Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Rätt man på rätt plats – och ändå kanske inte

Idag får vi veta vad Universitetets granskare Anders Stening kommit fram till vad gäller processen då Per Eriksson utsågs till professor 2006–2007. Och kanske också vad Universitetets styrelse tycker om historien.
Eskil Fagerström.Bild: Foto: Lars Brundin
Bakom detaljerna kring förord, handledarskap och patentansökningar döljer sig dock en annan, mer generell, men också oerhört viktig fråga.
Det handlar om styrningen av svensk högskola, ett regelverk som från nyår kommer att förändras radikalt. Förändringen går under namnet ”autonomireformen”.
Autonomi betyder som bekant självstyre och det är också kärnan i förändringarna. Universitet och högskolor ska få större frihet att själva utforma sina regelverk.
Lunds universitet kommer från nyår att själv kunna ändra hur forskare och lärare rekryteras, för att ta ett exempel. Kravet på högskolepedagogisk utbildning blir valfritt, kravet att forskning ska ingå i alla lärartjänster tas bort. Det blir lättare att rekrytera nyckelpersoner utan sakkunnig granskning.
Föga förvånande har fackliga organisationer varit skarpt kritiska, utifrån perspektivet att skiftande lokala regelverk öppnar för godtycke.
Andra menar att den kommande friheten i mycket är en chimär. För medan det formella regelverket luckras upp, förblir den ekonomiska styrningen av högskolan striktare än någonsin. Gör vad hur ni vill – bara ni använder pengarna till exakt de ändamål som forskningens finansiärerna bestämt, alltså.
Nå. Vad har allt detta med Per Erikssons meritförteckning att göra?
Låt oss säga så här. Debatten om Erikssons meriter speglar i mycket den gamla, tröga, regelstyrda merit­okratiska högskolan och dess förväntningar på det akademiska ledarskapet och ledarna.
I detta system kommer rektors legitimitet – åtminstone i forskarnas ögon – i mycket från att han är en av dem. Därav betydelsen som professorstiteln har haft vid tillsättningen av rektorer.
Saken är bara att Eriksson i övrigt, professorstiteln till trots, inte alls representerar något traditionellt akademiskt ledarskap. Tvärtom. Han är utåtriktad, medial, gör utspel. Han är och vill bli sedd som en doer. En som inte harvar runt i formalia, utan får saker att hända.
Kort sagt: en verkställande direktör för Universitetet AB.
Och det är kanske kring detta – om än inte riktigt uttalat – som debatten kring Erikssons meriter kretsat. Anhängarna som ser honom som nya tidens akademiska ledare, kritikerna som vill ha en försvarare av de Eviga Akademiska Värdena, den främste bland forskarlikar.
Frågan är då vad autonomireformen betyder i detta sammanhang. Rimligtvis ökat handlingsutrymme för högskolan, det är liksom själva poängen, och med detta utrymme ökat inflytande för en turborektor med visioner av Per Erikssons typ.
Å andra sidan har debatten om meriterna och professuren gått hårt åt Per Erikssons legitimitet. Och utan trovärdighet i de anställdas ögon, lär det bli svårt att driva igenom förändringar.
Kanske är det den stora ironin för rektors del när, vi nu närmar oss 2011 års nya, autonoma högskola: att vara rätt man, på rätt plats, med rätt yttre förutsättningar, men sakna det nödvändiga förtroendekapitalet.
Läs alla artiklar om: Rektor Per Eriksson
Gå till toppen