Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Med hjärta och hjärna

Beata Arnborgs Bang-biografi är både engagerad och elegant, tycker Cristine Sarrimo.

Krig, kvinnor och gud. En biografi om Barbro Alving

Author: Beata Arnborg. Publisher: Atlantis..
I epilogen till sin biografi över Bang, den legendariska journalisten, kvinnokämpen, atombombsmotståndaren och radikalpacifisten, ställer kulturjournalisten och författaren Beata Arnborg en fråga som varje seriös biograf måste ställa. Hur ska du göra en annan människas livsgärning rättvisa? Ambitionsnivån sätts med det inledande citatet av Vilhelm Ekelund: ”Det är din dag du sätter in i tiden, märket av din dag. Vad du överser med hos dig själv – i yttre liv, i inre värld – skall ofelbart taga sig motsvarigheter i ditt livsverks hållning.”
Arnborg gör ett lysande arbete. Efter avslutad läsning har jag fått en bild av just Bangs livsverks hållning. En stringent bild tecknas av en komplex person med många bottnar och som livet igenom – framgångarna till trots – tvivlade på sin egen förmåga. Mindervärdeskomplexet kallades galghumoristiskt för ”miko” av Bang, på samma sätt som den olidliga smärta hon drabbades av i slutet av sitt liv kallades för Fru Andersson. Ur det personliga växer livsverket fram, visar Arnborg, och livsverket tecknar det personliga.
Det märks att Arnborg varit engagerad, både känslomässigt och professionellt. Och hon skriver elegant, så lätt och luftigt som alla goda stilister vet kräver begåvning, med full kontroll över detaljer, strukturer och stilens skilda nivåer och uttryckspotentialer. Det är en skicklig journalist som hållit i pennan.
Hur uppnår Arnborg detta? Via brev och dagboksanteckningar får vi ta del av Bangs eget synsätt. Som ung led hon av ensamhet och en känsla av att stå utanför som skulle följa henne genom livet. Journalisten är en turist i verkligheten, skriver hon som vuxen. Som ung hade hon ätstörningar och problem med sin könsidentitet. I sin dagbok skriver hon om sig själv: ”i total avsaknad av varje kvinnlig egenskap, en gåpåare med armbågar och fräckhet, men som flicka totalt misslyckad. / ... / Hela min läggning, min håg, min själ, är en pojkes / ... / jag plågas av att inte vara någon riktig kvinna, att göra mig själv medveten om att jag är halvfärdig, inte pojke, inte flicka.”
Hon är delad i två men lyckas med häftig passion som drivkraft alltid bejaka, inte bara sin identitet som professionell skrivande individ, utan även sin könshållning. I jakt på ständig bekräftelse och kärlek, som hon också gav helhjärtat, tycktes hon leva ett liv som hon av inre krafter tvingades att välja. Hon söp, rökte för mycket, hade relationer med både kvinnor och män, gifta som ogifta, och blev ensamstående mor till dottern Ruffa.
Det finns en mytbild av den manlige skjutjärnsjournalisten som fortfarande frodas och Bang levde upp till den, ända tills hon blev gravid. Tjej­maffian, en sammanslutning kvinnliga journalister på Dagens Nyheter, bidrog då till att chefredaktören inte gav henne sparken. Bang blev en förebild att använda i kvinno- och fredsrörelsen. Man talade till och med om ”Bang-barn”. Vännen Elin Wägner stöttade: ”Genom ett barn blir allting viktigt och det nödgar en att sträva.” Ett tröstens ord när rollen som förebild tycktes övermäktig. Arnborg framställer relationen till dottern som stark och positiv, även om jag undrar vad dottern kände när modern så ofta var borta och dessutom led av depressionsliknande besvär parat med alkoholmissbruk.
Som många andra unga journalister drömde hon om att bli utrikeskorrespondent. Detta är tiden före yrkets professionalisering. Det fanns inga journalisthögskolor. Alla som knöts till tidningarna var individer intresserade av att skriva och att lära sig jobbet inifrån. De gick på magkänsla, ”reportagiga instinkten” som Bang själv skrev, kollegers råd och ibland dyrköpt erfarenhet. Yrket har sina givna fallgropar, särskilt om krig ska bevakas vilket märks ibland även i Bangs artiklar. Efter den åtråvärda anställningen på Dagens Nyheter skickades hon till Berlinolympiaden 1936. Hennes dagboksliknande rapportering blev en succé och lockade många nya läsare. Nästa presshistoriska anhalt blev inbördeskrigets Spanien. När hon återvände hem hade hon fått stjärnstatus. Redan som 27-åring tycktes hon stå på toppen av sin karriär.
Men ära kan aldrig mätta den ärelystne. Det räcker inte att skriva bra när målet är att vara bäst och det räcker inte att vara bäst en gång utan kravet finns där alltid. Prestation och stenhård konkurrens utmärker yrket. När Bang skulle bevaka samma händelse som andra journalister visste säkert flera av dem att slaget redan var förlorat. Under vinterkriget i Finland gör hon om krigsreporterbragden. Ambitionen var att skriva det hon kallade för en ny journalistik: hon tog öppet ställning för Finlands sak och skrev in sig som ett närvarande jag i artiklarna. Självklart trillade hon därför dit på finnarnas propaganda. Radikalpacifisten tvingades även inse att det finns värden människor är beredda att offra sina och andras liv för att försvara.
Hennes livs stora misslyckande enligt henne själv var den biografi om Wägner som aldrig blev skriven men som tyngde henne som ett ok i nästan tjugo år. Allt material som Bang samlat in lämnades till sist över till paret Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. Efter alla bokprojekt som hon aldrig fullföljt insåg hon att biografin krävde alldeles för mycket disciplin och tålamod. Arnborg menar att få förstod att det hon skrev ofta skrevs ur oro och ångest. Hon drabbades ibland av skrivskräck som falskeligen lindrades av alkohol och erotik. Ordmänniskan som i varje stund levde för orden och genom dem drabbas i slutet av sitt liv av afasi efter en stroke. Steg för steg lär hon sig att tala igen stöttad av sin gudstro. Det som griper tag är den mänsklighet Arnborg ser, att den mytologiserade förebilden ofta kämpat som ett lejon med sina prestationer ända till slutet. Arnborg förstår sitt ämne på många plan, med både hjärta och hjärna, det är inte alla biografer förunnat.
Cristine Sarrimo
lärare och forskare vid K3, Malmö
Gå till toppen