Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Då när våldet hängde i luften

Många pratar om den skånske lasermannen. Om det finns en sådan vet vi inte. Men spekulationerna väcker minnen och frågor om det som hände för snart tjugo år sedan.

En kväll lyste den röda strålen in i hans lägenhet. Kim Veerabuthroo Nordberg kände obehaget komma när han såg lasern peka genom köksfönstret, en liten bit ifrån där han satt.
Han gick ut genom ytterdörren.
På gården såg han två pojkar som lyste med laserpekare. Han sprang fram till deras mamma.
– Ni måste säga åt dem. De kan inte leka med laserpekare. Det är inte kul.
På den tiden var Kim Veerabuthroo Nordberg ordförande i föreningen Uppsalabor mot rasism. Flera år tidigare hade Lasermannens sjunde offer skjutits några hundra meter ifrån hans hem i Uppsala.
– Det satt kvar ganska djupt. Jag var jätterädd när laserpekarna blev populära leksaker. Det var så laddat med de röda strålarna som skar mellan natten.
Polisen i Malmö vill inte prata om en ny laserman. I juni, efter flera oförklarliga skjutningar, nämnde polisen möjligheten att det var en enskild galning som låg bakom. ”Som Lasermannen.”
När Sydsvenskan ställde frågan igen några dagar senare svarade spaningsledaren: ”Lasermannen är inget ord jag egentligen kan ta i min mun här.”
Sedan förra veckan har många tagit ordet i sin mun. Då berättade polisen på en presskonferens att en teori är att skotten är riktade mot personer med utländskt utseende. Sedan dess har Expressen skrivit om ”den skåns­ke lasermannen”. SVT Debatt hade ett program under rubriken ”Laserman i Skåne”. TV3:s Efterlyst lät den dömde Lasermannen, John Ausonius, kommentera Malmöskjutningarna.
Polisen gör sitt bästa för att vara tydlig med att motiven till skjutningarna fortfarande är okända. Den har flera gånger varnat för att dra paralleller.
Ändå görs kopplingarna mellan det som händer nu och det tidiga 1990-talet. Tanken på en ny laserman påminner om en tid som fortfarande är ett trauma för många. För andra är tjugo år sedan så långt tillbaka att de inte bodde i Sverige, eller var födda, då.
Att det fanns en laserman som sköt efter människor som såg utländska ut fick Kim Veerabuthroo Nordberg att fundera på det här med hudfärg och utseende. 1992 var han tretton år och en av få som inte var vita i bostadsområdet i Uppsala som låg precis bredvid det studentområde där Lasermannen hade skjutit.
– Lasermannen frågade inte var man kom ifrån innan han sköt. Han frågade inte om man vände sig till Mecka när man bad eller om man bröt när man pratade eller om man hade ett utländskt efternamn. Han gick på utseende, men man sa att det var invandrare han sköt. Det var förvirrande för mig som inte är invandrare men har en utlandsfödd förälder. Jag skulle ändå vara rädd.
Men rädslan, säger Kim Veerabuthroo Nordberg, fanns redan innan tidningarna började skriva om en ensam galning som sköt på invandrare.
– Man var van vid att vara rädd på grund av sin hudfärg på den tiden. Det fanns naziskinheads, som misshandlade folk som såg osvenska ut. De var uttalade rasister och våldet hängde i luften. Jag vet inte om det här gjorde saken mycket värre, det var redan farligt. Så är det faktiskt inte nu, de är borta, omoderna.
Det rasistiska våldet hängde verkligen i luften. Flyktingförläggningar blev attackerade, brändes och bombades. Moskén i Trollhättan brändes ner, Judiska begravningsplatsen i Stockholm vandaliserades. 1995 mördades Gerard Gbeyo i Klippan och John Hron i Kungälv av nynazistiska skinnskallar. Hundratals rasister organiserade sig i Vam, Vitt ariskt motstånd, som pratade om att starta ett raskrig.
Det nya riksdagspartiet Ny demokrati anklagades för att piska upp rasistiska stämningar som bidrog till våldet. Socialdemokraten Ingvar Carlsson sa att partiledarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister hade ett ansvar för den nedbrunna moskén i Trollhättan. Dagen innan hade Ian Wachtmeister beskrivit sin vision om ett moskéfritt Sverige.
När journalisten Gellert Tamas intervjuade Lasermannen John Ausonius flera år efter att han gripits berättade han om sitt hat mot invandrare. ”Jag ville att de skulle förstå att dom inte var säkra här. Jag ville skrämma livet ur dem. Jag ville helt enkelt skrämma dem på flykten igen”, säger han i den prisbelönta boken Lasermannen. Han berättar att han kände ett stöd från samhället, att det var många som inte gillade invandrare, att Ny demokrati fick massor med röster.
Det fanns mycket riktigt personer som stödde honom. Det trycktes upp T-shirtar med texten ”Lasermannen, en ljuspunkt i mörkret”. 1992 arrangerade Sverigedemokraterna en marsch där deltagarna, förutom antisemitiska slagord, skanderade: ”Lasermannen, skjut för att döda”.
Sedan Malmöskotten blev riksintresse har många dragit kopplingar mellan tidsandan då och nu. Nu har Sverige återigen ett parti i riksdagen som vill begränsa invandringen. Ny demokratis förre partiledare Ian Wachtmeister är Jimmie Åkessons rådgivare. Debattörer menar att Jimmie Åkessons parti piskar upp stämningar, precis som man menade att Ny demokrati gjorde på 90-talet.
Sverigedemokraterna ropar inte längre, som de gjorde 1992. Idag kal­lar partisekreteraren Björn Söder dem som hyllade Lasermannen på partiets arrangemang för ”enskilda idioter”. SD i Malmö har utfäst en belöning till den som ger information till polisen som kan leda till ett gripande.
Samtidigt dyker parollen ”Lasermannen, en ljuspunkt i mörkret” upp igen, i statusrader på Facebook.
Även om det finns likheter på ytan, håller statsvetarprofessorn Marie Demker inte med dem som drar paralleller mellan det tidiga 90-talet och dagens samhälle.
– Det är naturligtvis upp till var och en att göra sina tolkningar och jämföra sina erfarenheter, men när det gäller opinionsläget menar jag att det är en felaktig bild att läget ser likadant ut nu som då.
Hon hänvisar till Göteborgs universitets SOM-undersökning, där hon har tittat på inställningen till invandring varje år sedan 1993.
– I början på 90-talet var motståndet mot flyktinginvandring större och synen på personer från andra kulturer, religioner och delar av världen mycket mer intolerant. Opinio­nen är betydligt mer tolerant, öppen och positiv idag. Det tycker jag är viktigt att säga i den här diskussionen.
Marie Demker varnar också för förenklade paralleller.
– Man kan inte ställa opinions­läget till svars för allt. Inte alla invandringskritiker beväpnar sig. Både Ausonius och antagligen också den eller de som skjuter i Malmö har en störd världsbild. Rasismen fanns där, men det fanns också mycket annat.
– Hej, vi kommer från tidningen Sydsvenskan i Malmö.
– Bara ni inte har med er han som skjuter där nere.
Dawit Ghebrengus jobbar som vaktmästare på Naturhistoriska riksmuseet, en liten bit ifrån den plats där Lasermannen sköt sitt andra offer. På den tiden satt han i kassan på museet.
– Oj, vad folk var rädda och oroliga. Efteråt gick man alltid till bussen så här, säger han och visar hur han brukade dra upp axlarna och titta sig omkring.
Skotten, både i Malmö nu och i Stockholm på 90-talet, skapar misstänksamhet mellan människor, säger Dawit Ghebrengus.
– Alla känner sig skyldiga. Alla tittar på dem som passar in på beskrivningen, svenskar mellan 20 och 40 år, och tänker ”det kan vara han”. Att behöva vara observant på det sättet är ett slags tortyr.
När John Ausonius greps slutade de flesta att vara rädda, säger han.
– Men det finns många sjuka människor. Jag är fortfarande försiktig. På perrongen till tunnelbanan står jag aldrig framme vid spåret. Jag tar ett steg bakåt och tittar mig omkring.
Samtidigt med rädslan för Lasermannen växte också protesterna. Dagen efter att en man hade blivit skjuten i kiosken på Djursholms Ösby station ordnade elever på högstadieskolan i Djursholm en spontan demonstration. Utanför kiosken samlades alla skolans elever och höll tal om rasism.
Samhällsdebattören Kurdo Baksi arrangerade en entimmesstrejk under namnet ”Utan invandrare stannar Sverige”. 89 invandrarföreningar hade anslutit sig och klockan tio den 21 februari 1992 stängde alla torghandlare sina stånd på Hötorget i Stockholm. På Karolinska sjukhuset samlades personalen och sjukhusdirektören höll ett tal till en av de skjutna som vårdades där. På Saab och Scania stannade produktionen under en timme. På kvällen demonstrerade flera tiotusentals personer mot det rasistiska våldet.
– Jag saknar den högljudda antirasistiska rörelsen som fanns på den tiden, säger Alexandra Pascalidou.
Hon jobbade för Europarådets kampanj ”Alla lika alla olika” på 90-talet och profilerade sig som journalist och programledare inom mångfaldsfrågor. Hon tycker att samtalet om rasism har avtagit.
– Det var betydligt fler artiklar med tydligt antirasistiskt budskap. Det fanns fler med invandrarbakgrund som höjde rösterna mot rasism, allt ifrån riksdagsledamöter till organisationer. Det fanns antirasistiska tidningar, invandrarorganisationer var aktiva. Jag gjorde ju programmet Mosaik, där frågor om integration diskuterades varenda vecka. Det är ett program som skulle behövas nu, där man låter människor mötas och föra en dialog om vilket land vi vill leva i och vilka villkor som gäller, säger hon.
Utifrån kampanjen Alla lika alla olika bildades Ungdom mot rasism. Vid starten på 90-talet hade föreningen 16 000 medlemmar. Ungdom mot rasisms medlemsantal sjönk till 3 000 på 2000-talet. I år har de ökat igen, till 4 000 personer.
Enligt forskaren Helene Lööw var de antirasistiska protesterna efter årets val, de stora demonstrationerna, av en annan karaktär än de på 90-talet.
– De var spontant tillkomna, oorganiserade och inte heller särskilt långvariga. Man deltar inte i en rörelse som man gjorde då. Istället manife­sterar man i ett event.
Samtidigt, säger Helene Lööw, är det svårt att svara på om de antirasistiska rörelserna på 90-talet gjorde någon skillnad.
– Vi hade också, i mitten av 90-talet, en diskussion om den politiska uniformeringen och bärandet av symboler som gjorde att rasismen bytte skepnad. Men den försvinner inte bara för att man inte ser den på gatorna på samma sätt som tidigare.
När rädslan för Lasermannen var som värst, i februari 1992, gjorde politikerna Birgit Friggebo (FP) och Carl Bildt (M) ett besök i Rinkeby Folkets hus. De var invandrarminister respektive statsminister och hade bjudits in för att svara på frågor från oroliga stockholmare.
Carl Bildt talade om ”motsatsernas dynamik”, ”friktionsytor” och ”att vitalisera det svenska samhället”. Men människorna i den fullsatta lokalen ville ha raka svar och konkreta lösningar. När frågorna blev för högljudda lutade sig Birgit Friggebo mot mikrofonen för att avbryta:
”Hallå! Hallå! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: We shall overcome.”
Hon fick lämna Folkets hus under burop.
När integrationsminister Erik Ullenhag kom till Malmö i förra veckan uppfattade vissa det som ännu ett eko från 90-talet. Politikernas brist på fingertoppskänsla knöt samman händelserna. Erik Ullenhag åkte till Rosengård tillsammans med ett medieuppbåd och träffade Dialy Mory Diabaté ”Dallas” och två boxare. Obegripligt för många Malmöbor, eftersom skjutningarna har varit i hela staden. Kritiken blev också hård, både mot att regeringen valde att skicka just integrationsministern och mot att han åkte till just Rosengård.
Utanför kiosken på Hägerstensåsens tunnelbanestation nästan längst söderut på röda linjen sitter en löpsedel med nyheten att en man i Malmö har slagits med ”Lasermannen”. Kosar Hassan lägger fram ett paket Marlboro innan kvinnan framför disken hinner be om det. Efter fjorton år i butiken känner han många av kunderna. Han ropar in en man som misslyckas med att ladda sitt månadskort i SL:s automater utanför spärrarna.
– Det går fortare här. Och så får man lite sällskap också, säger Kosar Hassan.
Den 30 januari 1992 sköts Hasan Zatara här inne. Han blev Lasermannens sista offer, överlevde men skadades allvarligt för livet.
På radion läser Sveriges Radio International nyheterna på arabiska. Socialdemokraternas skuggbudget toppar sändningen. Och sedan: skjutningarna i Malmö.
– Hur har ni det i Malmö nu? frågar Kosar Hassan.
En annan ägare tog över efter skottet. Sedan Kosar Hassan började jobba där har Hasan Zatara varit tillbaka en gång och tittat på butiken. Ibland ställer nyfikna kunder frågor om händelsen.
Kosar Hassan jobbar ensam i butiken, precis som Hasan Zatara brukade göra. Ibland är han orolig, men han säger att det inte går att tänka så.
– Det finns många sjuka människor som gör saker, inte bara mot invandrare utan också mot kvinnor. Man blir ledsen. Även om du inte tycker om mig behöver du väl inte skjuta mig, säger han.
Från augusti 1991 till januari 1992 sköt John Ausonius elva personer vid tio olika tillfällen och platser. Alla offer var män och hade utländskt utseende. En av dem dog, flera fick skador för livet.
Till en början använde John Ausonius ett gevär med lasersikte, därför kallades han Lasermannen av flera medier. Vid några av attentaten användes en revolver.
Den 12 juni 1992 greps John Ausonius i samband med ett väpnat bankrån.
1994 dömdes John Ausonius mot sitt nekande i tingsrätten, men friades från två av mordförsöken. Livstidsdomen fastställdes av hovrätten året efter.
År 2000 erkände han mordet, de tio mordförsöken och tjugo bankrån eller försök till bankrån.
I boken ”Lasermannen - en berättelse om Sverige” berättar författaren Gellert Tamas om John Ausonius svåra uppväxt och om hur hans hat mot invandrare drev honom att genomföra brotten. SVT har gjort en miniserie baserad på boken.
Gå till toppen