Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

"De begriper inte ett dyft om spelmusik"

Orvar Säfström läxar upp kultureliten.

Brodrej försökte senare backa från uttalandet och rätta till misstaget genom att faktiskt intervjua ”Final Fantasy”-kompositören Nobuo Uematsu under ett av hans Sverigebesök. Resultatet blev ännu en text om hur urvattnad, meningslös och dålig genren är. Dess enda existensberättigande får den då den gör att ”ungdomarna frivilligt sliter sig loss från spelkonsolerna och vallfärdar till konserthuset”. Skräpkultur som inkörsport till finkulturen alltså.
Men Expressen är inte ensamma om att kraschlanda i sina försök att hantera denna relativt unga kulturyttring. De rena dumheterna nådde sin hittills absoluta höjdpunkt i veckans ”Musikmagasinet” i P2, då just spelmusik stod på programmet. Först presenterades genren, med så många felaktigheter och missförstånd man överhuvudtaget kan få in i ett par korta meningar. Vi får lära oss att ”genom musikens cykliska evighetsförlopp och ljudkonstruktionens begränsningar, är den extremt irriterande för den icke invigde men väldigt attraherande för spelaren”. Musikmagasinets redaktion har uppenbarligen inte hört någon spelmusik sedan ”Super Mario Bros” lanserades i mitten av 80-talet. Men programmets märkligheter har bara börjat. En remix av ”Das Robot”, den första av flera Kraftwerk-låtar i programmet, följer. Att spela syntmusik från 80-talet i ett program ägnat spelmusik är förstås förvirrande, men inte lika illa som nästa inslag.
Det består av högläsning ur bokversionen av ”Star Wars” med robotliknande ljudeffekt på rösten. I bakgrunden hörs Garry Schymans utmärkta musik från spelet Dante’s Inferno från i våras. Om man nu valt just musik från ett spel baserat på en känd bok, hade det inte varit mer logiskt att läsa ur den boken? Istället bjuds vi på en flashback av 80-talets illa producerade sommarlovsmorgnar med äventyrligheter i torftig uppläsning. Speljournalisten Tobias Bjarneby, felaktigt kallad Tobias Björneby i programtexten, får sedan oinsatta och konstiga frågor men lyckas även på egen hand framstå som förvirrad och svamlig. Om detta var ett försök att fullständigt vingklippa en presentation av spelmusiken för en ny publik lyckades redaktionen över all förväntan. En mer obegriplig röra är svår att föreställa sig.
Att spelmusiken idag främst är skriven för och inspelad med symfoniorkester nämns över huvud taget inte. ”Är det inte svårt att programmera det här?” frågar programledaren. Tja, varför inte fråga prisbelönta kompositörer som Joris De Man och Yasunori Mitsuda istället? Att de arbetar med helt vanliga noter och partitur kommer säkert som en fullständig överraskning för P2-redaktionen. Att deras verk har en tematisk uppbyggnad, en dynamik och en musikalisk komplexitet är säkert också förbluffande information.
Spelmusiken är den enda symfoniorkestergenre som skulle kunna behandlas så här illa av kultureliten. Kan till exempel någon föreställa sig ett liknande program, där dagens filmmusik döms ut på grund av det monotona pianoklinket från 20-talets stumfilmer? Eller att filmmusikens nestor John Williams skulle få frågan ”Tycker du inte att det kan kännas fel att romantisera våld med hjälp av musik?”, något Brodrej frågade Uematsu. I grund och botten är kultureliten livrädd att symfoniorkestrar ska bli var mans egendom. Bra kultur ska vara svår och hemlig, framförd bakom stängda dörrar för en invigd publik. Jag hävdar det motsatta.
Gå till toppen