Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Långt efter i forskarligan

När Per Eriksson utsågs till professor 2007 hade han inte publicerat något självständigt vetenskapligt arbete sedan 1989.

Meriter betyder allt i forskarvärlden. Det gäller att kunna visa ett riktigt starkt cv för att ha en chans för att till exempel kunna bli befordrad till professor. Utlandsvistelser, forskarsamarbeten, kapitel i böcker, undervisning, priser, artiklar i vetenskapliga tidskrifter – allt räknas.
Artiklar i expertgranskade tidskrifter är den överlägset viktigaste meriten. I sitt cv listar Per Eriksson sex sådana artiklar, publicerade mellan 1975 och 1999.
Avgörande för värderingen är också författarnamnens inbördes ordning. Huvudförfattaren har gjort mest. Inte i någon av sina artiklar står Eriksson som första namn, en brist han är ensam om bland svenska professorer i sitt ämne, signalbehandling.
Andra vanliga meriter är kapitel i böcker, utlandsvistelser som forskare, eller uppdrag som opponent på avhandlingar. Det senare ett hedersuppdrag och bevis på att man anses ledande på sitt område. En annan förekommande punkt är redaktörsskap för vetenskapliga tidskrifter. Per Eriksson saknar sådana meriter.
Han redovisar också ett stort antal broschyrer och policy­dokument från Vinnova, varav några bara innehåller ett förord från Eriksson.

Fotnot.

De professorer i signalbehandling som jämförts är, förutom Per Eriksson, följande: Irene Gu, Mats Viberg, och Thomas McKelvey (Chalmers), Björn Ottersten, Peter Händel och Håkan Hjalmarsson (KTH), Anders Ahlén (Uppsala), Sven Nordebo (Växjö universitet), Per-Ola Börjesson (LTH) samt Haibo Li (Umeå).
Gå till toppen