Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Wilmer X värmde upp

Anders Jaderup såg Wilmer X återförenas på Posthusplatsen. Här är recensionen.

ConcertGenre: Rock. ConcertArtist: Wilmer X. ConcertLocation: Posthusplatsen i Malmö. ConcertDate: 2010-12-04.
Åtminstone för alla rockälskare var Wilmer X under många år en lika stark symbol för Malmö som Kockumskranen.
Bandets återföreningsspelning i samband med Citytunnelns invigning sker inte mycket mer än ett stenkast ifrån platsen där kranen stod och när Malmövinden biter i kinderna samtidigt som Nisse Hellberg drar igång konserten med ”Den fria världen” är det lätt att få känslan av cirklar som sluts.
En annan känsla är den av långsamt bortdomnande tår och fingrar.
Det är onekligen en utmaning för bandet att få låtar som i alla år svettats på trånga rockklubbar att spraka med samma intensitet på en utomhusscen när temperaturen är runt noll. Nisse Hellberg har inte mycket mer på sig än han brukat ha på KB och man nästan hoppas att han hällt något värmande i läskburken som han dricker ur.
Men om starten känns lite kylslaget trevande så blir bandmedlemmarna efter en stund åtminstone bildligt talat varma i kläderna. Jalle Lorensson, numera chef för Malmö stads kulturskola, manar på publiken på sitt sedvanliga vis och när tempot höjs i exempelvis ”För dum för pop” är det svårt att tro att det gått fem år sedan Wilmer X senast stod på scen.
Gamla låtar blandas med lite nyare, de mest kända varvas med några inte lika sönderspelade. Roligast är att Hellberg släpper på prestigen och plockar med ”Vem är den flickan”, skriven av basisten Thomas Holst.
Extragitarristen Janne Lindén spelar snygg slide i countrygungande ”Jag är bara lycklig när jag dricker” och att ett par intill mig börjar dansa tryckare till ”Vem får nu se alla tårar” beror nog inte bara på att de försöker hålla värmen; den gråtmilda balladen har åldrats med påtaglig värdighet.
Och på tal om slutna cirklar: om Citytunneln redan varit i full bruk hade Nisse Hellberg kunnat sätta sig på första bästa tåg efter konserten och sedan kliva av på Station Triangeln, precis intill platsen för Wilmers första spelning för sådär trettiotvå år sedan. I samma stad, i ett helt annat Malmö.
Gå till toppen