Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Alla lika olika

Vem talar för Sveriges muslimer? Vi kan ana vilka som känner sig kallade. För att ta några exempel: Sveriges muslimska förbund. Sveriges muslimska råd. Sveriges unga muslimer.

Igår sammanstrålade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) med ett tjugotal företrädare för ”det muslimska Sverige” – en intressant benämning för övrigt – för att diskutera ”hur regeringen ska fördjupa arbetet för att motverka diskriminering och en ökad islamofobi”.
Syftet är vällovligt. Men är det verkligen rimligt att behandla företrädare för en konservativ, djupt religiös rörelse som representativa för omkring 400 000 svenskar med i någon mening muslimsk identitet?
I bästa fall representerar dessa talesmän sina egna föreningar och då får nog en av nollorna i 400 000 strykas.
Under lång tid har dessa organisationer och dem närstående opinionsbildare och politiker bedrivit ett enträget och målinriktat arbete för att etablera sig som språkrör för den brokiga skaran av svenska muslimer.
Ibland tar detta positionerande oväntade vändningar.
I Gomorron Sverige! i SVT den 3 januari framhölls Säpo något överraskande som ett föredöme av riksdagsmannen Mehmet Kaplan (MP), som tidigare varit bland annat presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer. Kaplan beskrev engagerat en ”långtgående, bra, djup analyssamverkan” med Säpo.
”Det är beklämmande idag att se att de muslimska organisationerna har bättre samverkan med säkerhetspolisen än vad de har med myndigheter som jobbar med integration, eller för den delen, integrationsdepartementet”, konstaterade han.
Hur annorlunda lät det inte för bara några år sedan, när Kaplan tillsammans med partikollegan Yvonne Ruwaida gick till generalangrepp mot Säpo, som anklagades för att bidra till stigmatisering av muslimer:
”Säkerhetspolisen ägnar sig konsekvent åt att trakassera muslimer och bidrar aktivt till att underblåsa islamofobin.”
Denna omsvängning kan bero på att Säpo radikalt förändrat sin attityd och sitt arbetssätt.
Eller möjligen på att Säpo plötsligt framstår som en tänkbar bundsförvant.
I Säpos uppmärksammade rapport om våldsbejakande islamistisk extremism heter det bland annat:
”Både utifrån Säkerhetspolisens eget material och i den externa samverkan framgår att svenska muslimska aktörer har en särskild möjlighet att bidra till arbetet med att förebygga och motverka radikalisering.”
Säpo tänker sig att praktiserande muslimer ”i egenskap av religiösa auktoriteter” kan fungera som en motkraft ”till våldsbejakande ideologer som propagerar både inom och utanför Sverige”.
Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd, har upprepade gånger den senaste tiden betonat att hennes organisation varken har kännedom om, kontakter med eller något som helst inflytande över islamiska extremister i Sverige. Liknande uttalanden har hörts från andra muslimska företrädare.
Stämmer det är det svårt att se vad ”svenska muslimska aktörer” kan göra.
Stämmer det inte är dessa ”aktörer” olämpliga för uppgiften.
”Det muslimska Sverige”, skrev Ullenhag på DN Debatt igår. I morgonsoffan häromveckan talade Kaplan om ”det muslimska civilsamhället”.
Bakom dessa formuleringar anas tänkesätt som är svåra att förena med grunderna för svensk integrationspolitik.
Av Egenmakt mot utanförskap – regeringens strategi för integration (Regeringens skrivelse 2008/09:24) framgår att integrationspolitikens mål huvudsakligen skall uppnås genom generella insatser som riktar sig till hela befolkningen och att invandrare skall betraktas som individer.
Som nytillträdd integrationsminister skrev Erik Ullenhag kritiskt om hur integrationspolitiken ”misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja”.
Islamiska lobbygrupper vill skaffa sig större tyngd genom att bildligt talat kollektivansluta alla muslimer. Regeringen får gärna tala med lobbyisterna. Men den skall inte anamma deras identitetspolitik.
Det vore att i praktiken ansluta sig till den fördomsfulla ståndpunkten att alla muslimer har samma behov, samma åsikter, samma önskningar.
Gå till toppen