Om natten så här års, när snoret fryser i näsan och vintern viner rå mellan husknutarna, flyttar hon in med sina påsar i bankomatrummet framför banken, det är varmt och ­kameraövervakat. Där sitter hon och muttrar sina obegripligheter. Jag hälsar alltid, det gör man i mina kvarter även om man inte känner varandra. Och hon blänger misstänksamt tillbaka. Och jag låtsas aldrig om att hela bankfoajén stinker av stickande urin. Försynt håller jag vanten om ­näsan när jag knappar in koden.

På tv rullar senaste reality-skitet. Tio socialbidragstagare får tjugo euro var av tevebolaget för att göra en middag enligt mottot: det går att ha trevligt med små medel. Den betygsätts, med avseende på hur smart de handlat, hur det smakar, dukning och allmän trivsel. Den som förlorar gråter och den som vinner gråter ännu högre, och alla kramas. Och programledaren talar om att julen tillägnas de svaga. Jag stänger av tv:n.

Och bestämmer mig för att ge alla som fryser och tigger en guldpeng. Efter en eftermiddag i rödkålsoset och julklappshetsen har jag delat ut nittio kronor. Nio gånger har jag sett in i de där skrämda vädjande ögonen. Det är ohållbart. Jag kan inte lämna bort en hundralapp var gång jag går utanför dörren. Hur ska jag förhålla mig?

Finansminister Schäuble säger att det går bra för Tyskland just nu för att det kapitalistiska systemet formar flexibla människor. Jag har fördomar och tänker att han som sitter i rullstol borde väl känna till vårt förakt för svaghet. Men en professor Heitmeyer i Bielefeld har forskat om just fördomar. Två­tusen tyskar har blivit uppringda en gång i månaden under nio år för att svara på frågor om de andras liv – de som man inte har så nära inpå att man kan säga att man känner varandra, men tillräckligt nära för att ha synpunkter på. Resultaten är förvånande. Rasismen har till exempel inte tilltagit. Det är alltid bra för Tyskland att kunna hänvisa till. Likaså backar de intervjuade vid sexistiska eller homofoba påståenden. Rädslan och aggressiviteten tilltar dock hos höginkomsttagarna. Och riktas mot handi­kappade, arbetslösa och hemlösa. Ju rikare desto rabiatare. Som om vi lyckats bli så politiskt korrekta att vi fattat vem vi kan ge oss på utan att få hela middagssällskapet över oss. Gärna en muslimsk eller lesbisk politiker men ve den som inte betalar sina egna räkningar. Det blir inga trevliga middagar.

På väg hem slår kylan rekord och jag går förbi bankomaten. Pisslukten har tilltagit med frosten. Hon är inte där, bara några påsar. För mig är det obegripligt att man inte slänger ut henne. Det måste alltså finnas en väktare som låter henne sitta där i snögruset och muttra. Någon som har fattat att medlidande är värdelöst utan barmhärtighet: handling.

Det är till den väktaren som den här krönikan är tillägnad.

Lotta Lundberg
författare, bosatt i Berlin