Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Konfessionslös skola en chimär”

Barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan samtidigt som de i skolan utsätts för ämnet livskunskap som närmast liknar psykologiskt kvacksalveri, skriver , biskop i Lunds stift.

ANTJE JACKELÉN. Vid den tiden då det blev advent utfärdade en skånsk kommun en förordning om att inga förskolebarn fick gå och se julkrubban i kyrkan. Enligt nya skollagen är skolan icke-konfessionell, det vill säga utan bekännelse.
Lyckligtvis ändrade kommunen i fråga sitt beslut efter ny prövning och julspelen lades tillbaka på schemat.
Enligt P1:s Kaliber satsar nära hälften av landets kommuner tid och pengar på det icke-obligatoriska ämnet livskunskap. Och coacher tjänar pengar på aktiviteter i skolan som kan betraktas som integritetskränkande för eleverna.
Vetenskapligt vilar mycket av detta på lös grund och beprövad forskning saknas.
När barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan – samtidigt som de i skolan utsätts för något som liknar psykologiskt kvacksalveri – kan man då tala om en konfessionslös skola?
Den helt bekännelsefria skolan tycks vara en chimär. Slänger man ut en beprövad bekännelse genom framdörren kommer en annan, ofta mindre beprövad, in genom bakdörren. Illusionen att stå över alla bekännelser stryper den kritiska hållning som behövs, inte minst i skolan.
Nu är frågan om barnens julkrubbebesök kanske inte så mycket en fråga om religiös som om kulturell bekännelse.
Europeisk kultur är djupt präglad av de stora kristna berättelserna. Utan dem går det varken att förstå Händels Messias, Ingmar Bergmans filmer, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställningar eller Sveriges största kulturarv, kyrkobyggnaderna.
Vem tar ansvar om en generation döms till främlingskap inför ett levande kulturarv?
Mötet med julkrubban och dess berättelse är ett sätt att träna barnens föreställningsförmåga. Vem tar ansvar om de hämmas i sin utveckling i det hänseendet?
Så fort det talas om religion ringer diskrimineringsklockan i vårt land. Hur kan det ha blivit så, när kristendomen manar till kärlek till medmänniskan, även när hon visar sig vara provocerande annorlunda?
Varför är det sektvarning på all religion i Sverige numera?
Jag tror att det är en effekt av alla dessa skolböcker i religionskunskap som gör religion till något exotiskt: religiösa människor tror konstiga saker och gör konstiga saker.
Är det den elevgeneration som vuxit upp med dessa böcker som nu tolkar skollagen – och tror sig kunna dra en exakt skiljelinje mellan kultur och religion?
Jag är övertygad om att en majoritet i vårt land, inklusive icke-kristna, unnar barnen ett besök vid julkrubban – i regel omsorgsfullt förberett och grundat på mer beprövad erfarenhet än somliga livskunskapsmetoder.
Men när Skolverkets experter får tolkningsföreträde finns risk att krubb­besöket bränner inne, även om självaste skolministern inte skulle ha något emot det.
Det finns exempel på föräldraföreningar som tagit saken i egna händer och ordnat festliga samlingar i kyrkan. När skolan missar att ge barnen en viktig kulturkompetens är det inte för sent för föräldrarna att se till barnens bästa.
Gå till toppen