Lotta Lundberg
författare, bosatt i Berlin
Hamburg i oktober. Sexleksaker, snabbmat och slabbsyltor. Strilande regn håller inte turisterna borta från Reeperbahn. Vi flockas kring olika guider som duvor kring en påse majs. Pickar i oss vad som bjuds.
Bunnyflickan med öron av grön filt på huvudet på huvudet leder den historiska horturen. Sakligt och seriöst upplyser hon om prostitutionens villkor sedan 1600-talet, man får till och med en inblick i flickornas gemak, inga frågor är dumma frågor lovar broschyren. Och pensionärerna i bussen från Bromölla ser lite förläget på flickan mitt emot. Hon har lackstövlar upp på låret och sparkar på en ölburk. She loves you yeah, yeah, yeah.
Min guide har inga kaninöron men väl en gitarr på ryggen. Och när hon stannar i gathörnet är det för att spela en stump Penny Lane.
I år är det femtio år sedan Beatles gav sin första konsert på musikklubben Indra. Under de följande två åren lirade de 280 gånger runt Reeperbahn.
Jag är född i Liverpool, lär Lennon ha sagt, men det var i Hamburg jag blev vuxen.
Vi stannar vid deras bostad, deras favoritpub och frisör. Det var här svampskallarna, som de kallas i Tyskland (Pilzköpfe) fick sina legendariska hårsnitt, säger guiden. Och på Davidwache, polisstationen i brölet, satt McCartney en natt för försök till brandanstiftan. Han satte eld på en kondom som hängde på en spik. Vi går vidare och tittar på spiken. Och guiden river av en vers ur Help. Paul var 19 år och guiden är inte mycket äldre, men rolig och formidabel på sin gitarr. Hon läser musik på universitetet, detta gig är ett extraknäck.
Turen börjar på Beatlemania, det nyöppnade femvåningsmuseet, femtioårsjubileet till ära. På 1 300 kvadratmeter visas allt man har kommit över: deras ölflaskor, kontrakt, soffa, vykort till mamma och krognotor samt en bit av golvet från deras första scen. Man kan gå in i en studio och spela in sin egen karaokelåt eller ställa sig bland berömdheterna på Sgt Peppers-skivans omslag och bli fotograferad intill Einstein och Monroe. Så mycket Beatleskitsch att Victoria och Daniel kan slänga sig i väggen. Till och med en gul u-båt har man installerat där det går att dra i spakarna. Fans från hela världen får en formidabel tur genom det egna minnet. Yesterday, all my troubles seemed so far away.
På kvällen går jag upp till Indra. Ett svenskt band – On The Job – ska söka lyckan där i natt. Jag försöker hålla mig vaken med gin och tonic. Men det går inte. Allting börjar så sent nu för tiden, muttrar jag till bartendern innan jag staplar ut igen på Die Grosse Freiheit.
Gatan fick sitt namn på 1600-talet. Det protestantiska Hamburg reste där den katolska S:t Josephs kyrka. Stor frihet anspelade då på religion. Och har ingenting med den kladdiga kommers och sexuella frihet som utlovas av grobianer och inkastare som kantar stråket nuförtiden. Det regnar fortfarande. Nästa år ska jag ta Beatlesbussen. It’s been a hard day’s night.