Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

På jakt efter förfalskningar

Hon är konstnär och kriminalinspektör – och Sveriges mest erfarna konstpolis.

Det är fredag morgon på Riddarholmen i Stockholm. Heléne Anderson, 59, har försiktigt packat in sju ramade tavlor i bubbelplast, ställt dem i en flyttlåda och transporterat dem till Svea hovrätt.
Det är Bengt Lindström-verk i lådan. Värdefulla alltså. De skulle utan tvivel kunna säljas för 50 000 eller 100 000 kronor stycket – om de var äkta.
Heléne Anderson känner sig säker: målningarna är inte äkta. Under utredningens gång har hon fått en god bild av hur en äkta Bengt Lindström ser ut.
– Men eftersom Lindström målade yvigt och abstrakt kan jag förstå att folk utan förkunskaper blir lurade, säger hon.
Heléne Anderson är bördig från Blekinge, utbildad på både Konstfack och Polishögskolan och aktiv konstnär.
Hon avskyr förfalskningar.
– Fick jag bestämma skulle alla fals­ka verk bort från marknaden. De hör inte hemma där, egentligen inte ens om det är känt att de är falska.
Den för grovt bedrägeri åtalade är en 66-årig man som var vän med Bengt Lindström. Han har sålt ett antal falska tavlor till andra, ibland häpnadsväckande billigt. Om han har tillverkat tavlorna själv är det ingen som vet. När domen faller om några veckor riskerar han som mest ett par års fängelse – och det samtidigt som en ny process mot honom börjar i tingsrätten, om en helt annan omgång bedrägerier.
Bengt Lindström – som avled för tre år sedan – ägde slott i Frankrike och var god för minst hundra miljoner kronor vid sin död. Han var enormt framgångsrik. Hans vänner och kolleger var det inte. Rätten får höra skabrösa historier om Bengt Lindström och hans vänkrets som mest av allt verkar sorgliga. Tavlor som säljs och signeras till höger och vänster. Fester beskrivs där den huvudsakliga sysselsättningen tycks ha varit att dricka sprit och tappa all orientering i tid och rum. Det berättas om småstölder norrländska konstnärer emellan.
Bengt Lindström insåg att hans signatur var rena sedelpressen. Det kan inte uteslutas att han satte sitt namn på saker han inte hade gjort, för att höja värdet. Och hur ska ett verk då bedömas? Om tavlan är falsk – men signaturen äkta?
En tavla som har befunnits falsk märks med stämpel: FALSK. Och så får den åklagarens ärendenummer skrivet på baksidan, så att den blir sökbar, får en egen rättshistoria.
Men om någon nu har köpt en tavla och blivit lurad – men ändå tycker om den, och kanske vill behålla den för den goda historiens skull?
Det är inte säkert att det blir så. Rätten kan besluta att tavlan ska förstöras.
– Om rätten beslutar att ägaren ska få tillbaka tavlan så måste signaturen tas bort. En kostnad som belastar Polismyndigheten, och därigenom skattebetalarna. Det är väldigt dyrt att ta bort signaturer på ett sätt som inte förstör bilden. Särskilt med Bengt Lindström, som målade tjockt och ojämnt i olja. Det är nästan omöjligt att lösa det snyggt, säger Heléne Anderson och visar hur färg har gått i färg på en av de falska tavlorna.
– Om jag fick önska så skulle möjligheten att få tillbaka ett falskt konstverk inte finnas. Åtminstone skulle kravet slopas om att borttagandet av signaturen ska ske på ett sätt så inte bilden förstörs. Det skulle kunna ske genom exempelvis bortskrapande utfört av polisen i stället. Jag anser att det är fel att skattebetalarna ska tvingas betala för det.
Men rätten lyssnar inte på en polis som expertvittne – åklagaren kan bara använda Heléne Anderson som utredare. Den opartiska bedömningen inför rätten måste göras av någon annan. Ibland en konstvetare eller en museianknuten person. Ibland konstnären själv, eller en anhörig. I det här fallet hörs bland andra Bengt Lindströms hustru och konstnären Bengt Åberg, som i tingsrätten avfärdade tavlorna som ”skräp”.
Det utbryter en osorterad replikväxling i rättssalen. Försvaret driver linjen att Bengt Lindström kan ha målat en del verk under berusning, och att stilen därför blivit annorlunda. Konstnärens son Alexander Lindström, som bott större delen av sitt liv i Paris och vars språk innehåller både fransk brytning och västernorrländsk dialekt, säger emot.
Heléne Anderson sekunderar åklagare Fredrik Ingblad och sammanfattar torrt:
– Bengt Lindström målade helt enkelt inte sådär. Inte ens när han var full.
Heléne Andersons utredningar är både lika och olika vanligt polisarbete. Hon tar emot anmälan, hon håller förhör, hon gör research i arkiv, hon samarbetar med åklagare för att få till åtal mot misstänkta.
Men hennes redskap är inte som and­ra polisers. Här finns i stället en UV-lampa, en lupp och en mängd konstlitteratur. Men ögonen är annars hennes bästa redskap.
– Ibland åker jag till Nationalmu­seum och tar hjälp av deras infraröda genomlysning, som gör att man kan se ännu fler färglager i ett verk. Eller så kan jag ta hjälp av pappersexperter på Moderna museet. Som utredare i Stockholm så är jag lyckligt lottad med närhet till så många experter.
Över hela Sverige läggs konstförfalskningsärenden ofta ner. Skälet är många gånger polisens bristande sakkunskap.
– Det är fruktansvärt, eftersom det handlar om oerhört stora pengar. Ser vi inte det här brottet så ser vi ju inte brottsoffret.
I brottsbalken benämns brottet som ”grovt bedrägeri medelst brukande av falsk signatur”. Preskriptionstiden är tio år. Om åtal väcks inom denna tid förlängs tiden tills ärendet är klart.
Bengt Lindström är förmodligen en av vår tids mest förfalskade konstnärer. Andra ”vanliga misstänkta” är verk som signerats Jenny Nyström och Lennart Jirlow.
Det mest uppmärksammade svenska konstbedrägeriet rör Andy Warhols ”Brillo”-boxar. Det var kvällstidningen Expressen som rullade upp skandalen – det visade sig att massor av kopior av Warhols lilla tvättmedelslåda hade tillverkats efter hans död, och i Sverige, och av allt att döma med Moderna museets dåvarande chef Pontus Hulth­éns goda minne.
– Warhol är ju särskilt intressant, eftersom han på olika sätt försökte upphäva gränsen mellan falsk och äkta, kopia och original. Om man vill kan man kanske se förfalskningarna som ett sätt att ta konstverket vidare. Men då är det konstnären i mig som talar. Frågar du polisen är det enklare. Det där var ett bedrägeri, under förutsättning att han inte hade konstnärens medgivande. Men det ska tydligt framgå i så fall, säger Heléne Anderson.
I den första delen av rättegången om Bengt Lindströms verk faller dom under februari månad. Den 66-årige mannen sitter kvar i häkte.
Och Heléne Anderson jobbar vidare – nya beslag kommer in nästan varje vecka.

Fyra kategorier av konstförfalskningar

2. Konstförfalskning - varje konstverk som i bedrägligt syfte, genom manipulation eller på annat sätt, getts ett annat ursprung än det i själva verket har.
3. Helförfalskning - ett konstverk som förfalskats från början till slut, en kopia eller en pastisch.
4. Delförfalskning - verk där endast delar är förfalskade eller manipulerade, exempelvis genom ditsättande av falsk signatur.

Förfalskningar i litteraturen

Carl-Johan Vallgrens roman ”Kunzelmann & Kunzelmann” från 2009 skildrar två generationer bedragare. Kunzelmann den äldre är konstförfalskare i världsklass – och boken ger roliga, men kanske inte i varje detalj korrekta beskrivningar av hur en förfalskare måste arbeta. ”Den är suveränt underhållande”, säger Heléne Anderson.

”Falskt och äkta” utgavs av Nationalmuseum år 2004 i samband med en stor utställning på temat. ”Den är jättebra, och visar vem som har gjort vad. Det är en bok för den som verkligen vill veta fakta.”

Thomas Anderbergs ”Den stora konstsvindeln” som utkom förra året berättar historien om de falska Brillo-boxarna på Moderna museet.

Gå till toppen