Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jakten på en far som for

Gösta Larsson blev en framgångsrik författare i USA, men är okänd i Sverige.

Gösta Larsson ville åstadkomma något. Något stort. Han ville skapa sig ett liv i USA. Han ville slå igenom som författare. Han ville skriva på ett sätt som sant och rätt skildrade det gamla Malmö – men också hans samtida New York. Romanen ”Kajerna vid Hudson River” skrev han, liksom de andra böckerna, på engelska.
Stora amerikanska litteraturkritiker häpnade över den inflyttade svenskens språkkänsla. Böckerna gjorde succé. Långtgående planer fanns på att göra film i Hollywood, Gösta Larsson fick ett enormt förskott av Warner Brothers – men allt föll på att Gösta Larsson insisterade på Viveca Lindfors till huvudrollen, medan filmbolaget föredrog Ingrid Bergman eller Greta Garbo.
Gösta Larsson valde den stolta vägen. Han gjorde ofta det.
Gösta Larsson hade hunnit utbilda sig till ingenjör och tog omvägen via Sydafrika till USA. Kvar hemma i Sverige fanns en övergiven fästmö, och en son som Gösta Larsson aldrig hann lära känna.
Sonen är nu snart 90 år gammal. Han heter också Gösta, men har efternamnet Carlsson från sin mor. Han bor i Lund, och är frisk och stark och klar. I en bokhylla i hemmet finns Gösta Larssons böcker. Ett par av dem i några fantastiska franska skinnband, som Gösta junior egenhändigt har bundit in.
Jag kommer dit och hämtar honom en dag, för ett besök på Möllevången i Malmö i de gamla kvarter där han växte upp. Han frågar om han får ta med hustrun Benita, och det är klart att han får det, och han säger:
– Nej, hur ska man kunna skilja oss åt efter 63 år?
Benita som är född i Danmark är några år yngre, och minns hur hon skulle få träffa Gösta för första gången:
– Jag hörde att han var svensk. Lång och ljus, tänkte jag – men han var liten och mörk!
De skrattar. De har två söner och fem barnbarn. De njuter av utsikten där de bor i höghusen som kallas ”Lunna Töser” i södra Lund. De träffar familjen och är alltid ute på grejer, ständigt till fots.
Gösta Carlsson har ett bra liv. Men frågar man om han hade en lycklig barndom blir svaret ett enkelt:
– Det kan jag inte påstå. Men det beror mest på att jag flyttade runt, och fick bo hos andra familjer i perioder. När jag väl fick vara hos mor, då var det alltid bra.
Gösta Larsson och hans Gerda var förälskade bortom vett och sans. De gjorde ett barn tillsammans, och därmed skandal, och kanske var det därifrån idén kom att börja om i Amerika. Fria från sin historia.
– Man anar en kärlekssaga som inte är av denna värld. Och resultatet, det sitter där, säger Benita med en varm blick på sin man.
De har sparat allt: brev, bilder, kartor, tidningsklipp. Gösta skrev till Gerda i ett brev daterat ”den oförgätliga julen 1918”, då han ska ut på en resa:
”Farväl min outsägligt älskade Gerda. Hellre må jorden störta samman och allt levande förintas, än att vi svika varandra och den kärlek, som ska följa oss genom tiden, till evigheten.”
De orden visade sig bestå betydligt sämre än mycket annat som Gösta Larsson skrev. För då sonen väntades reste Gösta Larsson till USA.
Han återsåg aldrig sin familj. Kanske ville han komma i ordning med ett nytt liv, för att sedan låta fästmön och sonen komma efter, men så blev det inte.
– Jag har två saker efter min far. En silverdollar. Och så ett munspel jag inte fick spela på om kvällarna. Jag bodde med min farmor och farfar under en tid, och farfar fick inte bli störd, säger Gösta Carlsson.
Vi sitter nu på ett nästan demonstrativt ruffigt och enkelt fik nära Möllevången. Hemma, men ändå inte.
– Jag bodde på Hagagatan här borta, som inte finns längre. Den är igenbyggd. Den hade så fruktansvärt dåligt rykte med fattigdom och misär att de till och med ville byta namn på den vid något tillfälle, säger Gösta och kisar mot en hög byggnad som står där gatan en gång gick, i vinkel mot Ahlmansgatan.
– Jag känner inte igen staden. Folk i dag förstår ju inte hur fattigt det var. Men det kan man få en glimt av om man läser pappas ”Fatherland Farewell”, den skildrar Malmö väldigt fint tycker jag.
Gösta fick aldrig någon förklaring till varför han själv och hans mor aldrig kunde komma efter till USA. Kanske var det moderns tuberkulos, som gjorde det svårt att få inresetillstånd, och som krävde att hon vårdades på sanatorium när den nyfödde sonen var bara någon månad gammal. Mor och barn skildes åt, och den unga modern skrev brev för att lindra sin saknad. Hon skrev i du-form. ”Till min lille solstråle”, kunde det stå i breven till barnhemmet där Gösta inhystes.
Många frågor finns kvar. Göstas mor levde till en bit in på sjuttiotalet. Han kunde ha frågat henne, men kunde aldrig förmå sig.
– Det tycker de unga är konstigt. Men så var det ju då. Man pratade inte om sådant som kunde göra ont.
Vad skulle du ha frågat?
– Ja, vem var han? Vem var min pappa? Det är ju den frågan jag har.
Gösta skrev fem brev till honom, men fick aldrig något svar. Bara ett av dem kom i retur.
– Så jag tänker mig att han läste dem i alla fall.
Gösta Larsson dog på alla hjärtans dag år 1955. Ett par bokmanus hade refuserats. Han var 57 år gammal och hade varit nedstämd en tid. Han följde Stig Dagermans exempel och tog sitt liv, på samma sätt, med bilavgaser i sitt garage, bara tre månader efter Dagerman. Han hade sin amerikanska hustrus bild i handen där han satt.
Gösta junior fick veta genom Sydsvenskan. En helt vanlig dag stod nyheten där, om den svenske författaren i USA som hade begått självmord.
– Vi var över i USA senare, vi sökte bland invandrarregistren på Ellis Island, men det var ju ingen mening med det eftersom han landade i Philadelphia. Vi letade upp graven också. Det är ju mycket jag undrar över i den här historien fortfarande, säger Gösta Carlsson.
Han har en egen liten samling av faderns böcker. Han har letat på antikvariat och handlat via internet direkt från USA. Och han är glad, och lite överraskad också, över att hans fars ”Kajerna vid Hudson River” nu utkommer i svensk översättning, med förord av Fredrik Ekelund.
– Ja, det hade jag ju aldrig kunnat räkna med, eller vad säger du, säger Gösta Carlsson till sin fru.
– Nej, det blir en liten livsöverraskning för oss. Det skulle din mor ha vetat, säger Benita och tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Vi har ju haft det så bra. Gerda var snäll, och lät oss flytta in i hennes lägenhet när vi kom hem från bröllopsresan. Då hade hon bäddat säck åt oss så att det blev svårt att krypa ner.
Gösta Larsson föddes 1898 och dog 1955. Han var utbildad ingenjör.
Han fick sex romaner utgivna, alla skrivna på engelska. Några av dem publicerades också på svenska, men i översättningar som Gösta Larsson inte ville godkänna.
När ”Kajerna vid Hudson River” från år 1946 nu utkommer är det i första gången den tillgängliggörs på svenska, och den utges av förlaget Booklund.
Debutboken heter ”Our Daily Bread” och är översatt som ”Livets nödtorft”. Den skildrar Malmö och Möllevången, under tiden före de stora strejkerna.
Gå till toppen