Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Blodstänk på bygden

Vad är det som lockar med svenska mord? .

Allt sedan den svenska kriminalromanen slog igenom på den tyska bokmarknaden under mitten av nittiotalet, i gestalt av Henning Mankells första romaner om Kurt Wallander, får jag frågan: Tänk så många miljoner svenska kriminalromaner som säljs i Tyskland varje år. Du är ju litteraturkritiker och borde alltså veta: Varför är det så? Vad hittar tyskarna i våra deckare? Den stora deckarvågen verkar ebba ut, men intresset består. Svenska tidningar frågar, radion frågar, och även helt vanliga människor, när de får veta att jag är en tysk litteraturkritiker som råkar kunna svenska. I början försökte jag undvika att svara för att jag kände att frågan dolde en annan: Hur kan det egentligen vara att vi blir älskade utan att älska tillbaka? Och så glömde alla som frågade frågans första del: Hur kunde det egentligen ske att en så stor del av den svenska litteraturen tillägnar sig en enda underhållningsgenre? Som om det inte funnes någonting annat eller bättre att skriva?
Man lär sig med tiden. Och visst var mina första försök att komma tillrätta med fenomenet rätt så grova: en liten, fredlig och stillsam nation drömmer om att vara en plats på jorden där livet är minst lika farligt som i världens värsta metropoler. Svenska författare skryter alltså om synder som aldrig begås – och tyskarna, som brukar vara rätt så prydliga och lite slöa, beundrar denna djärvhet. Men det är inte så lätt med nationella stereotyper, de är alltid lika rättvisande som felaktiga.
Sedan gick tankarna åt andra håll: Kriminalromanen är ju en mycket tålig genre, den är som en seg gammal åsna som kan lastas med stort bagage, och de svenska författarna hade kommit på den smått genialiska tanken att koppla ihop mordhistorier med hembygdsromanen. Kurt Wallanders Ystad, Åke Edwardssons Göteborg, Stieg Larssons Stockholm – i alla dessa böcker hyllas en liten, till och med avlägsen del av världen, in i minsta detalj, som om den vore den enda platsen där man kunde vistas. I Tyskland däremot var det under en lång tid svårt att offentligt bekänna sig till någon hemtrakt, av historiska skäl. Snabbt efterhärmades dock den svenska kriminalromanen, så numera finns det otaliga mordhistorier med fast anknytning till ett landskap, från nordligaste Holstein till sydligaste Bayern, och de flesta med deppiga, medelålders detektiver i huvudrollen. Ändå säljs det fortfarande oändligt många svenska kriminalromaner i Tyskland.
En ny förklaring behövdes, och den bekräftades när framgången för Stieg Larsson började i Tyskland, och när Henning Mankell publicerade ”Kinesen”: Den gamla vänstern hade förflyttat sin kamp mot de härskande från gatorna till romanen. De fula, feta kapitalisterna, och deras korrupta medhjälpare, som fick tjäna som ärkefiender framför allt för maoistiska smågrupper under sena sextio- och tidiga sjuttiotalet, hämtades hem till fantasins rike, och den lilla kadern av rättvisa, samhällskritiska männi­skor drar ut för att bekämpa hänsynslösa förtryckare, giriga finansmäklare och människohandlare av alla slag. Till sist genomskådas den stora sammansvärjningen mellan kapital och politik, och så får detektiven gå hem och fortsätta att bekymra sig över världens hopplösa tillstånd. Och är denna teori inte vacker, inte minst för att den visar att den gamla väns­tern aldrig lär sig, om man nu bortser ifrån att den förråder politiken för fantasin? Men hade det inte varit så från första början? Behövs verkligen kriminalromanen för att drömma om att en ensam människa (samt hennes dotter eller bästa kompis) kan hävda sig mot historien?
Häromdagen läste jag en uppsats av Sibylle Lewitscharoff, en av de klokaste tyska författarna som den svenska publiken aldrig hört talas om. Uppsatsen bär titeln ”Berättandets mordiska kärna” (Der mörderische Kern des Erzählens) och går tillbaka till kulturens första början, nämligen människooffret: ”Den mordiska praktiken är ett svar på katastrofen, den är ett försök att bemöta en mordisk natur genom att välja ett offer ur gemenskapen och kasta det i den onda naturens, de onda demonernas, de onda dödas öppna svalg.” Och plötsligt går det upp för mig: det här blir kanske den bästa förklaringen av alla – den moderna, svenska kriminalromanen är uttryck för ett samhälle, som måste fantisera om de mest brutala morden för att på så sätt förnya den egna gemenskapen, deckarna är en fiktiv ritual för de välmenande och godmodiga för att förvissa sig om att de gör rätt, alltid har gjort rätt och alltid kommer att göra rätt. ”Att berätta är inget harmlöst tidsfördriv”, skriver Sibylle Lewitscharoff, och så rätt hon har. Det finns en orsak till att kriminalromanen hör hemma framför allt i protestantiska länder. Ty i deckarförfattaren möts demagogen och pastorn, den som pekar ut de skyldiga och den som vill rädda alla själar. Och ur offrens aska reser sig förhoppningen om det goda samhället.
Thomas Steinfeld
kulturchef på Süddeutsche Zeitung, München
Gå till toppen