Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dotterns hemflytt bästa gåvan

Numera klarar Lennart Engholm sig med bara en almanacka. Och den innehåller färre noteringar. – Men jag tänker fortsätta att jobba för fullt så länge jag är något så när frisk, säger den förre sjukvårdspolitikern.

Lennart Engholm med hunden Jessie.Bild: Foto: Claes Nyberg
TRELLEBORG. En strid ström av människor pulsar förbi utanför Sydfastigheters kontorsfönster. Den första oktober gick flytten från Östergatan till den centrala lokalen vid Stortorgets sydvästra hörn.
– Här är fin utsikt och mycket folk och rörelse, konstaterar Lennart Eng­holm och erkänner med glimten i ögat att det kanske inte är den bästa affär han gjort rent ekonomiskt.
– Men det är ju centralt och bra för våra hyresgäster som vill komma förbi.
För det är just mötena med människorna som får Lennart Engholm att infinna sig på kontoret klockan nio fyra dagar i veckan.
– Det är alltid roligt att komma hit. Att få träffa mycket människor passar mig bra. Som gammal politiker trivs jag mycket bra med det. Gungstolen lockar mig inte alls!
I nuläget äger och förvaltar hans företag 130 lägenheter och kontor i Trelleborg.
– Trelleborgarna är bra hyresgäster. En fördel med att det är lägenhetsbrist är att hyresgästerna är så tacksamma över att få en bostad. När det funkar, när folk får en bostad och blir glada för det, då är mitt arbete väldigt positivt. Idag är det inte så stor omsättning på hyresgästerna. Bostadsbristen gör att man är mer rädd om sitt boende.
Han tror inte att bostadsbristen kommer att minska.
– Nej, den är konstant. Men det borde byggas mer. Trelleborg är en positiv stad, med ett attraktivt och kanonbra läge. Vi har ju mark, centralt och nära, men det är ju en konflikt med jordbruket ...
Plötsligt reser han sig från sin stol. Går runt skrivbordet och böjer sig ner. Han skruvar på en fläkt och suckar tungt.
– Det är en svår tid nu. Hade det varit kallare hade värmesystemet fungerat bättre. Jag kan ju inte klaga till hyresvärden heller, skämtar han, återvänder till sin stol och tillägger:
– Baksidan med det här jobbet är att behöva skruva, greja och dona. Det är människorna som är det roliga.
Om Lennart Engholm numera är synonym med fastigheter så var han under många år tätt förknippad med sjukvårdspolitik.
– Politiken är jag färdig med. Var sak har sin tid. Visst var det roligt, stimulerande och positivt på alla sätt och vis, men man vänder inte gärna tillbaka till något som man är färdig med. Däremot är det bara positiva känslor när jag tänker tillbaka på den tiden. Att ha fått utöva makt och haft resurser och möjligheter att göra det man vill är i sig stimulerande. Man ska inte förneka lockelsen i att få vara med och påverka samhällsutvecklingen. Känslan av att ”bestämmer jag så blir det så”, men det får inte missbrukas.
Ett dovt gruff hörs under skrivbordet och westien Jessie hoppar upp i fönstret för att se vem som går förbi. Kompisen Elvis höjer lite på högra örat och öppnar ett öga för att se om det är lönt att resa sig men lägger sig snabbt tillrätta igen.
– Idag har jag ett ”normalt” intresse för politik. Visst följer jag det lite, det går inte att låta bli. När jag går förbi en privat vårdcentral så tänker jag ”jag var med och drog igång allt det där”. När debatten kring primärvården går hög undrar jag ”varför gör de inte si eller så”? Men därifrån till att lägga mig i igen är steget väldigt långt.
Däremot saknar han sitt engagemang i Malmö­mötet där han höll i trådarna under 30 år.
– Kontakten med människorna och att sy ihop arr­angemanget. Det kan jag möjligtvis sakna.
– Det var roligt. Och egentligen väldigt enkelt. Vi samlade intressanta människor, höll en bra paneldebatt och det var succé. Svårare är det inte. Vi var inte styrda utan hade frihet att utforma det som vi ville och det var alltid fullpackat med folk!
Hemma är annars lägenheten på Järnvägsgatan med utsikt över Östersjön.
– Många frågar om jag tittar mycket på havet, men det gör jag ärligt talat inte. Däremot tittar jag på båtarna, det är roligt. Hamnen är ett nav för hela Trelleborg. Den ska vi vara glada för även om jag också ser den negativa miljöpåverkan.
Bästa tänkbara 70-årspresent blir med största sannolikhet att dottern Pia flyttar hem 2011. I sex år har hon bott med sin familj i Mexiko och saknaden är stor.
– Jag har varit där en gång. Jag saknar barnbarnen, det går inte att komma ifrån, säger han.
– Jag trivs med livet. Det går inte att ändra på en karaktär, även om jag inte springer lika mycket och är lika stirrig som förr.
Bor: I lägenhet i Trelleborg och sommarhus i Böste.
Född: I Eslöv.
Gör: Fastighets­ägare och fastighetsförvaltare på Sydfastigheter AB.
Familj: Dottern Pia i Mexiko och sonen Peter i Fjärdingslöv, fem barnbarn. Hunden Jessie.
Läser: ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.”
Aktuell: Fyller 70 år idag den 15 december.
Intressen: Bland annat regelmässig deltagare i Ljungkyrkan i Höllviken: ”Jag har haft tron i alla tider. Jag tycker om gemenskapen med människorna där, den är fin. Jag känner alla och jag känner mig hemma.”
Gå till toppen