Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ordtrogen

Torgny Lindgren ger sig in på minnenas marknad. Men akademiledamoten, vars skrivförmåga fortfarande är en av landets bästa, är inte speciellt intresserad av förläggarnas försäljningssiffror, konstaterar Cristine Sarrimo.

Minnen

Author: Torgny Lindgren. Publisher: Norstedts.
Bild: Foto: Scanpix
”Bokförläggare är förbruknings-artiklar. De har alla samma sorts önskningar”, lyder en av de allra första raderna i Torgny Lindgrens ”Minnen”. En av hans förläggare uppmanar honom att skriva något självbiografiskt. Varför? ”Författares minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.” Författaren responderar: ”Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.” Nej, en författares minnen koncentreras sällan kring siffror, annat framstår som mer väsentligt: livsverkets framväxt, barndomen och uppväxtmiljön som eventuell grogrund för författarskapet, lite skvaller från parnassen, varför inte från Svenska Akademien där Lindgren sitter på stol nummer 9?
Vad som ytterligare gömmer sig i denna dialog med, förmodar jag, en av Norstedts förläggare får vi aldrig veta, inte heller får vi några inblickar i kulturelitens intriger. Det hade dock varit mycket spännande att få veta hur en av förlagets största författare ser på den omvälvning som skett i Norstedtskoncernen i samband med en omorganisation och ny vd som, enligt rykten i branschen, har kunskap om försäljningskurvor men inte om litteratur.
I denna så totalt marknadsorienterade tid, när bästsäljarindustrin tar över mer och mer, är det därför uppfriskande att läsa Lindgren: ”Jag har aldrig skrivit ett osant ord”, försvarar sig Lindgren mot förläggarens önskemål om att nedteckna sina minnen. ”Varför skulle jag börja med det nu?” Livet och litteraturen står inte i något banalt mätbart förhållande till varandra. ”För mig har litteraturen alltid varit något storartat, ja heligt”, fortsätter han med glimten i ögat. Och Thomas Mann sägs vara en av de främlingar som under femtio års tid hållit samman hans tillvaro.
Fortsättningen lyder som följer. Lindgrens döende storebror klarar inte av att i livets slutskede lyssna till den egentliga musiken, den han alltid tidigare lyssnat till. ”Den riktiga musiken är alldeles för smärtsam”, svarar han när lillebror frågar. ”Man måste lära sig att leva med sin känslighet”, säger Torgny Lindgren. ”I vår släkt har vi i alla tider kämpat mot känsligheten.”
Det där kan du ju skriva, ropar förläggaren. Nej, svarar Lindgren, det kan jag inte. Det finns något som aldrig kan passas in i försäljningskurvorna.
Där någonstans börjar min förståelse av Lindgrens ”Minnen”. Det finns något annat att minnas och återvända till och befrämja än ekonomiska värden, vilket hänger samman med vår känslighet. Den vi måste lära oss att leva med även om det är smärtsamt. En möjlig väg är inte bara den egentliga musiken utan även den väsentliga litteraturen – en som inte bara bedövar, bekräftar våra fördomar och självklara livsval, utan även gestaltar något annat och mycket mer besvärligt än det som vi alla idag förväntas få vårt livsberättigande ifrån: ekonomisk nytta.
Vad är det då författaren minns?
Glimtar från barndomen i Västerbotten, prylar från morfaderns bouppteckning återges som om tinget i sig skulle finnas, åtminstone har tingen en aura som skapar erinringar och viss sensmoral. Genom det materiella och våra sinnen får vi en fysisk känsla av närhet till dem som dött. Lindgren beskriver en värld som är avlägsen: självhushåll, hårt slit. Marken ristas bokstavligen in i människornas kroppar. En kropp som fungerar är allt, men en kropp som Torgny Lindgrens duger förhoppningsvis till landsfiskal. Istället blir han författare.
Liksom i P O Enquists självbiografi ”Ett annat liv” spelar bygden i Västerbotten en viktig roll: båda tycks återvända dit som om den bildar själva navet i deras författarskap. För Enquist är det ett grönt hus i Hjoggböle som spökar, för Lindgren den grönmålade dubbelsängen på andra våningen hemma i Raggsjö. Det är både med en känsla av instängdhet och avund jag noterar detta: de tillhör båda en författargeneration som mutat in sin plats på jorden. Även om den givetvis är en fiktiv skapelse återuppstår den gång på gång och visar vilken betydelse geografi och materialitet har som drivkraft. Den fråga som inställer sig är förstås vad yngre generationer eller de som lever i exil mutar in. Dessa författare framstår som ett slags monument över en helsvensk storhetstid inom prosan som urbanitet och samhällets omvälvningar gör alltmer omöjlig att bygga upp på nytt. ”Under kriget hade vi på kortvåg kunnat höra obegripliga och fasansfulla ljud utifrån Europa”, skriver Lindgren och fångar avståndet som fanns mellan Sverige, svenskarna och kriget och världen ”där ute”. Även denna erfarenhet är generationsbunden. Idag kan vi inte avskärma oss från ”dem där borta”: avståndets tid är förbi och har förvandlats till avståndstagandets.
Privatlivet nämns knappt av Lindgren, inte heller byggs någon fåfäng framgångshistoria, om inte nedtonandet av den egna betydelsen är en typisk västerbottnisk variant. Ett credo finns: jagets bräcklighet, minnenas vaghet, det omöjliga i att skapa en sammanhållen berättelse om sitt eget liv. Han säger till sin mor att han aldrig inbillat sig att jag är jag. ”Jag är naturligtvis vi. Jag skriver jag därför att jag inte har det rätta ordet.” Sonen tycks vara innesluten i sin mors och sina förfäders jag, en ofrånkomlig del av en helhet där han också kan få existentiell bekräftelse. Det är en vacker bild av en förankrad person. Enquist valde att berätta om sig själv i tredje person; ”han” blev ingen del av någon helhet utan en figur i en dokumentärroman om Enquist. Det är frågan om två skilda temperament och förhållningssätt. Lindgrens tilltalar mig mera, mest beroende på hans milda självironiska humor som säger att ”Minnen” möjligen är en bagatell, men skapad av en person vars skrivförmåga fortfarande är en av de bästa i Sverige.
Cristine Sarrimo
lärare och forskare vid K3, Malmö
Gå till toppen