Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dynamit i arkiven
- vad döljer Säpo?

Radiojournalisten Christoph Andersson minns Stasis roll i den svenska vapenbyken.

Platsen är någonstans i Tyskland. Jag befinner mig i ett provisoriskt arkiv, inrymt i en källarbyggnad. Det har bara gått något år efter den tyska återföreningen 1990. Längs väggarna står pärmar med företagsnamn. Alltsammans kommer ursprungligen från Stasi-högkvarteret i Östberlin eller från Stasis olika täckföretag.
Jag börjar bläddra och hittar namn på höga tjänstemän inom det svenska rustningsföretaget Bofors, med huvudkontor i Karlskoga. Dess främsta uppgift var att säkra svensk neutralitet – och rusta Sverige för ett möjligt anfall österifrån. Men dokumenten avslöjar att Bofors inte tog så noga på neutraliteten.
I största hemlighet hade företaget tillverkat cirka 250 ton kalasjnikovkrut åt den östtyska folkarmén (!). Den dåvarande krigsmaterielinspektören Carl Algernon ska ha övertygats om att det bara var vanligt civilt jaktkrut, som fick exporteras till DDR. Jag tänker på vidden av affären: i händelse av krig med DDR och Sovjet, så hade svenska värnpliktiga dödats av DDR-arméns kalasjnikovsalvor, fyllda med svenskt Boforskrut.
Jag bläddrar vidare och läser om Bofors leveranser till ett företag i Österrike: cirka 350 ton krut och sprängämnen till handgranater. Tågtransporterna gick via Västtyskland, men i Salzburg dirigerades tågen om till Finland. Denna gång gick färden via DDR, där varje tåglast försvann spårlöst. Några veckor senare dök krutet upp i Iran, redo att användas i kriget mot Irak.
Jag frågar mig hur det var möjligt. Det visar sig att Bofors marknadschef Mats Lundberg och andra tjänstemän hade inlett ett samarbete med det östtyska företaget Imes, ett bolag som helt kontrollerades av Stasi. Närmare bestämt Stasi-översten Alexander Schalck-Golodkowski. Syftet var att mot provisioner i västvaluta hjälpa Bofors och andra rustningsföretag i väst att exportera krigsmateriel till Iran, men också till Irak. Upplägget skulle också göra det möjligt att värva affärsmän som spioner åt Stasi.
Kort sagt: jag sitter på ett scoop. Vad som gör det hela extra sensationellt är att Lundberg redan på 80-talet åtalats för storskalig illegal export till Iran och DDR, men friats i brist på bevis. Bevis som nu ligger runtomkring mig i källaren. Problemet är bara att dokumenten omfattas av sek­retess. Någon offentlighetsprincip existerar inte i Tyskland. Läsningen skulle kunna ses som grov obehörig befattning med hemlig uppgift.
Det hindrar dock inte att scoopet sänds i radioprogrammet Kanalen. Parallellt gräver också DN-journalisten Bo G Andersson i historien. Vi slår oss samman och lyckas komma över Lundbergs och andra Boforstjänstemäns Stasi-akter, med ytterligare detaljer kring affärerna. Våra artiklar och radioinslag – senare även en bok och en SVT-dokumentär – bidrar till att tyskarna tillsätter ett särskilt utskott i förbundsdagen, med uppdrag att granska Bofors gamla affärer. Hemma i Sverige väljer dock myndigheter att ligga lågt. Först när alla känsliga Iranaffärer är preskriberade beslutar Göta hovrätt i Jönköping att ta upp målet på nytt, men bara delen om exporten av kalasjnikovkrut till DDR.
Rättegången slutar i en västgöta­klimax 1999. Visserligen slår hovrätten fast att exporten var olaglig, men att krigsmaterielinspektionen (läs: Carl Algernon) gett sitt godkännande. Därmed ansågs staten ha gjort fel, inte Bofors och Lundberg. Hur Algernon såg på saken behövde rätten aldrig ta reda på. Han dog i en tunnelbaneolycka i Stockholm 1987. Samtidigt ska Algernon redan 1984 ha tipsat en hög Säpo-chef om Bofors märkliga affärer med DDR. Chefen skrev ett pm om saken, med syfte att informera den egna organisationen. Men pm:et försvann.
Här skulle historien kunnat sluta om det inte vore för amerikanska CIA. Långt efter murens fall förser USA:s spionorganisation Säpo med hittills okända Stasi-dokument. Innehållet ska bestå av uppgifter om ett femtiotal svenskar, med kopplingar till Stasi. Därav ska mellan fem och tio har varit regelrätta agenter. En ska ha varit dubbelagent, enligt Säpo.
In på scenen träder nu professorn Birgitta Almgren, som forskar kring DDR, Stasi och Sverige. Under 2009 försöker hon med hjälp av offentlighetsprincipen få insyn i materialet från CIA. Men både Säpo och Kammarrätten säger nej. Professorn nöjer sig inte, utan överklagar till Regeringsrätten, som tycker sig hitta en genial lösning.
Almgren får läsa merparten av dokumenten, men med förbehåll. Hon får inga kopior och åläggs förstöra alla sina anteckningar senast i juni 2011. Dessutom är hon strikt förbjuden att avslöja säkerhetspolisiära ­arbetsmetoder.
Under hösten får jag i uppdrag av tysk tv att intervjua henne om Sveriges ovilja att tillåta insyn i akterna. Utifrån tysk horisont är nämligen ­Regeringsrättens dom obegriplig. Som en följd av DDR-diktaturen har Tyskland inte bara öppnat Stasi-arkiven för allmänheten, utan även infört en offentlighetsprincip, delvis efter svensk förebild.
Här hemma kan dock Birgitta Almgren konstatera att utvecklingen går åt rakt motsatt håll. Regeringsrättens dom kullkastar i princip vetenskapligheten i hennes gigantiska forskningsarbete. Ingen annan tillåts ju kontrollera resultaten och slutsatserna. Dessutom hotas Almgren av fängelse­straff, om hon skulle intervjua någon omnämnd person. Exempelvis Mats Lundberg. Hans namn bör finnas i materialet från USA.
Jag vet att Lundbergs akt innehåller flera för honom ofördelaktiga uppgifter. Rimligen borde han ges möjlighet att kommentera innehållet. Allra helst om det ska ligga till grund för ett stort forskningsprojekt om Stasi och Sverige. Men den möjligheten blockerar Regeringsrätten och Säpo för professor Almgren.
På uppdrag av tysk tv gör jag vad Almgren inte tillåts göra: jag söker upp Lundberg. Han har bytt namn och lever numera ett lugnt liv som pensionär. Under tv-intervjun framkommer för första gången på drygt tjugo år att Säpo aldrig intresserat sig för Lundbergs göranden i Östberlin.
Ändå fanns gott om skäl. Dels hade ju Algernon tipsat SÄPO redan 1984. Dels kom affärsmötena snubblande nära avslöjanden om Bofors produktion av krigsmateriel till svenska armén, i händelse av krig. Dessutom låg Lundberg i riskzonen att värvas som agent eller uppgiftslämnare till Stasis utlandsspionage, HVA.
Kort sagt: än idag väcker den gamla svenska vapenbyken frågor. Svaren skulle kunna finnas i Stasi-dokumenten hos Säpo, där de som bäst synas av Birgitta Almgren. Men i den mån hon hittar något nytt, så är hon belagd med munkavle. Utvecklingen ligger i linje med hur Sverige sedan slutet på 90-talet snöpt öppenheten inom andra områden: Passregistret, Kronofogdemyndigheten och Åklagarmyndigheten. Även den så omhuldade meddelarfriheten har sina gränser.
Under samma tid har Tyskland gått mot ökad öppenhet – och förberett en ändring av lagen om grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Under senhösten ska frågan upp i förbundsdagen. Tyska journalister ska i princip tillåtas ta emot kvalificerat hemligstämplade och läckta handlingar, med syfte att avslöja allvarliga missförhållanden. Ungefär som jag gjorde i den tyska källaren på tidigt 90-tal. Eller som journalister gör vid läsningen av tusentals läckta handlingar på wikileaks.org om dagens krig i Irak och Afghanistan. Där avslöjas bland annat att Boforstillverkad krigsmateriel återigen ska ha använts i Mellanöstern. Tanken bakom den tyska lagändringen är att komma tillrätta med just säkerhetstjänsternas hemligstämplar. Ibland tjänar nämligen stämplarna inget annat syfte än att dölja tvivelaktiga affärer, tjänstefel eller rena olagligheter. Så gjorde Stasi fram till 1989 och så har även västliga säkerhetstjänster gjort.
Frågan är om svenska Säpo gör likadant – och om det ytterst är egna felsteg som ligger bakom hemlighetsmakeriet kring Stasi-akterna i Stockholms polishus.
radiojournalist, författare till boken ”Die Akte Bofors” (1993) och medproducent av SVT-dokumentären ”Den stora krutbluffen” (1996).
”Denna gång gick färden via DDR, där varje tåglast försvann spårlöst. Några veckor senare dök krutet upp i Iran, redo att användas i kriget mot Irak.”
”Utvecklingen ligger i linje med hur Sverige sedan slutet på 90-talet­ snöpt öppenheten inom ­andra områden.”
Gå till toppen