Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Fredsforskare vill ge en bild av freden

Jan Öberg har medlat i konflikter, gett råd till utrikesdepartementet, vistats i många konflikthärdar och samtalat med Jugoslaviens ledande politiker. Men hur kommer det sig att denne freds­forskare och utpräglade ordmänniska också blivit fotograf?

Fredsforskaren Jan Öberg tycker medier i allmänhet ger en skev bild av afrikanska länder som mest beskriver aids, fattigdom, folkmord med mera. I sin senaste fotoutställning på det egna galleriet i hemmet skildrar han Burundi ur andra perspektiv.Bild: Foto: Privat
LUND. Jan Öberg deklarerar genast att han inte är någon anhängare av den ”Me och I-kultur” och ”pr-stil” som han tycker präglar vår tid.
Men, OM de ämnen han arbetar med kan komma lite mer i fokus så tjänar en intervju med honom trots allt ett gott syfte, säger han – innan samtalet drar igång och han i rapp stil berättar om erfarenheter och kunskaper från Jugoslavien, Japan, Burundi och Somalia, och det är inte svårt att föreställa sig att han är en föreläsare som får sina studenter att spetsa öronen lite extra.
Bilder har alltid varit viktiga för Jyllandsfödde Jan Öberg som fick sin första kamera som sjuåring. Pappan var en ”selfmade man” som vid 50 års ålder sålde den metallindustri han byggt upp för att öppna galleri och ägna sig åt modern konst.
Nu har Jan Öberg gjort som pappan: också sett till att förverkliga en dröm. Och som fotograf har även han sitt eget galleri nu, i bostadshuset på Vegagatan i Lund.
Det var tiden i Irak 2002–2003 som innebar starten på hans nya verksamhet. Jan Öberg reste runt, intervjuade folk och skrev artiklar men tog också bilder som han lade ut på sin hemsida. Och han fick stark respons på bilderna.
– Folk tyckte de var otroliga. Vad sjutton är det frågan om, tänkte jag, det här är väl inga märkvärdiga bilder.
– Men folk hade mest sett bilder av massakrer, parader och Saddam Hussein. Inte av vardagen och det irakiska folket. Då fick jag upp ögonen för hur viktiga bilder är. Att vi lever i en bildtid och att man når människor på ett annat sätt med bilder.
– Och jag bestämde mig för att börja utforska: vad är fredsbilder? Hur visar man freden och vardagen mitt i kriget? Varför får vi aldrig se dem som håller ihop och hjälper sina grannar?
Han använder också bilder i undervisningen.
– Om studenterna får se en film om Gandhi så ökar intresset för att läsa om honom. Istället för att jag först säger ”läs den här boken om Gandhi på 400 sidor”.
Något annat han försöker förmedla till studenterna är värdet av att resa: att lära sig se världen, sig själva och den egna verkligheten ur nya perspektiv. Som han själv, som 25 år gammal åkte till Somalia. (”Jag har en viss faiblesse för att åka till länder där det sedan går åt helvete”, skrattar han.)
Väl tillbaka i Danmark slogs han av hur sura och stressade folk var mitt i sitt materialistiska överflöd.
I Somalia hade han upplevt mer spartanska levnadsförhållanden men ändå mer glädje. Folk tog vara på de goda stunderna.
Men det Jan Öberg först tänkte bli när han kom till Lund i början på 1970-talet var inte fredsforskare, utan sociolog.
– Jag är ett barn av Vietnamkriget. Det var demonstrationer, Luther King, Black Power, Beatles kom och Dylan! Och jag fångades fullständigt.
I Lund influerades han starkt av föreläsare som sociologen Johan Galtung och framlidne fredsforskaren Håkan Wiberg.
De nyss nämnda har tillsammans med Jan Öberg cirka 130 års erfarenhet av Balkan vilket resulterat i en fyllig bok som Jan Öberg nu ska försöka få klar.
På 1980-talet, när han var chef för Lunds universitets fredsforskningsinstitut, gjorde han utredningar för utrikesdepartementet och satt i dagslånga samtal med personer som diplomaten Sverker Åström.
Nu är telefonen sedan länge tyst från Rosenbad och UD, något som bekymrar honom.
– Svensk utrikespolitik har ingen originalitet längre. Bra politik skapas genom tankeprocesser, genom att bolla frågor.
– Politiker har behov av mer analytisk kunskap och det är en negativ utveckling att de inte söker det. Fritt intellektuellt tänkande har i praktiken försvunnit.
Hur ser fredsforskaren på världen idag då?
– Jag pendlar mellan att vara optimist och pessimist. Det är klart att vi närmar oss situationer som är oåterkalleliga – om kärnvapen används, om regnskogen helt försvinner och om isen smälter.
– Och det är ett fruktansvärt barbari att en del i världen dör av övervikt och minst 100 000 varje dag av svält och brist på vatten och medicin. Om vi inte ändrar hur vi lever nu så går det åt helvete.
– Men det är viktigt att diskutera positiva lösningar. Jag frågar mina studenter: Hur skulle du vilja göra? Hur kan vi lösa det? Och implicit säger man då till dem att ”du är smart, kreativ och konstruktiv”.
– Och varje gång jag är ute och träffar folk, här hemma och i världen, så känner jag att det finns en massa underbara männi­skor, det finns hopp. Vi kan förändra framtiden.
Gör: Verkar som fredsforskare, före­läsare, professor och fotograf. Leder den Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF), en tankesmedja och ett oberoende nätverk bestående av sjuttio experter, diplomater, aktivister och religiösa ledare.
Familj: Christina Spännar, hennes två barn, tre barnbarn.
Bor: I villa i Lund.
Intressen: Konst, fotografik, den stora umgängeskretsen av yngre och äldre personer. ”Några är mellan 80 och 90 år och det är en fantastisk rikedom att umgås med dem.”
Aktuell: Fyller 60 år idag den 13 januari. Ställer ut bilder på unga kvinnor i Burundi på sitt galleri, hälften av inkomsterna går till kvinnornas utbildning.
Firar: ”Jag och min fru tänkte åka in till Malmö och se på konst och äta en god lunch.”
175 år: Jan Öberg blir 60 år, frun 65, det är 25 år sedan de gifte sig och för 25 år startade de sin stiftelse TFF, ”vårt gemensamma barn”. Detta firas senare med en resa.
Gå till toppen