I min barndom tillbringade jag flera vinterveckor uppe på Hardangervidda
tillsammans med mina norska kusiner. Däruppe vid hytten ägnades dagarna åt
långa turer i fjällmassivet. Vi bar specialsydda svarta eller röda
vindtygsjackor, gjorda för att vara synliga på långt håll, samt mörka
solglasögon mot snöblindheten. Våffelstugor var det knappast tal om, i
stället hade de vuxna små chokladbitar i ryggsäckarna – trøtteben, kallades
det – som bara delades ut efter särskilt sega uppförsbackar. En enda dag
fick vi lyxa till det och åka till slalombackarna i Geilo. I övrigt var det
langrenn som gällde.