandrarverkets förfrågan om att ta emot 25-30 flyktingar. De tycker att den svenska invandringspolitiken "havererat".
Sjöbo blir föremål för en enorm upprördhet. Sven-Olle Olsson kallas "Svin-Olle" av politiker och journalister. En vecka före valet skickar Sjöbocentern ut skriften "Sjöbo - ett demokratiskt föredöme" till alla hushåll.
Författare är Lundaprofessorn Göran Englund, med bakgrund i fascistiska Nysvenska rörelsen. Sven-Olle Olsson ser inte problemet. Centerledaren Olof Johansson säger att partiet inte "accepterar några bruna löss i de gröna fanorna".
Efter valet bildar Sven-Olle Olsson och andra utsparkade centerpartister Sjöbopartiet. Sjöbobonden luftar sin oro över att svenskarna i framtiden inte blir "blonda och blåögda".
I riksdagsvalet 2002 blir Sven-Olle Olsson Sverigedemokraternas affischnamn. Han avlider 2005.
Att bläddra bland gamla tidningsklipp om Sjöboomröstningen några dagar efter att SD valts in i riksdagen är att slås av likheterna mellan nu och då.
Idag hjälper den massiva anti-SD-vågen partiet att definiera sig som ett outsiderparti som tar strid mot etablissemanget. På samma sätt fungerade det i Sjöbo 1988.
På den flyktingvänliga sidan stod författaren Jacques Werup och grevinnan Madeleine Ramel. Från Sven-Olle Olsson-sidan sågs de som elitpersoner som saknade känsla för hur vanliga Sjöbobor tänkte och tyckte.
Nej-till-flyktingar-sidan vann klart. 67,5 procent av de röstande Sjöboborna sade nej. Omröstningen blev en fest för skånska missnöjespolitiker. Harry Franzén åkte till Sjöbo med nytillverkade knappmärken: "Sven-Olle Olsson fan club".
Sjöbopartiet finns kvar än idag, men har gett upp ambitionerna om att bli ett parti på riksplanet. Partiet fick sex mandat i kommunvalet för två veckor sedan. Sjöbolantbrukaren Johan Söderlin, som idag leder Sjöbopartiet, är glad över att SD hamnar i riksdagen istället.
- Verkligen positivt att flyktingfrågan kommer upp på riksplanet. SD är ett rumsrent parti idag, säger Johan Söderlin.
Sjöbopartiets varma känslor är besvarade. SD bildades 1988 (samma år som Sjöboomröstningen) av personer med bakgrund i rasistiska Bevara Sverige Svenskt (BSS). En av partiets första paroller var "Sjöbo visar vägen!".
- Det är klart att Sverigedemokraterna ridit in i riksdagen på vår bekostnad, säger Sjöbopartiets bas.
Först tar vi Skåne. Sedan tar vi riksdagen. Så kan man sammanfatta Sverigedemokraternas taktik de senaste tio åren.
Sjöbopartiet, Framstegspartiet, Centrumdemokraterna, Skånepartiet, Burlövspartiet, Staffanstorpspartiet, Kävlinges väl... Småpartiernas antiflyktingretorik hade luckrat upp den skånska jorden för SD.
I slutet av 90-talet förenades de skånska missnöjespolitikerna. Sven-Olle Olsson, Carl P Herslow, Harry Franzén och Tony Wiklander - alla fanns de med under partibeteckningen Skånes Väl som kom in i regionfullmäktige 1998.
Samtidigt, i Lund, smidde några unga studenter stora planer för sitt parti: Sverigedemokraterna. Nationalisterna och Karl XII-vurmarna Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof ville ta över SD och förvandla det till något proffsigare och större än den introverta rörelse med rasiststämpel som de gått med i.
De unga SD:arna började bearbeta småpartierna i Skånes väl.
- Richard Jomshof hörde av sig ibland. En dag ringde han och sa "nu har vi slängt ut några 'kängor'". Då blev SD intressant för min del, minns Tony Wiklander.
"Kängor" är en anspelning på skinnskallar och betecknar gamla, mer hårdföra SD:are.
Fler och fler politiker från Skånes Väl anslöt sig till SD. Skånes Väl började även stödja SD ekonomiskt.
Tony Wiklander talar om "den underbara natten i Marienlyst". Natten på ett lyxhotell utanför Helsingør, då den inbjudne 25-åringen Björn Söder (SD) övertygade även skeptikerna i Sjöbopartiet om att Sverigedemokraterna var framtiden.
- Vi hade lite pengar kvar, och beslöt att satsa dem på ett valutskick åt Sverigedemokraterna till valet 2002. Det gick ut till alla skåningar, berättar Tony Wiklander.
Hur mycket pengar?
- Det var hela sista årets partistöd, om jag minns rätt. Runt 400 000 kronor.
Den Skånes Väl-bekostade SD-broschyren hade en bild av Sven-Olle Olsson på framsidan.
Valet 2002 innebar SD:s genombrott i Skåne. Partiet kom in i femton av 33 skånska kommunfullmäktige. I SD:s interna valanalys beskrivs broschyren som en nyckel till den skånska framgången.
"Samarbetet med Skånes Väl gjorde det framför allt möjligt att nå samtliga hushåll i Skåne med valmaterial", skriver partiet.
Björn Söder, Jimmie Åkesson och de andra studentkompisarna från Lund hade fått upp farten. Vid nästa val, 2006, hade de lyckats få Åkesson vald till SD:s partiledare. SD blev Skånes fjärde största parti. I kommun efter kommun gick skånska småpartier upp i Sverigedemokraterna.
Stafettpinnen var överlämnad. Rödgula, ärkeskånska invandringskritiker hade förvandlats till blågula svensknationalister.
På Skånes Väl-tiden krävde Tony Wiklander med sin göteborgsdialekt att Skåne skulle bli självständigt. Idag ser han lite generad ut när hans skånska självständighetsvurm kommer på tal.
- Ja... det var egentligen något jag var tvungen att säga. Det var ju vår profil i Skånes Väl. Men vi är ju svenskar allihop.
Så det var egentligen mest kritiken mot invandringen som var viktig - då som nu?
- Lite så. Det var ju den frågan som förenade oss småpartier i Skånes väl.
"Vad är det med det där gegg-landet som gör att det blir så obehagligt?" undrade i våras författaren och bloggaren Alexander Schulman i sitt program i P1.
"Gegg-landet". Det var Skåne han menade. Att SD har sitt starkaste fäste i Skåne har utlöst nya vågor av den motvilja mot skånsk inskränkthet som funnits i den svenska offentliga debatten sedan Sjöbotiden.
Statsvetaren Anders Sannerstedt i Lund är expert på skånska småpartier.
- Fördomsfullt trams! säger han om snacket om den främlingsfientlige skåningen.
Samtidigt visar hans egen forskning att motståndet mot att ta emot flyktingar är starkast i Skåne. Attityderna skiljer sig inte mycket åt från rikssnittet - men skillnaden finns där.
55 procent av skåningarna tycker att förslaget att ta emot färre flyktingar är "mycket bra" eller "ganska bra". Rikssnittet är 45 procent.
- I Norrland är folk mest positiva. Sedan blir flyktingmotståndet större ju längre söderut man kommer, säger Sannerstedt som även påminner om att alla svenskar, även skåningar, blivit mer positiva till flyktingmottagande sedan valet 2006.
Att flyktingmotståndet är starkast i Skåne beror på att frågan diskuterats mer flitigt här, tror Sannerstedt. Sjöboomröstningen och småpartiernas ständiga krav på flyktingstopp har satt frågan på agendan i Skåne.
- Det blev tidigare rumsrent att säga att man röstar på SD här.
Men varför har Skåne blivit småpartiernas paradis? Sannerstedt går tillbaka till 1964 för att förklara det.
Då fanns en påtryckarrörelse inom de borgerliga partierna för att valsamverka under partinamnet "Medborgerlig samling" (MbS). Dåtidens valsystem gynnade stora partier. Tanken var att på allvar utmana socialdemokratins makt.
MbS backades upp av kampanjer i Sydsvenskan, och fick viss framgång i dåvarande fyrstadsvalkretsen: Malmö, Landskrona, Helsingborg och Lund.
- MbS visade att det på allvar gick att utmana det etablerade partisystemet, säger Anders Sannerstedt.
Genom exemplets makt inspirerade MbS andra skåningar att dra igång partier på 60- och 70-talen. De inspirerade i sin tur andra.
- Det smittar liksom av sig från kommun till kommun, säger Sjöbopartiets Johan Söderlin.
På 80-talet fick Sjöbopartiets och Skånepartiets framgångar andra småpartier att satsa på flyktingmotstånd. Exemplets makt igen.
Tjugo år senare far SD fram över den skånska slätten och slukar lokala missnöjespartier.
Fast riktigt alla invandringskritiska partier hoppar inte på SD-tåget.
Medan "Calle Schewens vals" spelas i Skånepartiets radio muttrar Carl P Herslow om "blandade känslor". Hans lyssnare är upprymda över SD:s insteg i riksdagen, men Herslow har en bekymrad rynka i pannan.
- Det är en stor sorg för mig att de skånska väljarna väljer ett svenskt parti före ett skånskt. SD hyllar ju kungadömet, med Karl X, Karl XI och Karl XII.
På Röstånga gästis får Harry Franzén en liknande rynka när SD kommer på tal. Han torkar lite brunsås från den vita mustaschen och säger att SD "är för grova".
- Byt ut ordet muslimer mot judar när de pratar så ser du det. Jag bekämpar läran islam - SD bekämpar muslimerna, säger Franzén som röstade moderat i riksdagsvalet.
Tony Wiklander avfärdar sina gamla Skånes Väl-vänner. Det är han som åker till riksdagen, inte de. Det är han som gör anspråk på att suga upp skåningarnas folkliga åsikter och föra dem in i landets högsta beslutande organ.
- Mitt opinionsinstitut är inte Sifo. Det är Storgatan här nere i Åstorp.
Vad säger de då på Storgatan i Åstorp? "Se till att få bort alla ghetton", enligt Tony Wiklander.
När Wiklander och andra missnöjespolitiker talar om "ghetton" är det är förorter som Rosengård de menar. Att tala illa om Malmö i allmänhet och Rosengård i synnerhet är standard i det skånska missnöjets retorik.
Sjöbopartiets Johan Söderlin anser att Malmö och Rosengård är "skräckexempel".
- Så ska vi inte ha det i Sjöbo.
Likadan är retoriken när SD kampanjar i Lund eller Malmös kranskommuner: "Vi ska inte ha det som i Malmö".
Malmö är en stor invandrarstad, och visst kan det gnissla när olika kulturer möts. Men hur kommer det sig att invandringen blir den viktigaste frågan för partier på skånska landsbygden, där det bor jämförelsevis få invandrare? Varför samlar SD en mycket större andel röster i Svedala, Skurup och Sjöbo än i "skräckexemplet" Malmö?
- Vi vaknar innan det är för sent, säger Sjöbopartiets Johan Söderlin.
Men om invandringens effekter är så hemska i Malmö, så borde väl en större andel Malmöbor rösta på SD?
- Ja... Det har jag svårt att spekulera om. Det är ju ett stort invandrarantal i Malmö också. De kanske är nöjda.
I Skånepartiets studio i centrala Malmö får Carl P Herslow ännu ett samtal.
- Hallå Nils, vad vill du höra idag? säger Carl P Herslow.
Skånepartiets ledare kupar handen om telefonlurens mikrofon och viskar: "Han hör till yttervänstern egentligen, men brukar ringa hit".
- Dire Straits, "Ticket to heaven". Den är så fin, svarar Nils.
- Jaha. Var det texten eller musiken som var fin?
- Både och. Texten handlar om himlen.
- Men du tror väl inte på himlen Nils?
- Ja, jag vet inte...
- Du vet att vi tror ju på Skåne här. På nåt som finns.
Medan Dire Straits-låten går ut i etern bläddrar Carl P Herslow i Koranen. Han tänker citera ur den, som så ofta förr. Något om islamska stympningsstraff.
Framför honom ligger ett utbetalningskvitto på trehundratusen kronor. Pengarna kommer från en anonym donator.
- De räcker en bit in på nästa år. Vi kan fortsätta sända radio, fortsätta upplysa om islam som en psykosocial sjukdom, säger Herslow
Han tar emot ännu en önskning, Lisbeth som vill höra "Hava Nagilah" med Helmut Lotti "eftersom nån måste ställa sig på Israels sida också".
I en skivback, långt in, ligger alla Kal P Dals plattor. "Till mossan", "Gräd ente fassan!", "Rock E' nock" och "Svarta fåret".
Omslagen är dammiga.

Fotnot

Källor som inte nämns i texten: "Skånepartiet. Om folkligt missnöje i Malmö" av Tomas Peterson, Mikael Stigendal och Björn Fryklund. "Vi mot dom - det dubbla främlingskapet i Sjöbo" av Björn Fryklund och Tomas Peterson. "Ut ur skuggan" av Mikael Ekman och Daniel Poohl.
Gå till toppen