Kultur & Nöjen

Bortom allt det glasklara

Lotta Lundberg lyckas förgylla en söndagseftermiddag för Göran Greider.

Visklek

Author: Lotta Lundberg. Publisher: Cordia.
”…ja, kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord”. Det där citatet av Stig Dagerman använder Lotta Lundberg som motto i sin smått fabulösa men gripande roman om några dvärgar på en cirkus i trettiotalets Nazi­tyskland, ”Skynda, kom och se”, och jag tror att det är kärnan i hela hennes syn på vad det innebär att skriva och kanske också att läsa.
Jag kan inte föreställa mig en författare utan ideal, skriver hon i den nyutkomna essäsamlingen ”Visklek”. Boken ges ut på det kristna förlaget Cordia och jag hade kanske väntat mig mer av brottningar med tro och religion. Men jag blir positivt bedragen: det är berättandet, fiktionen, detta att hitta på som hon brottas med och förundras över. Som tonåring hittar hon när hon elakt snokar runt i sin mammas garderob en papperslapp med en snirkligt skriven text på. Herregud, det är en dikt. Av Hjalmar. Hjalmar Gullberg. Vad gör den där? En kort sekund förvandlar den hennes mamma. Och Lotta själv.
På högstadiet är det dags för fakta om Förintelsen. Men dessa fakta når henne liksom inte, det är först när hon läser Vibeke Olssons ”Ulrike och kriget” som bråddjupen uppenbaras – för där visar det sig ju snart att den jämnåriga tonårsflicka hon identifierar sig med är hängiven nazist. ”Plötsligt var jag mer påverkad av en roman än av alla historielektioner under hela min skoltid”, minns hon och då är det fiktionens mirakel det är fråga om.
”Viskleken” är en tunn liten bok. Den spretar åt många håll. Den är en kärleksförklaring till Tyskland och Berlin – där hon bor sedan några år – och mot slutet just en liten brottning med den kristna tron. Hon skriver träffande om det riskabla att gå på en gudstjänst och råka ut för ett prästerligt bildspråk som kan få en att rodna över hela kroppen; har jag blivit en snobb, undrar hon självrannsakande. I nunnornas vardagsriter på ett kloster anar hon ett slags integritet, som måste vara besläktat med skrivandet. Men framförallt är det ett försvarstal för det skönlitterära berättandet hon har skrivit: Tron prövas, men det är konsten hon till slut går till, bara den tycks kunna göra världen beboelig.
Jag läser ”Visklek” en söndagsefter­middag, i mellanrummet mellan P2:s ”CD-revyn” och den obligatoriska Wallanderfilmen på TV4. Jag siktar på att hinna läsa klart och gör det också – men märker att denna lilla fina betraktelsesamling liksom tar över hela Wallanderfilmen: Jodå, filmen är helt okej, men det är färdiga människor i den. Är det egentligen ens fiktion? Nej, knappast i Lotta Lundbergs ögon. Och varför? Därför att allt i filmen är glasklart: Det som sägs i början kommer ut oförändrat på slutet, vilket det inte gör i en visklek och heller inte i betydande litteratur.
Eftersom Lotta Lundberg medverkar på Sydsvenskans kultursidor recenseras hennes bok av Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten och författare.
Göran Greider
Eftersom Lotta Lundberg medverkar på Sydsvenskans kultursidor recenseras hennes bok av Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten och författare.
Gå till toppen