Ewa Cederstam letar efter minnesbilder, har svårt att komma ihåg vad som egentligen hände den där kvällen. Det regnar, vi står på Osbygatan i Malmö, vid hundrastgården. Hon tittar in genom ett portfönster, hon bodde här för länge sedan, flyttade hit precis efter studenten. Helst vill hon att vi ska gå; hon drar upp axlarna, tystnar. Frågar om fotografen kan skynda sig med bilderna, så att vi kan åka härifrån. I oktober 1986 blev Ewa Cederstam våldtagen här. Nu gör hon en film om det. För att kunna börja minnas. För att det har varit så svårt att prata om. Och för att hon tycker att vi måste våga prata, också om sådant som man inte pratar om.

– Jag vill ta tillbaka Malmö, kunna vara här utan att känna att jag går på minerad mark. Men framförallt vill jag visa unga kvinnor som själva har blivit utsatta att man faktiskt kan få ett ganska bra liv. Att man inte är förstörd för alltid. Det är en film jag själv hade behövt se efter det som hände mig.

Ewa Cederstam har arbetat som filmare och fotograf i femton år. 2003 gjorde hon kortfilmen ”Kvinnans plats” där hon lät fem kvinnor som blivit våldtagna berätta om vad de mindes ifrån övergreppen. Som att få ett knytnävsslag över tinningen så att man tuppar av. Sedan vakna av att han har satt en snara om halsen, skrattar, och drar åt. Säger att nu är man en riktig hora, för att man går med på något sådant här. Berättelserna vävdes ihop och lades som en ljudmatta till stillsamma filmade bilder av platser i Stockholm där våldtäkter begåtts. Bondegatan. Stadsgårdskajen. Klevgränd. Mosebacke torg. Vita liljans väg. Det sker överallt och hela tiden. Men det är tyst omkring dem som våldtas, och tyst omkring dem som våldtar.

– Folk säger ”Ja det är ju inte min man, inte min son, inte min pappa”. Jamen vem fan är det då? Det är svårt att våga se att ”vanliga” pojkvänner, fotbollstränare och chefer våldtar. Det är så himla stigmatiserat, och om man kliver fram och säger att man har blivit utsatt så börjar folk skruva på sig och undra vad det är för fel på en. Bilden av en våldtagen kvinna är svår att bära, det är omgärdat av så mycket skuld och skam. “Gjorde du inget motstånd? Varför sprang du inte bara iväg? Hur kunde det hända egentligen?”

Kvinnorna hon intervjuade i filmen mindes händelsen på olika sätt – vissa bildrikt och detaljerat, andra mer fragmentariskt. Men det tycks vara så att alla som har varit med om ett övergrepp minns vissa sekvenser, säger hon. Även om det var väldigt dramatiskt, och även om det hände för väldigt många år sedan, spelas vissa minnen upp gång på gång. Ewa Cederstam ville fortsätta undersöka hur minnet fungerar och började intervjua dömda våldtäktsmän på Skogomeanstalten utanför Göteborg. Vad mindes de ifrån våldtäkten? Hur lever de vidare med minnet? Och varför våldtog de?

– Jag gick på Filmhögskolan och läste en master i regi då, jag hade Stefan Jarl som mentor. En dag sa han: ”Men Ewa, vad handlar filmen om? Egentligen?” Och då kom jag på att jag inte längre kunde gömma mig bakom att våldtäkt generellt är ett intressant ämne, eller att männen som våldtar är synnerligen speciella. Det handlar ju om det som jag själv blev utsatt för här i Malmö. Om minnet av det som hände, om vem jag var innan, vem jag blev, hur jag hanterade det, och varför vi aldrig har pratat om det.

Hon kommer ihåg väldigt lite, men med filmen som stöd, som en slags kompis, närmar hon sig minnet. Hon letar i sjukhusets arkiv och Malmö tingsrätt, går igenom polisrapporter. Träffar gamla vänner och frågar vad de kommer ihåg av vad som hände henne, av vad hon har berättat. En vän minns att Ewa frågade mannen vad han jobbade med, och att han svarade att han var kriminell, att han våldtog kvinnor. Sen tog han en sax och klippte sönder hennes kläder. Domen från rättegången har hon inte läst än, hon har inte velat komma riktigt så långt i sökandet. Inte än. Men snart ska hon filma när hon läser upp domen för sin bästa kompis.

– Jag minns så lite, det är som att jag verkligen bara har stängt av. Men jag tänker att så fort jag läser domen så kommer jag att komma ihåg. Och då kommer förmodligen också smärtan och allvaret över att jag faktiskt har blivit utsatt för en så enormt grov kränkning.

– Men här sitter jag nu. Det är dubbelt det där, att jag alltid har varit så målinriktad, och duktig på att göra film, men att en sida har legat gömd hela tiden. Inte glänta på locket, för då orkar jag inte leva liksom. Fy fan, och det är så många som blir utsatta hela tiden. Var det 6 000 anmälda våldtäkter i Sverige förra året? Och det är ändå bara en droppe i havet, de flesta anmäler ju inte. Jag anmälde för att det var en okänd gärningsman, och för att jag kände att jag var tvungen att anmäla. Men är man i en relation med någon så kan det nog bli väldigt svårt.

Varför våldtar män?

– Det är män som har känt en så extrem stress att de har tagit ut det över en annan människa. Men vad jag inte gillar med det resonemanget är att man slipper ta ansvar då, man lägger liksom all skit i en hög bara. Nu pratar jag generellt, men många kvinnor tar tag i sina problem, de pratar med sina vänner eller går till en terapeut om de mår dåligt. Och det är klart att många män också gör det, men det är inte de männen som våldtar. Utan det är de här andra, de som inte har tagit tag i sitt inre hat. Det är män som har blivit så pass mycket tillplattade och nedtryckta och berövade hela sin mänskliga gestalt att de inte tror på någonting alls längre. Och dem får vi nog lov att vara lite rädda för.

Vi lämnar Osbygatan och åker till Kungsgatan, dricker kaffe. På Kungsgatan finns det en lekpark som hennes son kan leka i, tillsammans med Ewas mamma och styvpappa som är barnvakter. I filmen frågar Ewa sin mamma varför hon inte var med under rättegången. Hur det kunde bli så att hon fick sitta där ensam i Malmö tingsrätt, arton år gammal. Mamma kan inte svara på det. Hon kan inte heller riktigt förstå, kommer inte ihåg. Säger att kanske hade Ewa inte berättat vilken dag rättegången var?

– Det är väldigt svårt för mig att be min mamma prata om det. Jag förstår att hon har försökt glömma och förtränga, gå vidare, precis som jag har gjort. Och sen kommer jag och krafsar och vill veta vad hon minns, att hon ska våga och kunna berätta om vad som hände. Det är kanske det som är allra jobbigast med filmen, att jag rotar i det förflutna, petar på alla andra. För det är ju jag som vill veta, det är ju min film.

Ewa Cederstam pratar snabbt, mycket och engagerat, tankarna rör sig mellan hennes egna minnen och allas berättelser – de som handlar om normerna, lagstiftningen, samhället. Det känns i hennes röst när hon talar att hon verkligen måste göra den här filmen. Den är viktig inte främst för att den handlar om våldtäkt, säger hon, utan för att den handlar om att vi måste lära oss att börja prata.

– Det är det jag vill med filmen, att man ska våga glänta på locket. När jag intervjuade min styvpappa sa han: ”Ewa, sen när filmen är klar, då sätter vi punkt, då kommer vi väl aldrig mer att prata om det här?” Jag förstår honom mycket väl, för det är ju svårt att prata om. Och jag tror att han bara vill bli befriad ifrån det, gå vidare och glömma.

– Kärnproblemet är att vi inte hittar någon ingång till hur vi ska kommunicera om det verkligt svåra, det jag vill förmedla mest. En sån här jävlar anamma, nu får vi fan sätta fart! För om man inte ens kan prata med sina syskon eller sin mamma eller sin pojkvän, då vet inte jag riktigt vad det ska bli för samhälle.

Ewa Cederstam bor i Stockholm och har arbetat som filmare och filmfotograf i femton år.

Hon har filmat mer än fyrtio filmer, bland annat Mia Engbergs ”The Stars We Are” och Lisa Munthes och Helen Ahlssons Guldbagge­belönade ”Armbryterskan från Ensamheten”.